Därför byggdes Visby ringmur

Be för dem!« Uppmaningen är inristad på ett stenkors strax utanför Visby ringmur, på Solberganunnornas forna kyrkogård. Här kastades 1 800 gotlänningar och danskar ned i massgravar sommaren 1361 efter att ha dödats av svärd, pilar och stridshammare. Huller om buller hamnade de i mullen, mestadels kraftfulla män, vissa med ringhuvorna fortfarande fästade på huvudena. Men bland de begravda fanns också tonårspojkar, åldringar och handikappade.

Föll framför Visby portar

En sak hade de olyckliga gemensamt – korset förtäljer att de »föll framför Visby portar«, alltså utanför ringmuren. Det var där som en av striderna mellan kombattanterna stått den 27 juli, när danske kung Valdemar Atterdag med sina tvåtusen man invaderat ön. Men något skydd eller försvar från stadsmuren hade de kämpande gutarna inte fått. Inte heller någon hjälp från Visbys befolkning.

Vid denna tid måste Visby ringmur ha tett sig nästan ointaglig. Murverket var mellan sju och tio meter högt, och den 3 440 meter långa muren slöt sig kring hela staden. Där innanför fanns stora stenhus med krenelerade gavlar, kyrkor, verkstäder, packhus och förrådsbodar – för att inte tala om alla dyrbara handelsvaror som vin, vapen, pälsverk, glas, salt och tyger.

Bara skydd för stadsborna

Vid sidan av Stockholm och Kalmar var Visby den enda staden i Sverige som hade en stadsmur. Några av portarna var försedda med flera våningar höga torn, med skyttespringor på varje plan. Med sina många marktorn och sadeltorn var ringmuren ett försvarsverk av senaste snitt.

Den 27 juli 1361 hade muren alltså kunnat vara en stor tillgång för öns försvarare. Men uppenbarligen fungerade den bara som skydd för Visbyborna.

Från staden hördes inte ett knyst när striden larmade som värst. Inga väktare stod i tornen och kastade kokande tjära eller tunga stenar på fienderna. Några pilar från armborst avlossades inte från murens skyttegångar. Inte heller öppnades portarna så att männen från Gotlands landsbygd kunde ta sig in och söka skydd.

Istället blev gutarna tillintetgjorda av de välrustade danskarna. De slutade sina dagar med avhuggna lemmar, med en armborstpil rakt in i ögat, eller med sönderklubbade huvuden. Föga hjälpte en gammal lamellrustning från vikingatiden, som en av dem satt på sig.

Muren delade Visby från Gotland

Stadsborna och öns övriga invånare stod alltså inte enade mot danskarna 1361. Det är kanske inte så konstigt, för de tu var inte ett. De levde i två parallella samhällen på samma ö, alltsedan ett inbördeskrig 1288. Och den tändande gnistan dem emellan anses vara byggandet av själva ringmuren.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Som vi ska se är murens historia tätt sammantvinnad även med andra betydelsefulla händelser i Gotlands förflutna.

Långt före ringmurens dagar fanns många hamnar runt Gotlands karga kuster. Öborna var vana handelsmän och begav sig både österut och till mer närbelägna handelsplatser vid Östersjön och Nordsjön. Stora rikedomar flödade till ön och många silverskatter med mynt grävdes ned i golven i gutarnas hus.

Permanent bebyggelse runt hamnen

En av hamnarna där godset bärgades låg på platsen för dagens Visby, väl skyddad av ett rev. De som hade sina gårdar i närheten byggde sannolikt upp förrådshus vid strandkanten.

Med tiden ville fler och fler använda hamnen och under mitten av 1000-talet uppstod en permanent bebyggelse. Från havskanten och upp mot sluttningen styckades långsmala tomter upp, likt en solfjäder.

Knutpunkt för Östersjöhandeln

Snart började danska, baltiska och ryska handelsmän söka sig hit, men också många tyskar. På 1200-talet var en så pass stor del av stadens befolkning tysk att Visby styrdes av ett gotländskt råd och ett tyskt råd.

Visby hade blivit knutpunkten för Östersjöhandeln och hela ön blomstrade. Rikedomarna flödade in och resulterade inte bara i att Visby blev en av Europas modernaste städer, även landsbygden fick sig ett rejält uppsving. Det byggdes pampiga bostadshus, packhus av sten, och kostsamma kyrkor. Handeln var långt ifrån endast stadsbornas angelägenhet, många på ön var handelsmän vid sidan av sina uppgifter som jordägande bönder.

Kruttornet från 1100-talet

Stadens utveckling och byggandet av Visby ringmur går hand i hand. Genom byggnadsstilar och dendrokronologi (datering av trä utifrån årsringar) kan man följa murens långa historia.

Under mitten av 1100-talet byggdes Kruttornet, som är den äldsta bevarade byggnadsdelen av muren. Denna fristående kastal, det vill säga försvarstorn, placerades vid hamnens norra inlopp. Troligen stod det fem våningar höga tornet ursprungligen på ett stenrev, omgivet av vatten. Ingången gick bara att nå via en hög stege, eftersom den var placerad fem meter över markytan. Vid det södra inloppet stod sannolikt ett motsvarande torn.

Det är möjligt att tornen uppfördes år 1161, för att erbjuda skydd till tyskar och andra handelsmän efter att ett handelsavtal ingåtts med hertigen av Sachsen.

Kruttornet inlemmades så småningom i den så kallade Sjömuren, som vetter mot havet. Den senaste tolkningen är att det skedde under tidigt 1200-tal. Direkt under muren har man nämligen hittat keramik från sent 1100-tal.

Ringmuren komplett på 1280-talet

Där muren skulle byggas växte en byggnadshytta fram med stenhuggare, murarmästare, kalkrörare och timmermän. Byggmaterial behövde inte sökas på långt håll. Vid Öster- och Nordergravar, alldeles utanför muren, syns än i dag dagbrott där man med hjälp av spett och slägga bröt loss kalksten. Sjömuren är ungefär 1 400 meter lång och hade ursprungligen ett tiotal portar som öppnade upp mellan hamn och stad. Sannolikt fungerade den som tullmur.

Under 1270- och 1280-talen byggdes så den sista etappen av ringmuren, den så kallade Landmuren, som alltså vetter inåt land, österut. Den var ursprungligen fem till sex meter hög och försedd med krenelerad mur, skyttegång och skyttegluggar.

Först sedan den hade byggts fanns det en komplett mur som skyddade Visby från alla håll. Dessutom fanns vallgravar, som visserligen aldrig varit vattenfyllda, men som försvårade för fiender att ställa upp kastmaskiner eller luta äntringsstegar mot murväggarna.

Inbördeskriget delade Gotland

Det var i samband med bygget av Landmuren som en kris uppstod mellan gutarna på landsbygden och borgarna i staden. Visby hade börjat uppträda alltmer självständigt gentemot övriga Gotland. När staden år 1287 blev medlem av ett tyskt stadsförbund blev detta extra tydligt.

De gutar som inte höll till i staden tvingades betala nya tullavgifter vid ringmuren vilket ledde till avbräck i deras inkomster. Med hjälp av krigare från baltiskt område gick de till attack mot Visby och deras tyska legoknektar året därpå, 1288.

Magnus Ladulås mäklade fred

Sannolikt slutade inbördeskriget oavgjort, vilket ledde till att kung Magnus Ladulås fick mäkla fred mellan parterna. Visserligen var Gotland ett självständigt område, men det lydde under den svenska kungen. I utbyte mot en låg årlig skatt på 60 mark silver och deltagande i svenska sjökrigståg, hade gotlänningarna tullfrihet i svenska hamnar och kungens militära beskydd.

Forskarna vet inte hur gammal denna överenskommelse är, vissa menar att den slöts först under vikingatid, andra att den härrör från mitten av 500-talet. I samband med kriget uppdagades det för Magnus Ladulås att Visby hade försetts med en mur, utan hans tillstånd. Den var alltså ett svartbygge! Som straff fick staden betala höga böter.

Gutnaltinget i Roma styrde ön

Efter inbördeskriget var klyftan mellan Visbyborna och de övriga gutarna total, de lydde inte ens under samma lagar. Visby styrdes av de två råden och hade sin egen lag, efter tysk praxis. På övriga Gotland däremot rådde Gutalagen, som skrevs ned omkring år 1220. Roma på öns mitt var sätet för Alltinget, eller Gutnaltinget som det kallas. Det fanns dessutom ytterligare ett tjugotal regionala och lokala ting som reglerade livet för gutarna utanför Visby ringmur.

Direkt efter inbördeskriget 1288 byggde stadsborna på sin ringmur ytterligare. De kommande decennierna förstärktes muren med fem porttorn, bland andra Norderport, Österport och Söderport. Dessutom tillkom nästan 30 marktorn.

I mitten av 1300-talet påbörjades den sista stora ombyggnaden av muren. Den gjordes nu tre till fyra meter högre och försågs med sadeltorn mellan de stora marktornen. När Valdemar Atterdag och hans män landsteg på ön var ringmuren ännu inte helt färdigbyggd.

Muren även statusbygge

Men har muren bara handlat om försvar och tullavgifter? Mats Anglert, som är arkeolog med specialisering på historisk tid och byggnadsarkeologi tror inte det, utan vill också koppla den till status och identitet.

– Stadsmuren byggdes i en tid av förändring, där Visby kom att ingå i ett större handelsnätverk runt Östersjön. Anläggandet av muren, stenhusen, gatorna och kyrkorna vilar på en idé om hur en betydande handelsstad skulle se ut. Genom stadsbyggnadsskicket visade Visby upp sin status inför den internationella omvärlden, menar Mats Anglert.

Att just stadsmurar var sinnebilden för en stad visar exempelvis Trelleborgs medeltida stadssigill. Här kan man se en krenelerad stadsport – trots att staden saknade både stadsmur och borg.

Medlem av Hansan

– När Visby blev medlem av Hansan på 1350-talet förändrades återigen stadens status, vilket ledde till att stadsmuren byggdes på och försågs med sadeltorn, säger Mats Anglert.

Mot bakgrund av den såriga relationen mellan stadsbefolkningen i Visby och gutarna på landsbygden är det inte märkligt att hjälpen uteblev från dem som befann sig innanför muren den 27 juli 1361.

De gutar som kämpade till sista man visste att danska bönder betalade fem gånger så höga skatter till kungen som vad de själva gjorde. De var beredda att slåss för sin sak.

Inga belägg för brandskattningen

Visbybornas passivitet tjänade också ett syfte. Flera källor uppger att staden gav sig frivilligt. På så sätt kunde borgarna undkomma den obligatoriska plundringen av staden som segrarmakten enligt dåtidens regler hade rätt till. Det finns inga bevis på att en brandskattning av Visby faktiskt ägt rum – trots att det är en händelse som etsat sig fast i mångas medvetande genom konstnären Carl Gustaf Hellqvists berömda målning »Valdemar Atterdag brandskattar Visby« från 1882.

Efter slaget i juli 1361 möttes kung Valdemars folk och stadens råd. Då framkom att Visbys rättigheter och friheter skulle förbli oförändrade. Inga krav ställdes på staden. Det hade lönat sig att inte rädda gutarna utanför murarna.

Publicerad i Populär Historia 8/2019