Gustaf V:s borggårdstal har hamnat i skuggan av Haijbyaffären.

Haijbyaffären präglar bilden av Gustaf V

Bilden av Gustaf V präglas av Haijbyaffären på 1950-talet. men utpressningshistorien bör ses i ett bredare sammanhang; det gick en våg av homofobi över världen vid denna tid. Det menar professor Stig Hadenius, som skrivit en biografi över kungen.

18 mars 2006 av Stig Hadenius

Den republikanske senatorn Joseph McCarthy inledde 1950 i USA ett korståg mot oamerikanska krafter. Han vände sig främst mot personer som kunde misstänkas vara kommunister eller ha mer allmänna vänstersympatier. McCarthy inrättade också en kommission för att undersöka ”homosexuella och andra sexuellt perverterade” inom olika statliga myndigheter. Denna meddelade i en rapport att ”en enda sexuellt perverterad i en statlig myndighet kan ha nedbrytande inflytande på sina arbetskamrater. Dessa perverterade kommer gång på gång att locka normala individer till perverterade aktiviteter.”

Det gick en homofobhysteri runt världen samtidigt som McCarthy genomförde sina undersökningar i USA. I Sve­­rige förklarade Aftonbladet att pastorn vid stadsmissionen Karl-Erik Kejne avslöjat att det bland de homosexuella förekom djävulsdyrkan, orgier och slaveri.

Den så kallade rättsrötedebatten i Sverige i början av 1950-talet gällde ett antal ”affärer” där offentliga personer – politiker, jurister, hovmän och andra – anklagades för missbruk i sin ämbetsutövning. I påfallande många fall fanns det beskyllningar för homosexualitet och att homosexuella ligor härjade. De mest uppmärksammade ”affärerna” var knutna till namnen Kejne och Haijby. De hade inget direkt samband men kopplades ofta samman och de blev för många exempel på ”rättsrötan” i landet.

Gustaf V kom i centrum för diskussionen eftersom en stor del handlade om hovets försök att genom mutor tysta ett påstått förhållande mellan direktör Kurt Haijby och kungen.

Kurt Alfred Johansson föddes i maj 1897 i Stockholm. Vid vuxen ålder tog han sig namnet Haijby. Vad som är sant eller falskt i de historier Haijby var inblandad i är inte alltid lätt att fastställa trots att de blivit noggrant – men sent – utredda.

Riksåklagaren och senare hovrättspresidenten Maths Heu­man som var ordförande i den så kallade Kejnekommissionen och den som förordnade om åtal mot Haijby har i boken Rättsaffärerna Kejne och Haijby med stöd av egna samtida anteckningar behandlat Kejne- och Haijbyfallen. Haijbys försvarare, advokat Henning Sjöström, har i boken Dramat om Haijby också givit sin bild av fallet. Dessutom finns numera den utredning tillgänglig som justitiekanslern gjorde 1952 Rörande vissa av K. Haijby mot ämbetsmän framställda påståenden. Senast har de båda affärerna behandlats i en uppsats av docent Göran Söderström i boken Homo i folkhemmet.

Historien mellan kungen och Haijby skall ha börjat med att unge Kurt som ”vargunge” tillsammans med två kamrater sålde majblommor till kungen på Stockholms slott. Enligt vad Haijby påstod förekom efteråt ett sexuellt förhållande mellan kungen och honom. Detta har kunnat vederläggas med hjälp av samtida material.

Haijby flyttade vid vuxen ålder till Göteborg där han gjorde sig skyldig till flera mer eller mindre grova brott. Han dömdes under åren 1915–19 fem gånger för stölder och förfalskning till sammanlagt två år och elva månaders straffarbete. Han anklagades också för att ha bedrivit otukt med två unga pojkar på Särö. Det allvarligaste brottet inträffade då han 1923 som vakt på ett strejkbrytarfartyg vådasköt en polisman till döds då denne visiterade honom. Detta renderade honom ett fängelsestraff på ett år och sex månader, vilket han fick avtjäna på Härlanda i Göteborg.

Efter sejouren i Göteborg återvände Haijby till Stockholm, gifte sig och började restaurang- och kaféverksamhet. 1933 uppvaktade han kungen om ett utskänkningsärende vid en allmän audiens, och han har senare påstått att han därefter hade upprepade sexuella kontakter med majestätet. Två hov­funktionärer skulle nattetid ha hjälpt honom till kungens sovrum.

Enligt tillgängligt material blev Haijby en ”affär” för hovet 1936 då fru Haijby begärde skilsmässa med anledning av – som hon uppgav för sin advokat – makens förhållande till kungen. Hon stödde sig på ett brev från Haijby till kungen (som säkerligen aldrig kommit adressaten till handa) och förklarade att ”hela slottet” kände till förhållandet. Haijby uppsökte innan förhandlingarna rättens ordförande, råd­man Gunnar Junker, och berättade vem partnern hade varit.

Junker vände sig till riksmarskalken Oscar von Sydow och det bestämdes att skilsmässoförhandlingarna skulle genom­föras bakom stängda dörrar. Enligt Heuman gjorde både statsrättsliga och processuella skäl det omöjligt att direkt dra in kungen i ärendet. Saken var inte desto mindre allvarlig för hovet. Dagen innan rättegången skulle börja samlades ett imponerande sällskap hos riksmarskalken. Heuman berättar:

Söndagen den 3 maj 1936 alltså dagen före den utsatta för­handlingen, hölls ett sammanträde hos riksmarskalken Oscar von Sydow i hans bostad i Stockholm i närvaro av förste hovmars­kalken friherre Reinhold Rudbeck, överintendenten och chefen för hovförvaltningen Oscar Swensson och hovauditören, advo­katen Carl Ljungholm. Man utgick vid sammanträdet från att man stod inför en utpressning från makarna Haijbys sida. Efter överläggningen tillkallades advokaten Conrad Quensel som varit anställd på Ljungholms advokatbyrå. / Quensel var bror till statsrådet Nils Quensel, men denne var inte inblandad i Haijbyaffären. / Quensel fick i uppdrag att få stämningen ändrad till en gemensam ansökan om hemskillnad. Och bemyndigades att erbjuda fru Haijby 15 000 kronor. Han skulle också få betala ett mindre belopp till mannen Haijby och försöka få honom att lämna landet.

Fru Haijby gick under tårar med på att acceptera de 15 000 kronorna och därmed förändra äktenskapsskillnad till hemskillnad. Haijby själv var villig att emigrera till Amerika där han hade släktingar, men han fick finna sig i att åka till Tyskland där han hade färre möjligheter till skandalskriverier. Den 20 maj förordnade överintendenten vid hovet Swensson om utbetalning ur kungens enskilda fond av 20 500 kronor ”för ett av Majestät känt ändamål”.

Det som skrämde hovet och som förmådde det att fullt medvetet gå med på utpressarnas krav var naturligtvis att Haijby skulle ge offentlighet åt sina påståenden. Något större förtroende hade de inte anledning att känna för mannen. Kriminalpolisintendenten Alvar Zetterqvist som under ett par år hade förvånande nära kontakter med Haijby – per­sonliga och vänskapliga – gjorde följande karaktäristik av hans person:

Det kanske mest utmärkande draget hos honom är hans mytomani. Ständigt tycks han röra sig i en fantasivärld som han förgyller upp när det passar honom. Hans inbillningsförmåga är så stor att han tror på sig själv, även när han diktar upp en episod, eller en sammanhängande kedja av händelser. Utmärkande för Haijby är också en hänsynslös gåpåaranda och en fräck framfusighet, som han ofta på ett mycket förslaget och listigt sätt förstått att slå mynt av. Betecknande för honom är vidare hans avsky för ordnat arbete. Han vill gärna spela grandseigneur. Han höll sig med bil och körde gärna omkring med KAK-märket i mössan trots att han inte var medlem i den kungliga klubben: KAK måste i sin tidning införa en varning för herr Kurt Alfred Johansson, alias Haijby, alias Hamilton m fl namn.

De som skötte utbetalningarna och förhandlingarna med Haijby var bland andra hovets advokat och senare också intendenten Zetterqvist. Inblandade var även riksmarskalken von Sydow och förre överståthållaren Thorsten Nothin.

Haijbyaffären är i efterhand svårbegriplig – även för de höga jurister som i åtskilliga år arbetade med frågan. Avgörande tycks ha varit att hovet utgjorde en sluten grupp vars viktigaste uppgift var att skydda majestätet.

I november 1952 dömdes Haijby av Svea hovrätt till sex års straff­arbete för utpressningsbrott. Rätte­gången ägde således rum efter Gustaf V:s död.

Maths Heuman och förre riksåklagaren Bengt Lännegren, vilka spelade centrala roller som domare och åklagare vid undersökningarna under 1950-talet, blev så småningom övertygade om att Haijby bluffat till sig pengarna. De trodde inte att det funnits något förhållande mellan kungen och direktören. Samma åsikt hade Per Edvin Sköld. Enligt Tage Erlanders memoarer sade Sköld i februari 1953:

Kungen hade så många möjligheter att skaffa sig den hjälp han behövde, att det låter otroligt att han skulle ha gett sig i lag med denna person som kommer upp och bråkar om ett utskänkningstillstånd.

Ernst Wigforss hade en mer lätt­sam syn på förhållandet mellan den 75-årige kungen och den yngre Haijby och hans kommentar blev: ”Så gammal och så vital.”

Det märkliga i hela historien är att så många från hovet så enigt, så ivrigt och så kostsamt engagerade sig i frågan. Det fanns veterligen inte några säkra bevis för att Haijby skulle ha rätt i sina påståenden. Men ändå utbetalades betydande summor, och det gjordes olika försök att få in honom på Beckomberga eller att få honom att lämna landet.

Det finns naturligtvis många alternativa förklaringar till beteendet. Närmast till hands ligger att man trodde att kungen var bisexuell och att det därför fanns anledning för hovet att tro på Haijbys påståenden. Men varför gjorde dessa höga polisbefäl, riksmarskalken, hovmännen och överståthållaren inte flera undersökningar? De visste att Haijby var dömd för många brott och känd som mytoman. Polisen köpte (med hustruns hjälp) in en restupplaga av Haijbys nyckelroman Patrik Kajson går igen.

Frågan om kungens direkta inblandning i ärendet tas upp av Heuman och Quensel. Kungen skall vid de första ut­pressningshoten ha yttrat ”det får inte bli någon skandal, men gör det så billigt som möjligt”.

Utbetalningarna till makarna Haijby gjordes så att Quensel efter underhandlingar om beloppets storlek med någon av dem vände sig till Swensson, som i kontanter utanordnade det erforderliga beloppet till Quensel. Utbetalningarna till Haijbys ägde sedan rum emot kvitto som skall ha uppvisats för kungen som antecknat ”Godkännes Gustaf”. Kvittot makulerades därefter.

Regeringen blev underrättad om utpressningen först vid slutet av 1940-talet, och i början av 1950-talet gjorde justitekanslersämbetet en utredning. Denna hade till huvud­upp­gift att granska riktigheten i anklagelserna om övergrepp mot Haijby från statsämbetsmännens sida.

Göran Söderström konstaterar i sin uppsats att det inte har gått att utröna vad som verk­ligen försiggått mellan kungen och Haijby. Till detta kan sägas att hovet var ytterst hemlighetsfullt men också en bra plats för rykten där kungen var centrum. Söderström sammanfattar:

Det måste anses mest sannolikt att någonting av homosexuell karaktär inträffat som fått kungen och hovet att på alla sätt försöka dölja det även om Haijbys beskrivning av detaljerna och omfattningen inte förtjänar tilltro. Vid genomgång av det omfattande tidigare hemligstämplade materialet framstår det klart att något övergrepp mot Haijby från myndigheternas sida aldrig ägt rum. Vad som idag kan tyckas upprörande är att man för att skydda kungen inte redan 1936 lät åtala utpressarparet Haijby utan lät dem i mer än ett decennium fortsätta att mjölka kungens privata kassa på vad som i dagens penningvärde motsvarar mångmiljonbelopp.

I maj 1952 var JK-utredningen klar. Den visade att Haijbys anklagelser i stort saknade grund, men det framgick klart att hovet betalat ut stora summor och vidtagit andra åtgärder i det uppenbara syftet att tysta honom.

I regeringen fördes en ivrig diskussion om utredningen skulle bli offentlig eller inte. Gustaf VI Adolf var emot och från USA lät ambassadör Erik Boheman meddela att den skulle göra ett mycket dåligt intryck

i Amerika. I grunden låg att många skulle tro att kungen hade haft en homosexuell förbindelse även om den inte belagts av JK och även om Haijby beslagits med otaliga lögner. Men utredningen visade klart hur hovet hade betalat ut stora summor till utpressare.

Beslutet blev att JK:s utredning skulle hemligstämplas i femtio år trots att den i stort friade kungen.

För synen på Gustaf V kom Haijbyaffären att spela en väsentlig roll. Han hade tidigare blivit en ikon för det svenska samförståndet, freden och olika framgångar för landet. Han var personligen populär och aktad. Det cirkulerade visserligen en del skämt om hans påstådda senilitet, men det var vandringshistorier som ofta berättades kärleksfullt.

De anklagelser som riktades mot kungen och hovet i samband med Haijbyaffären kom som en chock. I flera tidningar beskylldes kungen och hovet – med all rätt – för att ha givit mutor för att tysta en person som sade sig ha haft homosexuellt umgänge med kungen. Även drygt femtio år senare skulle detta ha betraktats som en stor skandal.

För många ändrades bilden av Gustaf V radikalt. Han blev inte längre en förebild utan något att skämmas över. Han blev ibland utsatt för öppna och försåtliga angrepp av ledande opinionsbildare i vänsterpressen och de borgerliga hade svårt att gå till försvar. Herbert Tingsten tillhörde dem som gladast angrep kungahuset och ordensväsendet. Han fick utomordentliga argument i det som syntes ha inträffat.

Bilden av Gustaf V blev en annan efter hans död än den som varit dominerande under decennier tidigare. Han blev inte en skurk men en något tvivelaktig person istället för en älskad symbol för landet.

Många uppsatta personer har fått genomgå förändringar. Många av dem förtjänar att flyttas ner från piedestalerna. De får ett helt annat eftermäle än de hoppats. Men tillhör Gustaf V denna grupp?

Självklart är det omöjligt att avge någon ”dom”. Men det kan ändå vara nyttigt att erinra sig att detta skedde samtidigt som McCarthy härjade i USA och homofobin bredde ut sig i en rad länder. För de svenska rättsaktivisterna blev kungen en utomordentlig måltavla. Han hade ett undflyende hov som betalade enorma summor till en utpressare.

Artikeln är ett utdrag ur Stig Hadenius bok Gustaf V – en biografi (Historiska Media).

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också