Historien om Johan Skytte – Borgarsonen som blev kungens lärare
Den 10 mars 1607 antecknade den drygt 12-årige prinsen Gustav Adolf i sin dagbok att han har ”läst om the Romare medh m(äster) Johan”. Denna alldagliga notering i den blivande kungen Gustav II Adolfs dagbok ger en kortfattad återspegling av prinsens utbildning, de dagliga mötena med hans lärare, sörmlänningen och nyköpingssonen Johan Skytte. Det är bara undantagsvis som Gustav Adolf gör sådana här noteringar om sin skoltid i dagboken, ofta är det andra händelser, som kanske låg 12-åringen varmare om hjärtat, som noteras. Främst är det lekar och upptäcktsfärder i Stockholms slott och på huvudstadens gator och torg, inte sällan i sällskap med fadern, Karl IX, som skildras.
Läraren Johan Skytte och hans arbete med den kunglige eleven är en i flera avseenden lärorik och intressant historia. Här får vi inte bara inblick i den skolning som en blivande kung i det tidiga 1600-talets Sverige ansågs behöva, utan historien om Johan Skytte och hans elev berättar också om en rad aspekter på den gryende stormakten Sverige.
Johan Skytte föddes i maj 1577 i Nyköping som son till stadens borgmästare Bengt Nilsson Skräddare och hans hustru Anna Andersdotter. Det lilla Nyköping var vid denna tid ett viktigt politiskt och kommersiellt centrum, som centralort i det hertigdöme som hade tilldelats den yngste av Gustav Vasas söner, hertig Karl. Eftersom hertigen ofta vistades på Nyköpingshus, där han också hade sitt kansli, och försökte styra viktig handel över Nyköping, fick staden en betydelse som inte på lång väg motsvarades av dess ringa befolkning, kanske ett par tusen invånare.
Den miljö som den unge Johan Bengtsson växte upp i var ingen sömnig småstad, tvärtom. I Nyköping samsades borgare med adelsmän, hertigens tjänare, soldater från alla delar av riket, fiskare och främmande köpmän. Här talades säkert inte bara svenska, utan även finska, tyska, holländska och engelska. I denna sjudande metropol gjorde Johan Bengtsson sina första lärospån i stadens latinskola. Här undervisades han i skrivning och räkning, latin, historia och, framför allt, kristendomskunskap. Efter några år i Nyköpings lilla stadsskola flyttade Johan till en högre skola, kollegiet i Stockholm. Här, på Gråmunkeholmen (våra dagars Riddarholmen), fortsatte han sina studier i det gamla franciskanerklostrets lokaler.
Redan i samtiden spreds ett rykte av Johan Skyttes fiender att han skulle vara illegitim son till självaste hertig Karl, vilket skulle förklara hans fortsatta karriär. Men det mesta pekar på att Bengt Nilsson var den riktige fadern. Att födas som son i en av Nyköpings främsta familjer, som dessutom hade goda kontakter med hertigen och dennes närmaste män, är en fullt tillräcklig förklaring till den snabba karriär som den unge Johan skulle komma att göra.
Fadern var en av stadens viktigaste importörer av fina tyger från England och Tyskland, av vilka många såldes vidare till hertig Karls hov. Bengt Nilsson var även borgmästare i Nyköping vid flera tillfällen under 1580-talet. Han exporterade stora partier hudar och järn, och kunde som en av de mest välbärgade männen i staden låta bygga sig ett av Nyköpings förnämsta hus. Hans hustru Anna Andersdotter var dotter till Anders Persson, under 1550- och 60-talen Nyköpings störste köpman och vid flera tillfällen borgmästare även han. Den unge Johan föddes på det viset in i en mäktig och välbärgad släktkonstellation.
Efter den grundläggande utbildningen i Nyköpings stadsskola skildes Johans och brodern Lars vägar. Lars skulle fortsätta familjetraditionen som handelsman, medan Johan slussades in på ämbetsbanan. Det första steget togs i början av år 1590, då han knappt 13 år gammal flyttade till Stockholm för att studera vid det så kallade Stockholmskollegiet.
Skolan hade en omisskännlig katolsk prägel och stängdes när dess beskyddare, Johan III, avled år 1592. Här undervisade flera lärare, inklusive många protestanter, med erfarenhet från Tysklands främsta universitet. Eleverna drillades i teologi, dialektik, grammatik, matematik, aritmetik, fysik, astronomi, algebra och geometri. Här mötte Johan Bengtsson också för första gången den filosofiska riktningen på modet, ramismen. Fransmannen Peter Ramus, mördad under Bartholomeinattens fasor i Paris 1572, ville i motsättning till den på antika förebilder grundade förhärskande skolastiken lyfta fram det sunda och förnuftiga tänkandet. Det främsta uttrycket för detta var vältaligheten; retoriken sattes i högsätet.
Det självständiga tänkandet och den praktiska nyttan av den högre utbildningen lyftes fram. Naturkunskapen skulle, tillsammans med matematiken och mekaniken, liksom vältaligheten sättas i samhällets tjänst.
Johan Bengtsson, eller Johan Schroderus som han nu kallade sig efter faderns tidigare yrke som skräddare, var på sommaren 1592 redo att bege sig ut på en bildningsresa, eller peregrination med samtidens terminologi, på kontinenten. Färden gick via Frankfurts universitet, Karlsuniversitetet i Prag, Wittenberg, Jena och Leipzig. Föreläsningar besöktes, men även annat lockade, inte minst i Wittenberg. Johan visade inte några mer målmedvetna försök att påbörja studier i Luthers stad, för att uttrycka sig milt. Tvärtom tycks han ha tillbringat tiden med att besöka vissa professorers föreläsningar och, framför allt, bedriva ett intensivt umgänge med andra svenska studenter i staden. Efter att ha genomlidit ett ensamt studieår i Frankfurt ägnade sig Johan nu uppenbarligen med full kraft åt det glada studentlivet i landsmännens sällskap.
I september 1594 anlände Johan Schroderus till Marburgs universitet. Här kom han att stanna i flera år omgiven av lärare som var trogna ramister. I Marburg insöp Johan de intryck som slutgiltigt formade hans världsbild, i såväl politiken som vetenskapen. Logiken, dialektiken och den praktiska statsnyttan kom att förbli vägledande för honom.
Efter ett besök i London kom Johan hem till Nyköping, 19 år gammal. Denna vistelse är viktig, eftersom den uppenbarligen inte bara ägnades åt besök i familjehemmet. Johan tycks ha tagit tillfället i akt att besöka hertig Karl och förbundit sig att gå i dennes tjänst så snart han avslutat sina studier. Hertigen utfärdade nämligen i juli 1596 ett förläningsbrev för Johan Schroderus på skatteinkomster från gårdar i Närke.
Under 1590-talet intensifierades de dynastiska och politiska motsättningarna i Sverige, med en våldsam kulmen år 1598 då ett öppet inbördeskrig bröt ut mellan anhängare till Johans son Sigismund och hans utmanare hertig Karl. Efter slaget vid Stångebro på hösten 1598 var maktkampen avgjord med hertigen som segrare. Året efter, 1599, återvänder Johan Schroderus till hemlandet, där han får en tjänst i rikskansliet på slottet i Stockholm, under en tidigare studiekamrat från tysklandsåren.
Nu gör Johan Schroderus sitt första stora offentliga framträdande. När en ny lärare ska installeras i hans gamla skola i Nyköping utväljs han att hålla högtidsanförandet.
Här passar han, i god ramistisk anda, på att prisa de fria konsterna, vetenskapen och vältaligheten. Redan samma höst lämnar han sitt arbete för en ny resa i Västeuropa.
Först i december 1601 kallas Johan tillbaka till Stockholm, där han möter hertig Karl. Några veckor senare ingår han i en svensk förhandlingsdelegation som ska diskutera gränsfrågor med danskarna. I maj 1602 utses slutligen Johan till den då 8-årige Gustav Adolfs lärare.
Den allmänprotestantiske hertig Karl hade föga till övers för de ortodoxa lutheranerna, och det avspeglade sig också i sonens utbildning. Johan Schroderus tillhölls att undervisa den hertiglige sonen i religionen, men den augsburgska bekännelsen och andra lutherska trosdokument förbigicks med tystnad. År 1604 utarbetade Johan – som året innan hade utnämnts till hovråd och adlats Skytte – ett program för Gustav Adolfs utbildning. Det är den svenska litteraturens första uppfostringsskrift, och den speglar säkert såväl faderns som lärarens ambitioner för eleven. Samma år antog riksdagen en arvförening som gav hertig Karls gren av Vasaätten rätt till tronen; därmed var det nu en kronprins som Johan Skytte skulle skola.
I Skyttes utbildningsprogram finns det en röd tråd av moralisk anda och syftet är att frammana en levande pliktkänsla hos eleven. Fursten har fått sin makt av Gud, men den ska användas till gemene mans välfärd. Johan Skytte underströk vikten av att monarken hade självständiga rådgivare som denne dessutom skulle ha tålamod med. Det senare var, för att uttrycka det milt, en vink åt elevens far, den sällsynt koleriske Karl IX.
Politiken, eller läran om den praktiska statskonsten, var tillsammans med historien och rättsläran höjdpunkten i den furstliga utbildningen. Men Skytte betonar även den praktiska nyttan av de matematiska vetenskaperna, inte minst för deras militära tillämpning inom artilleri och fästningsbyggande. Språkkunskaper var centrala, självfallet världsspråket latinet, men också de moderna språken. Rikskanslern Axel Oxenstierna har intygat hur Gustav II Adolf redan i unga år lärde sig att tala tyska, holländska, franska och italienska. Dessutom förstod han spanska och engelska, samt en del polska och ryska. När det gällde språkundervisningen hade Johan Skytte en inte bara intresserad utan även naturligt begåvad elev.
Gustav Adolf fick tidigt lära sig retorik – på svenska och latin – och 1605 författade han en egen anklagelseskrift mot riksrådet Hogenskild Bielke (avrättad 1606 för trohet mot Sigis-mund), en text som rättades av Skytte. När hans lärare år 1606 gifte sig med friherrinnan Maria Jakobsdotter Näf, höll Gustav Adolf det traditionella talet å brudens vägnar. I Johan Skyttes undervisning fick den blivande kungen en undervisning som förenade den praktiska statsnyttan med en äkta känsla för vetenskap och humanistisk bildning, på ett sätt som gjorde läraren unik i det tidiga 1600-talets Sverige. Det kungliga utbildningsprogrammet var fast förankrat i en kontinental bildningstradition. På det viset fick den blivande kungen en skolning som väl kunde mäta sig med den som gavs hans främsta vedersakare, kusinen Sigismund i Polen och den mer jämnårige Christian IV i Danmark.
Men det fanns också för Sverige speciella drag i undervisningen, främst av dessa göticismen. Läran om svenskarnas ursprung hos de mytomspunna goterna och sina landsmäns krigiska bedrifter i en mytisk forntid hade Johan Skytte framhållit i ett tal i Marburg redan år 1599. Detta budskap om den svenska nationen – ”nästan de aldraädlaste ibland alla folk” – inplanterades med stor framgång i den unge prinsen. Undervisningen var helt i linje med den götiska våg som svepte över 1600-talets Sverige och vann, föga överraskande, betydligt fler anhängare i vårt land än i våra grannländer.
År 1611, efter nio år som Gustav Adolfs lärare, löstes Johan Skytte, som även undervisat hertigarna Johan och Karl Filip samt prinsessan Maria Elisabeth, från sitt uppdrag att skola tronföljaren, som redan samma år efterträdde sin far som Gustav II Adolf. Nu följde en rad viktiga politiska uppdrag och Skyttes inflytande på Sveriges öden var fortsatt stort.
Han blev 1611 ståthållare på Västerås slott och var 1611–29 kammarråd och därmed kammarens ledande man. I den positionen initierade och genomdrev Skytte ett intensivt effektiviseringsarbete inom skatte- och finansförvaltningen. Detta arbete skedde i det tysta och var föga glamoröst, men det var en viktig förutsättning för att den uppåtstigande stormakten Sverige skulle kunna genomföra expansionskrigen runt Östersjön under 1610-, 20- och 30-talen.
Johan Skytte utnämndes 1617 till riksråd och blev en av rikskanslern Axel Oxenstiernas förtrogna. Utifrån den positionen företog han diplomatiska resor utomlands, genomförde revisioner av den lokala förvaltningen i norra Sverige och initierade sex norrländska stadsgrundningar i början av 1620-talet, något som sannolikt få av våra dagars invånare i Luleå, Piteå, Sundsvall, Söderhamn, Umeå och Torneå känner till.
På 1620-talet kulminerade Johan Skyttes verksamhet då han 1622 utnämndes till universitetskansler och redan samma år inrättade den ännu existerande så kallade skytteanska professuren i statskunskap och vältalighet. Det svenska universitetet omhuldades ömt av Skytte under hans många år vid makten, även om hans omsorger i slutet av 1630-talet alltmer fick formen av bannbullor mot och förföljelser av oliktänkande lärare, som inte insåg ramismens välsignelser och envisades med att vilja studera Aristoteles och andra antika auktoriteter.
Från år 1629 flyttades Johan Skyttes verksamhet till de nya provinserna på andra sidan Östersjön, då han som generalguvernör och friherre flyttade in i ett palats i Riga för att styra över Livland, Ingermanland och Karelen. I Dorpat grundades en hovrätt och ett universitet vars förste kansler Skytte blev. Men när han försökte reformera provinsernas finansförvaltning kom han i konflikt med Axel Oxenstierna och dennes bror Gabriel Gustafsson, viktiga godsägare i Baltikum. Det ledde till det första bakslaget i Skyttes karriär, och istället för att avancera till ett av de fem riksämbetena blev han 1634 president i Göta hovrätt i Jönköping.
Skytte användes dock fortfarande till diplomatiska uppdrag. Det sista blev att, tillsammans med Axel Oxenstierna, företräda Sverige i fredsförhandlingarna med Danmark i Brömsebro. Fredsavtalet i augusti 1645 bekräftade att Sverige höll på att överta Danmarks ställning som Nordens mäktigaste stat. Det är något av en ironi att den man som, tillsammans med Axel Oxenstierna, stod för kontinuiteten från Karl IX:s krig med Danmark, då Sverige slogs för livet, aldrig fick uppleva den slutliga framgången.
Johan Skytte avled den 15 mars 1645 i Söderåkra prästgård i Kalmar län, nästan 68 år efter det att han sett dagens ljus i Nyköping, i ett helt annat Sverige än det som han lämnade just när stormaktsställningen definitivt skulle bekräftas med fredssluten i Brömsebro 1645 och tre år senare i Westfalen. Genom sin intensiva aktivitet, i olika former och ämbeten, för statsnyttan, politiken, vetenskapen och undervisningen var Johan Skytte en av de främsta ingenjörerna bakom denna stormaktsbyggnad.
Lars Ericson är författare och förste arkivarie vid Krigsarkivet i Stockholm.
Att läsa: Artikeln är en bearbetad sammanfattning av Johan Skytte – en lärare åt furstar, ett bidrag i Magnus och Aage Mörners Kyrka och krona i sörmländskt 1600-tal, som också innehåller utförliga litteraturhänvisningar.
