Teaterkungens krig

På Skeppsbron i Stockholm står en av Sveriges mer kända kungastatyer. Skulpturen har en särskild innebörd: den är ett monument över krigarkungen Gustav I

11 juli 2002 av Mikael Alm

På Skeppsbron i Stockholm står en av Sveriges mer kända kungastatyer. Skulpturen har en särskild innebörd: den är ett monument över krigarkungen Gustav III. Genom sin utformning och sin placering på kajkanten fångar den ett fruset ögonblick i historien: det ögonblick den 30 augusti år 1790 då Gustav III – ”Lagstiftare, Segervinnare, Fredens återställare”, som det står på sockeln – landsteg efter att ha slutit fred med Ryssland, och därmed ändat det krig som rasat i Finland sedan två år tillbaka.

Under manteln bär han militär uniform, och kring honom finns flera krigiska attribut. I sin vänstra hand, som vilar på ett skeppsroder, håller han en lagerkrans som berättar om de stora segrar han vunnit. Med den högra handen sträcker han fram en fredens olivkvist.

Sådan var bilden av Gustav III när statyn avtäcktes 1808. Kungen var en mycket propagandamedveten regent och statyn på Skeppsbron är bara ett exempel av många på hur han utnyttjade konsten för sina syften. Men hur såg verkligheten ut bakom propagandan?

Gustav III är en spännande gestalt i svensk historia, och vår bild av honom är minst sagt kluven och mångfacetterad. Ett återkommande epitet har varit ”tjusarkungen”, där Gustav fått personifiera tidens sirliga elegans och förfinade nimbus. Ett annat epitet har varit ”teaterkung” eller ”kulturkung”, grundat i hans många kulturbefrämjande insatser. Gustav har också betecknats ”envåldskung” för den maktfullkomlighet som likaledes utmärkte hans regering.

Beteckningen ”krigarkung” har dock varit sällsynt, trots Gustav III:s försök att etablera just den bilden i sin samtid och inför eftervärlden. Någon krigarkung av klassiskt snitt var han inte heller. Hans regeringsperiod (1771–92) dominerades av fred. Kriget mot Ryssland 1788–90 upptog endast två år av hans tjugoettåriga regering. Detta kan jämföras med Karl XII – måhända urbilden av en krigarkung – vars lika långa tid på tronen (1697–1718) innefattade hela arton år av krig.

Tanken på ett krig var dock framträdande i Gustav III:s ageranden; den väpnade konflikten med Ryssland hade en lång förhistoria. Redan efter statskuppen 1772 skedde omfattande upprustningar av armén och flottorna, och under 1780-talets början planerade Gustav III för ett krig mot Danmark. Det hägrande målet var att erövra Norge.

Ett problem var att Danmark var allierat med Ryssland. Ett svenskt anfall skulle alltså innebära rysk inblandning. Alltmedan svenska spioner kartlade de norska fjällen och krigsplanen tog form i Stockholm, företog Gustav III därför en resa till den ryska kejsarinnan Katarina i S:t Petersburg. Syftet var att beveka henne att avstå från inblandning i ett eventuellt krig mellan Sverige och Danmark. Charmoffensiven lyckades inte. Den rysk-danska alliansen var för stark, och kriget mot Danmark avblåstes.

Fjärran från att ge upp krigsplanerna gjorde nu Gustav en rockad. Han vände blickarna mot Ryssland – samma Ryssland som han alltså nyss sökt alliera sig med! Krig hade brutit ut mellan Ryssland och Turkiet och med en rysk krigsmakt uppbunden långt borta från svenska gränsen såg Gustav III en möjlighet till ett framgångsrikt krig. De danska planerna lades alltså på hyllan och nya krigsförberedelser sattes igång. Kungen gjorde också nya charmresor. Denna gång var målet Danmark, och syftet att beveka den danske kungen att avstå från inblandning i en kommande svensk-rysk konflikt.

I maj 1788 ansåg Gustav III tiden vara mogen och beordrade mobilisering.

Det är med andra ord uppenbart att Gustav III aktivt sökte ett krig. Varför? En viktig del av förklaringen är den jakt på ära som utmärker Gustav III:s person och regering. Han hade från barndomen fått höra att han var ”den tredje gustav” som skulle följa i Gustav Vasas och Gustav II Adolfs spår och bereda väg för en ny tid av svensk storhet.

Detta var en bild som han ständigt försökte leva upp till och kriget var ett väsentligt led i detta. Följdriktigt valde han att år 1788 segla från Stockholm till den finska fronten på årsdagen för Gustav II Adolfs avresa till Tyskland 1631 – den 23 juni. Vindförhållandena var långt ifrån de bästa, men kungen insisterade. Han var enligt en samtida skildrare vid tillfället iklädd en ”jacka broderad lika med Gustaf Adolfs”, ”ett brett axelgehäng” med ”Carl XII:s värja”, samt ”Carl XI:s hatt”.

Liksom de stora svenska krigarkungarna skulle han alltså försvara den svenska äran mot fienden. Han iklädde sig bokstavligen deras kläder. ”Mitt namn”, skrev Gustav III i ett brev, ”skall bli känt i Asien och Afrika”.

Kungens personlighet är dock inte en uttömmande förklaring till kriget mot Ryssland. Hans ageranden hade en konkret bakgrund i Sveriges utrikespolitiska situation. Sverige hade sedan freden efter stora nordiska kriget 1721 varit instängt av en hotfull allians mellan Ryssland och Danmark.

Gustav III:s krigsplaner – först mot Danmark, sedan Ryssland – var i hög grad ett försök att med diplomati och strid bryta denna inlåsning. Genom ett framgångsrikt krig trodde han sig också kunna stärka sin position och popularitet i svensk inrikespolitik.

Omständigheterna kring krigsutbrottet är höljda i dunkel. Från svensk sida hette det att en svensk gränspostering i Puumala i Finland beskjutits av ryska trupper. För Gustav III:s del var det av största vikt att framhålla Ryssland som anfallare, då 1772 års regeringsform uttryckligen förbjöd honom att starta anfallskrig utan ständernas tillstånd.

Mycket tyder dock på att det var Gustav som startade kriget. Svenska armén hade mobiliserats och krigsplanen låg färdig, allt som behövdes var en tändande gnista. Skärmytslingen i Puumala dög utmärkt och skrönorna om att de skjutande ryssarna egentligen var svenskar i ryska uniformer från Operans dräktverkstad är sannolikt inte helt grundlösa. Det vore ett krigsutbrott värdigt en teaterkung.

Den svenska armén gick över gränsen till Ryssland öster om S:t Michel den 29 juni 1788. Därmed igångsattes den svenska krigsplanen – en plan som länge väckt historikers fascination. Hjärnan bakom den var generalmajoren Johan Christopher Toll, och detaljerna hade finslipats under Gustav III:s ledning vid hemliga konseljer på Haga under våren. Tanken var att slå till snabbt och hårt. Örlogsflottan skulle under hertig Karls ledning slå ut den ryska flottan i Östersjön och därmed ta kontroll över Finska viken. Därefter skulle armén med skärgårdsflottans hjälp skeppas över från Finland till Oranienbaum, varifrån den skulle marschera mot det närbelägna S:t Petersburg. Med svenska armén inför S:t Petersburgs portar skulle kejsarinnan tvingas till en snabb och för Sverige fördelaktig fred.

Krigsplanen kan alltså karakteriseras som ett ”blixtkrig”. Örlogsflottan skulle bereda vägen och skärgårdsflottan fullborda attacken tillsammans med armén genom en djärv amfibieoperation mot Rysslands huvudstad. Gustav III:s blixtanfall kom dock av sig i sin linda därför att örlogsflottan misslyckades med sitt uppdrag. Drabbningen med den ryska flottan i närheten av Hogland slutade oavgjort, och därmed omöjliggjordes planens fullbordande.

Det blev nu istället ett utdraget krig som den svenska krigsmakten var illa rustad att klara. Förberedelserna var uppenbart undermåliga. Armén saknade ordentliga uniformer, och försörjningsläget var dåligt. Än värre var att kriget var illa förankrat inom krigsmakten. Planen förutsatte exakthet i utförandet, men vitala delar av krigsmaskineriet hade varit utestängda från planeringen. Inom örlogsflottan hade exempelvis ingen tillfrågats om möjligheterna att utföra det som planerats, om den ryska flottans styrka eller hur stora insatser som krävdes för att ta kontrollen över Östersjön och Finska viken.

Under det första ofredsåret förvärrades situationen ytterligare. Motgångarna kom slag i slag. Missnöjet jäste inom officerskåren och i augusti 1788 slog det ut i full blom vid Anjala gård i Finland. Mitt under brinnande krig slöt sig 112 officerare samman och undertecknade en förbundsakt, där de förklarade kriget olagligt och lade ner sina vapen för att på eget bevåg underhandla om fred med ryska kejsarinnan. Händelsen har gått till historien som Anjalaupproret och är ett av få adelsuppror i svensk historia.

Knappt var upproret ett faktum förrän nästa bakslag kom. Danmark förklarade krig och trängde in i Västsverige. Försöket att genom diplomati bryta den rysk-danska alliansen hade misslyckats. Sverige tvingades nu föra ett tvåfrontskrig och kungen lämnade den östra fronten för att leda försvaret av den västra.

Eftervärldens dom har varit hårt mot Gustav III, vars iver kastade in Sverige i ett krig utan ordentliga förberedelser. I sammanhanget ska dock noteras att planen var ett snabbt krig och ett snabbt avgörande, där även ett visst mått av hemlighetsmakeri var av nöden. Hade planen lyckats hade domen sannolikt blivit en annan.

Nästa krigsår blev inte bättre. Förvisso lyckades Gustav slå ner officersupproret och Danmark drog sig tillbaka efter engelsk medling. Den svenska örlogsflottan var dock lamslagen av en tyfusepidemi. Ryssland var övermäktigt till sjöss och till lands fördes ett segt ställningskrig där framgångar blandades med bakslag.

Kungen, som gått ut i kriget med stormaktsambitioner, började nu tänka på fred. De första krigsåren hade medfört stora manskapsförluster och kriget var kostsamt såväl för statskassan som för hans egen popularitet bland undersåtarna.

Möjligheten kom det tredje krigsåret, 1790. De gamla blixtkrigsplanerna från 1788 dammades av och knappt hade isarna gått upp förrän de svenska flottorna inledde en våldsam offensiv mot ryska baser. Offensiven nådde sitt crescendo vid Svensksund den 9 juli 1790 då den svenska skärgårdsflottan inväntade och mötte den förföljande ryska flottan. Ryssarna fastnade i det trånga sundet och blev ett lätt byte. Det svenska bombardemanget pågick hela natten och resultatet blev den största sjösegern i svensk historia. Så mycket som en tredjedel av den ryska skärgårdsflottan tillintetgjordes.

I ett brev till drottningen beskriver Gustav slagets fasor. ”Blodbadet på fienden var fruktansvärt och stridens sista ögonblick något rysligt och avskyvärt. Natten hade fallit på, man såg bara eld och hörde bara skrik.” Krigets realiteter har med andra ord blåst bort all eventuell romantik. ”Jag hoppas”, skriver kungen, ”att om vi kan fortsätta på det här sättet, skall vi artigt förmå den övermodiga Katarina att förlåta oss våra fel och önska fred”.

Gustav III sökte alltså fred och efter segern vid Svensksund (bombardemanget lär ha hörts ända till S:t Petersburg) inleddes också förhandlingarna om ett slut på kriget. Freden slöts på Värälä fält den 14 augusti 1790. Den medförde inga egentliga förändringar. Gustav III – liksom Katarina II – var mer än villig att acceptera ett status quo.

Vilken roll hade då Gustav III i krigshändelserna? Klart är att han själv deltog aktivt i kriget. Det var måhända inte ovanligt för svenska förhållanden, men det var långt ifrån alla av tidens monarker som personligen deltog i sina rikens krig. 1788 ledde Gustav III huvudarmén, bland annat i ett misslyckat anfall mot Fredrikshamn i augusti, och sommaren 1789 ledde han arméns segerrika operationer vid Uttismalm och Liikala.

Den stora bragd han sökte kom dock det sista krigsåret, då han förde befälet över skärgårdsflottans framgångsrika offensiv. Beslutet att möta den ryska flottan i Svensksund var exempelvis kungens och fattades trots de andra befälens kraftiga avrådande. Den ende som stödde hans linje var överstelöjtnant Carl Olof Cronstedt, ironiskt nog densamme som 1808 skulle gå till historien som den förrädare som gav upp Sveaborg utan strid.

Att Svensksund var den främsta segern under kriget vittnar också statyn på Skeppsbron om. Uniformen kungen bär är skärgårdsflottans uniform, hans hand vilar symboliskt på ett skeppsroder och under manteln syns den belöningsmedalj som förärades de officerare som deltagit i slaget.

I eftervärldens omdöme var Gustav III en tämligen medelmåttig militär ledare. Militärhistorikern Gunnar Artéus skriver att kungen förvisso ”begåvats med de karaktärsegenskaper som konstituerar stora militära ledare”, men att han aldrig till fullo lärde sig ”fältherrens hantverk”. Det mod och den beslutsamhet han faktiskt gav prov på förmådde inte väga upp hans brister i militär skolning och tillkortakommanden i krigsteknisk kompetens.

Ett exempel på detta var hans beslut att med både örlogsflottan och skärgårdsflottan gå in genom de trånga infarterna till Viborgska viken i juni 1790. Läget blev minst sagt kritiskt när den ryska flottan täppte till utloppen och blockerade svenskarnas väg. Genom en djärv och tursam utbrytningsaktion (”viborgska gatloppet”) lyckades man förvisso att bryta sig ut, men kriget hade lika gärna kunnat gå förlorat vid detta tillfälle.

Det var istället som driven politiker Gustav III briljerade under kriget – politikerns hantverk bemästrade han till fullo. Detta gav han bland annat prov på när han skickligt utmanövrerade de upproriska officerarna i Anjala och när han fick till stånd ett omfattande folkuppbåd för försvaret av västfronten efter Danmarks inträde i kriget 1788.

Att Gustav III inte var någon fullfjädrad krigare framträder också i hans brev från krigsåren. I strömmen av brev från det kungliga lägret till Stockholm är det ofta annat än striderna som behandlas. Gustav förhör sig om händelser vid hovet, ger utförliga instruktioner för teatern och så vidare. Inte sällan låter han skicka efter böcker från sitt bibliotek.

Några månader in på det första krigsåret vill han exempelvis ha ett antal historieböcker och franska komedier. Det må, skriver han, vara ”märkliga böcker för en man, som är sysselsatt med så allvarliga ting; men det är just det, som skänker mig nöje och som vederkvicker mig fullständigt”.

Gustav III gick med andra ord omkring och var litet uttråkad vid fronten. Han längtade tillbaka till intrigerna och det kultiverade livet vid hovet.

En lustig episod är hans försök att 1789 få hovpoeten och ledamoten i den nyligen instiftade Svenska Akademien, Carl Gustaf af Leopold, att komma till den finska fronten. ”Jag behöver någon att prata litteratur med”, skriver kungen. Leopold själv var föga tilltalad av tanken att bege sig till krigets Finland – trots Gustavs löften om att skydda honom från ”kanonkulor och kosacker”.

Leopold försökte beveka sin höge herre att låta honom slippa. Han bad också sin läkare Acrell att intyga att han var för sjuk för att gå i krig. Acrel vägrade emellertid och skrev att Leopold led av ”Haemorhoidal Spasmer och hypokondriska käntslor”. Att lämna soffa och skrivbord skulle endast göra honom gott, menade doktorn.

Resan blev alltså slutligen av och den skräckslagne poeten infann sig i det kungliga lägret i Lovisa. Så mycket samtalande tycks det emellertid inte ha blivit. Leopold skriver hem att majestätet endast tar bruk av hans ”ben och öron” – allt som begärs av honom är att lyssna till kungens vittra utläggningar under dagliga ”spatserlopp” (Gustav III hade för vana att promenera i snabb takt) som kunde vara i flera timmar.

Gustav III:s tankar på krig upphörde inte med freden 1790. Knappt var den sluten förrän han började planera för ett nytt anfall, denna gång ett storslaget korståg mot det revolutionära Frankrike. Han hade med växande avsmak – och säkerligen ett mått av oro – följt händelserna i Frankrike.

Från och med hösten 1791 var han febrilt verksam med att övertyga den ryska kejsarinnan och Europas andra krönta huvuden om att göra gemensam sak med honom. Planen var att med kombinerade svensk-ryska flottor och arméer landstiga i Normandie, befria det franska kungaparet och krossa den revolutionära regeringen (”Europas orangutanger”, som kungen kallade dem i ett brev).

Två svenska officerare hade redan skickats till Frankrike, där de utklädda till franska fiskare ritat kartor och sökt lämpliga landstigningsplatser längs Seine.

Ånyo var det äran som hägrade och naturligtvis såg Gustav III sig själv som den givne härföraren. Vad kunde väl vara mer värdigt en ”tredje gustav” än att rädda Europas äldsta monarki och sätta Ludvig XVI tillbaka på tronen? Anckarströms kula på operamaskeraden den 16 mars 1792 satte stopp för den storslagna planen.

Man kan inte annat än undra hur den staty skulle ha sett ut, som Gustav III hade rest över sig själv om denna plan hade fungerat bättre än den år 1788.

Mikael Alm är historiker vid Uppsala universitet.

Att läsa: Skärgårdsflottan red. Hans Norman (2000), Gustaf III:s ryska krig red. Gunnar Artéus (1992), Den stora rollen Erik Lönnroth (1986).

Krigsplanens ingenjör

Månaderna före krigsutbrottet år 1788 pågick en febril verksamhet i de hemliga krigskonseljer som Gustav III höll på Haga slott. Vid en konselj den 25 januari framlade kungens främste militäre rådgivare, general Johan Christopher Toll (1743–1817), en djärv plan för ett blixtkrig. Planen gick ut på att den svenska örlogsflottan skulle ta herraväldet i Finska viken, och att en svensk armé skulle landsättas strax utanför S:t Petersburg. Därmed skulle Ryssland – militärt försvagat genom kriget mot Turkiet – tvingas till en snabb och för Sverige fördelaktig fred. När krigsplanen misslyckades, hamnade Toll i kunglig onåd. I juli 1788 beordrades han lämna sin befattning vid armén i Finland. Han fick istället leda försvaret av Skåne.

Slaget vid Svensksund

Morgonen den 9 juli 1790 låg inalles 528 krigsfartyg av varierande storlek på två linjer i fjärden Svensksund i Finska viken. Under de följande tolv timmarna skulle här utkämpas det största sjöslaget i Sveriges historia.

På den ena sidan låg den samlade svenska skärgårdsflottan med 254 skepp. Bland dem fanns den kungliga slupen med Gustav III, som själv förde befälet över de svenska styrkorna. På den andra sidan låg 274 ryska stridsfartyg som under befäl av prins Karl av Nassau-Siegen hade förföljt svenskarna till denna plats.

Vid tiotiden var den dånande kanonaden i full gång. Ryssarna fick tidigt stora problem med den höga sjögången och den starka vinden. Deras linje kom i oordning och fartygen blottades för den intakta svenska linjens fruktansvärda eldgivning. Framåt kvällen var slaget i praktiken avgjort till Sveriges fördel, men beskjutningen upphörde inte förrän vid sjutiden följande morgon.

Ryssland hade då förlorat drygt sextio skepp – en tredjedel av landets flotta. 9 000 ryssar hade fångats, sårats eller omkommit, medan de svenska förlusterna räknades till sex skepp och 700 man.

Svensksund var även skådeplats för ett annat slag under ryska kriget, den 24 augusti 1789. Den gången gick det sämre för svenskarna. 44 enheter ur skärgårdsflottan blev illa åtgångna av en mer än dubbelt så stor rysk flottstyrka.

Publicerad i Populär Historia 7/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också