Johannes Kolmodin

Den svenska missionsverksamheten under 1800-talet och början på 1900-talet skapade kontakter med nya okända världar. Missionärer reste till exotiska platser jorden runt, samtidigt som långväga resenärer kom till Sverige för att utbilda sig. Till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), en väckelserörelse inom Svenska kyrkan, och dess missionsskola vid Ulvsundasjön utanför Stockholm anlände på 1880-talet en grupp studenter från Eritrea.

Det var speciellt en person som gruppen gjorde ett starkt intryck på: föreståndaren Adolf Kolmodins äldste son, Johannes. Denne fick lyssna till historier om den abessinska kristna kyrkan med sina uråldriga riter och om ett land som framstod som medeltida.

Även om kolmodin aldrig blev en kyrkans man kvarstod fascinationen för främmande länder. Efter skolgången i Strängnäs skrev han i september 1901 in sig som student i Uppsala med historia och semitiska språk som huvudämnen. Hans far hade nu utsetts till professor i exe-getik (bibelvetenskap) samt ansvarig för EFS:s missionsverksamhet i östra Afrika, huvudsakligen Eritrea och Etiopien. Kolmodin valde att fokusera sina studier på två semitiska språk som talades i Etiopien: tigrinska och amhariska. Studierna kombinerade han med ett intensivt engagemang i tidens politiska frågor. Efter unions-upplösningen med Norge 1905 stod Sverige inför en ny och osäker framtid – den sista resten av fornstora dagar var nu borta.

Johannes Kolmodin och många av hans medstudenter i Uppsala ville att den svenska nationen skulle dra sig till minnes sin historia när den tog klivet in i en ny tid. De varnade för demokrati och socialism, och hyllade stormaktstidens regenter. Störst av alla var Karl XII som dyrkades som ett politiskt geni.

1907 blev Kolmodin vald till den konservativa studentorganisationen Heimdals ordförande. På fritiden, mellan studier och intensiv politisk agitation, lärde han sig turkiska. Målet var att en dag kunna åka till det osmanska riket och leta i arkiven efter spår av Karl XII:s vistelse i Bender 1709–13. Den första längre resan gick dock till Eritrea och Etiopien.

I september 1908, 24 år gammal, avlade Johannes Kolmodin sin licen­tiatexamen med stålande betyg och mindre än två veckar senare gav han sig iväg tillsammans med sin far på en inspektionsresa till området. Johannes skulle vara tolk och fortsätta sina språkstudier med målet att skriva en doktorsavhandling. Väl i fält visade sig lingvisten Johannes Kolmodin äga en tvärvetenskaplig förmåga att antropologiskt närma sig muntliga berättelser. Han hade också lika lätt för att vinna sina informanters förtroende som han under studietiden hade vunnit sina kamraters. Kolmodin förblev öppen för det annorlunda och visade att han förstod att det fanns många sätt att betrakta världen.

Senare i livet skulle den politiske aktivisten, ofta till sin egen förvåning, knyta bekantskaper med politiska motståndare.

Efter ett och ett halvt år i Afrika återvände Kolmodin till Sverige via Konstantinopel. Väl hemma fortsatte han att drömma om framtida studier om Karl XII i Bender. Han skrev också sin doktorsavhandling och disputerade i maj 1914. Avhandlingens fokus på muntlig historia var utan tvekan före sin tid, medan det fortsatta politiska engagemanget inte kan beskrivas som annat än bakåtsträvande. Hans öppenhet mot världen utanför Europa ledde honom dock till att kraftfullt fördöma de rasistiska tankar som var vanliga hos unghögern.

I början av 1914 hjälpte Kolmodin till att organisera en stor studentuppslutning för Gustaf V:s borggårdstal, vars syfte var att stärka monarkin, men som snarare ledde till motsatsen. Detta var ett slutgiltigt bevis för att Gustaf V inte var någon Karl XII. Johannes Kolmodin blev docent, men fann att hans politiska verksamhet förmodligen skulle hindra hans karriärmöjligheter. Han var besviken på den svenska ryggradslösheten – nu när världskriget härjade i Europa borde landet göra gemensam sak med tyskarna, menade han.

I november 1917 lämnade Kolmodin Uppsala för Konstantinopel. Inflytelserika vänner – en av dem var upptäcktsresanden Sven Hedin – hade hjälpt honom att samla ihop pengar till en två år lång vistelse för att söka efter dokument rörande Karl XII i de osmanska arkiven. Att få tillgång till dessa arkiv visade sig dock svårare än väntat, men saken löstes genom samarbete med en lokal historiker.

Än mer problematiskt var det faktum att en försämrad valutakurs gjorde de svenska pengarna närmast värdelösa. Kolmodin hade dock redan lyckats bli utsedd till honorärattaché vid den svenska legationen och började snart arbeta för utrikesdepartementet.

Med sina språkkunskaper, sin nyfikenhet och förmåga att vinna människors förtroende var han den perfekta diplomaten. Han blev snabbt en medelpunkt kring vilken politiker och intellektuella, både inhemska och besökare, samlades.

När första världskriget led mot sitt slut spelade han bridge med Joachim von Ribbentrop, blivande utrikesminister i den tyska nazistregimen, som var stationerad i Konstantinopel med den tyska armén. Det osmanska riket hade under kriget lierat sig med Tyskland och västmakterna bestämde sig för att, vid stridigheternas slut, ta chansen att dela det anrika imperiet.

Mot dessa planer reste sig en märkvärdig ledare: Mustafa Kemal, mannen som brukar kallas ”den turkiska nationens fader”. Johannes Kolmodin kände nu ingen som helst anledning att vända tillbaka till Sverige. Han befann sig i händelsernas mitt när ett nytt land föddes, nära en gestalt som skulle få världshistorisk betydelse, och han var väl insatt i den politiska situationen. I sina brev till Sverige liknade han Mustafa Kemal, senare känd som Kemal Atatürk, till en början vid först upprorsmannen Engelbrekt och sedan vid Gustav Vasa. Historia och nutid flöt samman i en fascinerande blandning.

Vid legationen blev Kolmodin i september 1920 utsedd till ”dragoman”, en nästan ironiskt gammaldags titel. Dragomanerna var tolkar och en sorts guider som verkade mellan den komplicerade osmanska byråkratin och de västerländska beskickningarna. Från början hade dragomanerna varit infödda personer som tillhörde den grekisk-ortodoxa kyrkan, men den svenska legationen hade sedan 1800-talet ersatt dessa med svenska orientalister. Johannes Kolmodin skulle gå till historien som den siste dragomanen.

Vid den svenska legationen blev Johannes Kolmodin snart ovärderlig och var förmodligen den mest överkvalificerade diplomaten i sin generation. Han mottog information direkt från sina turkiska vänner och förstod exakt vad som hände under den tid då det osmanska imperiet förvandlades till det moderna Turkiet. Utrikesdepartementet, med sin ingrodda byråkrati, insåg dock aldrig vilken exceptionell begåvning som hade trillat in i deras led och behandlade Kolmodin styvmoderligt. Han drogs ständigt med pengaproblem och avancerade långsamt i hierarkin.

1924 blev ett viktigt år för honom. Dels förlovade han sig med barndomsvännen Eva Forsslöf (de gifte sig i början på nästa år), dels besökte Etiopiens kronsprins Ras Tafari Makonnen Sverige. Den etiopiska kungligheten träffade ärkebiskopen och tillika Kolmodins vän, Nathan Söderblom, i Uppsala. Söderblom berättade om Johannes Kolmodin och om hans erfarenheter i Eritrea och Etiopien.

Kronprinsen försökte redan då få svensken som sin rådgivare, men utan resultat. Kolmodin förblev i Turkiet där han till slut, 1928, utnämndes till förste legationssekreterare.

1930 återupptogs kontakten med Etiopien. Ras Tafari hade 1928 krönts till negus, kung, och i november 1930 till kejsare under namnet Haile Selassie I. Johannes Kolmodin accepterade nu erbjudandet att komma till Etiopien och direkt tjäna en monark med både intelligens och makt.

Den turkiska tiden var över. Han hade aldrig fått tid att studera Karl XII:s öde, men hade å andra sidan upplevt hur historia skapades. Enligt myten skulle han också haft sitt finger med i konstruerandet av det latinska turkiska alfabetet, men detta ska nog tas med en nypa salt. Johannes Kolmodin kom till Etiopien 1931 och som kejsarens rådgivare hjälpte han till att organisera landets utrikesförvaltning. Lustigt nog använde han det svenska utrikesdepartementet som modell – trots allt han fått utstå i dess tjänst. Överordnade i såväl Konstantinopel som Stockholm hade antingen missförstått hans begåvning, eller förstått den alltför väl och inte uppskattat hur den fick dem själva att framstå i mindre god dager. Han hjälpte också till att reformera det etiopiska rättsväsendet. Hans fru Eva och deras son Olle, född 1928, anslöt snart.

I den kejserliga etiopiska administrationen kunde Kolmodin med sina språkfärdigheter och diplomatiska finkänslighet direkt vinna ett stort förtroende. Minnet av förlorade strider i Sverige och bittra drömmar om nationell storhet ersattes av ett viktigt arbete i ett av världens äldsta länder och i den enda afrikanska nation söder om Sahara som aldrig hade koloniserats. Den glimrande kejserliga miljö som Haile Selassie I omgav sig av kunde inte annat än tilltala svensken. Här var en gammaldags monark som ville styra sitt land på ett modernt vis. Men det eviga slitet och totala engagemanget hade också sitt pris.

Kolmodin dog plötsligt den 9 oktober 1933 av en hjärnblödning, endast 49 år gammal. Han skulle aldrig bli vittne till den etiopiske kejsarens värdiga motstånd under den italienska invasionen 1935.

Men åren i Turkiet var äventyr nog för en livstid. Johannes Kolmodin levde mitt i den fascination för det främmande som han först upplevt i en svensk missionsskola vid 1800-talets slut.

Att läsa: The Last Dragoman (2006), red. Elisabeth Özdalga (Swedish Research Institute in Istanbul); Johannes Kolmodin i brev och skrifter (1999) av Carl Gustaf Kolmodin.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-12-2012/)**Publicerad i Populär Historia 12/2012