Boxarupproret 1898–1901: Svenska missionärer dödades

Ett brev daterat den 16 augusti år 1900 i Sü-ke-tan-keo i norra Kina inleds med orden: »Hur underlig är du i allt hvad du gör, hvem kan dina vägar förstå?« I pennan höll den svenske missionären Carl L Lundberg. Att han fann Guds vägar outgrundliga är inte konstigt med tanke på vad det var han rapporterade.

Vid midsommartid nämnda år hade Helgelseförbundets (ett svenskt kristet frikyrkosamfund 1887–1994) missionärer samlats till konferens på sin missionsstation i Soping när de anfölls av en talrik mobb. De svenska missionärerna lyckades dock fly och sökte skydd i stadens rådhus (yamen), där de togs i fängsligt förvar.

Dagen efter lastades tolv missionärer – Nathanael Carleson, Edward Karlberg, O A Larsson, Ernst Pettersson, Sven Persson, Emma Persson, Mina Hedlund, Anna Johansson, Jenny Lundell, Justina Engvall, samt Oskar och Anna Forsberg, tillhörande Skandinaviska Alliansmissionen, och deras två barn – på vagnar och kördes iväg till vad de trodde var en säkrare plats. Så blev inte fallet, vilket Lundberg beskriver:

»Tidigt på morgonen den 27 juni [den 29:e, enligt andra källor] fördes de på kärror utom stadsporten, där en stor människomassa sleto ned dem från kärrorna och stenade dem, och Forsbergs barn sleto de i stycken.«

Uppror med vrede och våld

Sommaren 1900 kulminerade den folkliga resning som inletts 1898. Deltagarna beskrev sig som »den rättfärdiga harmonins knytnävar«, engelsmännen kallade dem »boxare« och oroligheterna blev kända som boxarupproret.

Det var en reaktion på västmakternas och Japans då fullt utvecklade maktfullkomlighet gentemot Kina och på den korrupta Qingdynastins oförmåga att hävda landets suveränitet. Vreden och våldet som kanaliserades genom upproret riktade sig främst mot kristna kineser, men också mot »de utländska djävlarna«.

Missionärerna, som ofta verkade på platser som i dag är svåra att hitta på kartan, var helt utlämnade när boxarna drog fram – över 180 protestantiska missionärer miste livet. Vid sidan av britterna var svenskarna de utlänningar som drabbades hårdast – 56 dödades, varav 16 barn.

Trots att så många svenskar hamnade mitt i denna storpolitiska tsunami är det ett tämligen okänt kapitel i vår historia. Omständigheterna är inte heller helt klara då uppgifterna inte alltid är samstämmiga, vilket förklaras av det kaos som rådde.

Missionärernas fasansfulla öde

Carl L Lundberg rapporterade vad han hade fått berättat för sig, men det fanns fler än han som vittnade om det fasansfulla öde som drabbade missionärerna i Soping. Offren fick skallarna inslagna med stenar och andra tillhyggen, och lemmar avhuggna, varefter deras huvuden skiljdes från kroppen och sattes upp på stadsmuren. Möjligen fanns utöver ovan nämnda personer även en Carl Blomberg med fru och barn från samma mission som Forsbergs bland offren.

Vid denna tid utspelade sig liknande scener på olika platser i Kina, framförallt i de norra delarna. Och när Lundberg skrev brevet levde han själv och hans familj på lånad tid. Vad låg egentligen bakom boxarupproret? Vi får gå bakåt i historien.

I början av 1500-talet anlände portugisiska sjöfarare till Kina vilket ledde till att handelsstationen Macao etablerades på sydkusten. Snart följde spanska, holländska och engelska kölar samma väg.

Kina drogs då in i den globala handel som upptäckten av Amerika gav upphov till, och sög åt sig en stor andel av det sydamerikanska silvret i utbyte mot lyxvaror som porslin, te och textilier. Kina blev därmed den globala handelns vinnare, vilket ledde till ett stort handelsöverskott, en dynamisk ekonomi och kraftig befolkningstillväxt.

Under nästan trehundra år skedde utbytet med européerna på kinesernas villkor. De som ville handla på Kina tvingades erkänna dess överhöghet och handeln, som från 1759 i huvudsak gick över Kanton, övervakades noga av myndigheterna. Länge var kineser och européer jämbördiga militärt och tekniskt, vilket innebar att de senare undvek att utmana kineserna.

Förbjöd den kristna missionen

Med de iberiska skeppen kom också de första missionärerna, främst jesuiter, vilka kineserna kom att uppskatta för deras bildning. Jesuiterna respekterade de lokala traditionerna och lyckades ganska väl med att vinna kinesiska själar. Men själajakten skedde på kejsarmaktens nåder och 1721 förbjöds den kristna missionen. Då fanns det cirka 300. 000 katoliker i Kina.

Det var framförallt två saker som ändrade premisserna för de utländska kontakterna. Dels var det att Kina vid ingången till 1800-talet hade hamnat rejält på efterkälken jämfört med Europa, i synnerhet på det militärtekniska området.

Och så var det opiumrökandet. Detta hade först varit ett överklassnöje, men i början av 1800-talet hade det förvandlats till ett utbrett missbruk i alla samhällsklasser, även bland kvinnor.

Upptakten till opiumkriget

Vinsterna i opiumkommersen var gigantiska och ledande aktör var det brittiska Ostindiska kompaniet. Utöver omfattade sociala konsekvenser hade opiumet en förödande inverkan på den kinesiska ekonomin. Betalningen skedde i silver vilket innebar att Kinas handelsbalans snabbt blev negativ med en kraftig ökning av skattetrycket som följd.

Dessutom gjorde den illegala opiumhanteringen att korruptionen, som redan innan var omfattande, nådde en systemkritisk nivå.

I ett försök att eliminera opiumplågan slog de kinesiska myndigheterna till mot handeln – opiumlaster konfiskerades och förstördes. Detta skedde i ett läge då de olika aktörerna förväntade sig en legalisering av handeln. Reaktionen lät inte vänta på sig.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Storbritannien skickade en flotta och fyratusen man till Kina, vilket var upptakten till det så kallade opiumkriget (1839–42). Det har ofta betraktats som en vattendelare i Kinas historia, där landet stod sig slätt mot britternas moderna stridskrafter. Kriget var en enorm förnedring för Kina, men innebar också politiska och territoriella förluster, bland annat hamnade Hong Kong i brittisk ägo.

Efter opiumkriget följde en rad uppror och ytterligare förödmjukande nederlag mot västmakterna Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Kineserna tvingades svälja att de var européerna underlägsna, och än mer förnedrande var nederlaget 1894 i kriget mot Japan, Kinas asiatiska lillebror.

Kineserna var inte längre herrar i sitt eget hus och utländska intressenter tog i allt högre grad kontrollen över landets ekonomiska liv. Därtill tvingades man återigen släppa in missionärer, något som på många håll uppfattades som en skymf mot kinesisk kultur.

Koncentrerad till kuststäderna

Inledningsvis var missionen koncentrerad till kuststäderna. Svenskarna tillhörde här pionjärerna, främst genom Anders Elgqvist och Carl Joseph Fast från Lunds Missionssällskap, som etablerade sig i hamnstaden Fuzhou år 1850. Projektet slutade dock illa – Fast mördades vid ett rånöverfall och Elgqvist, som undkom döden med hårsmån, återvände till Sverige. Händelsen skvallrar om att våldet och utsattheten var en ofrånkomlig del av livet som missionär i Kina.

Några decennier senare tog den protestantiska missionen till Kina fart på allvar, mycket tack vare den brittiske missionären Hudson Taylor (1832–1905). Han var den som mobiliserade såväl medel som missionärer till Kina. År 1865 grundade han Kinesiska inlandsmissionen och 1876 träffades ett avtal mellan Storbritannien och Kina som öppnade upp landet bortom kuststäderna.

Taylor reste då runt i det kinesiska inlandet och grundade missionsstationer. Hans insats avspeglar sig i antalet protestantiska missionärer i Kina: 1877 var de 473 stycken och 1890 var antalet 1296.

Svenskar fick upp ögonen för Kina

Väckelsepredikanten Fredrik Fransson (1852–1908), som hade emigrerat till USA med sin familj som 17-åring, var en av dem som träffade och inspirerades av Taylor. När han gick ut med ett upprop om att värva tusen missionärer till Kina lovade Fransson att enrollera tvåhundra av dessa, och gav sig ut på en värvarturné i Skandinavien.

En annan svensk som fick upp ögonen för Kina efter ett möte med Taylor var Erik Folke (1862–1939). Han anlände till landet första gången 1887 och grundade Svenska missionen i Kina (SMK) samma år. Sveriges bidrag till missionen blev därmed betydande – år 1898 fanns det 369 svenskar registrerade i Kina, varav 214 var missionärer.

Många av missionärerna var måna om att lära sig språket och anamma kinesisk kultur, de klädde sig enligt lokal sed och anlade hårpiska. Det rådde dock ingen brist på missionärer med koloniala manér och bristande respekt för kinesisk tradition. På sina håll uppstod också konflikter med de lokala mandarinerna som såg sin auktoritet hotad.

Missväxt och svält bidrog till upproret

Mord på missionärer förekom med jämna mellanrum, dessa blev förevändningar för västmakterna att avkräva kineserna rundliga skadestånd och ytterligare eftergifter, vilket spädde på kinesernas förbittring. Ute på landsbygden saknades organiserad sjukvård och skolor helt, och mest uppskattning rönte de missionärer som ägnade sig åt att vårda sjuka, behandla opiummissbrukare och undervisa.

Det var torka, missväxt och svält som fick boxarna i Shandong att höja upprorsfanan år 1898. Blottställda och hungriga bönder var mottagliga för ryktesspridning, bland annat om att missionärer förgiftade brunnar, och tal om att utlänningarna var ansvariga för landets umbäranden. Upproret spred sig snabbt i norra Kina.

Bönder skyddade missionärer

Initialt gav sig boxarna på kristna kineser och attackerade telegraf- och tågstationer och annat som i deras ögon symboliserade utländskt inflytande. Sommaren 1900 eskalerade det hela, och det var nu som de flesta utlänningarna mördades. Samtidigt sökte sig stora skaror boxare in i städerna, vilket ledde till att de utländska beskickningarna i Peking belägrades.

Det ska framhållas att det även förekom att bönder och tjänstemän med risk för sina egna liv skyddade missionärer och räddade dem från boxarna.

Upproret kvästes genom en gemensam insats av de utländska aktörerna i Kina, vilka nu även inkluderade Ryssland och USA. Dessa uppvisade en grymhet som inte stod boxarna efter – massakrer, våldtäkter och plundring ackompanjerade insatsen. Den 14 augusti år 1900 nådde de förenade styrkorna Peking och hävde belägringen av delegationerna.

Boxarprotokollet undertecknas

Året därpå undertecknades »boxarprotokollet«. Kina straffades hårt, framförallt genom det skadestånd på 330 miljoner dollar i guld som skulle betalas ut i omgångar fram till 1940 (Sverige avstod dock från skadeståndsanspråk). Efter upproret förekom diskussioner om att dela upp Kina ungefär så som skett i Afrika. Så skedde inte, dels för att misstron stormakterna emellan var för stor men också för att dessa var nöjda med status quo.

Av den anledningen och för att det egentligen inte fanns något alternativ överlevde också kejsarmakten, och dess korruption och inkompetens utgjorde en garant för fortsatt utländskt inflytande.

Regimen ställde sig bakom upproret

Ungefär samtidigt som upproret bröt ut hade änkekejsarinnan Cixi (1835–1908) avsatt kejsaren i en kupp och bland samtida kommentatorer var det en vanlig uppfattning att det var hon och hennes krets som låg bakom upproret och att målet var att rensa landet från utlänningar.

I dag betraktas resningen som spontan – regimen försökte sedan utnyttja den för sina egna syften och ställde sig därför bakom upproret och förklarade de utländska makterna krig efter viss tvekan. En bidragande orsak var att det fanns en rädsla vid hovet att vreden skulle riktas mot den manchuriska Qingdynastin som av många hankineser sågs som främmande.

Stod starka i sin tro

Det är inte klarlagt exakt var, när och hur alla de 56 svenskarna mötte döden – 18 vuxna och sex barn försvann i kaoset för att aldrig mer höras av. Redan 1901 utkom skriften De svenska martyrerna i Kina som genom missionärers vittnesmål, inklusive Lundbergs brev, ger en bild av deras olyckliga öden under upproret. Där finns redogörelser för hur missionärerna under dramatiska omständigheter och med varierande framgång flydde undan våldet.

Vittnesmålen om hur missionärerna stod starka i sin tro när de mötte döden är också många. Enligt skriften förlorade Helgelseförbundet tio missionärer – samtliga i Sopingmassakern, Svenska Alliansmissionens Mongolmission fem personer, Svenska Mongolmissionen fyra (varav ett barn), och Kinesiska inlandsmissionen två missionärer.

Försökte ta sig till Ryssland

Amerikanska alliansmissionen, dit Skandinaviska inlandsmissionen räknades (vartill många hade värvats av Fransson) drabbades allra värst: 21 missionärer och 14 barn mördades. Carl L Lundberg tillhörde denna grupp.

Innan Lundberg skrev ovan nämnda brev hade han i flera dagar varit på flykt norrut med sin fru Augusta och två barn, Axelina och Ebba, samt fem andra missionärer med fem barn. Målet var att ta sig i säkerhet till Ryssland. Men det misslyckades. Åtta gånger överfölls och rånades de – sista gången bestals de på sina kläder och all mat. De var nära att duka under när de hittades av ett sändebud från en närliggande katolsk missionsstation som erbjöd dem skydd.

Carl L Lundbergs sista brev

Men de hade alltså hamnat ur askan i elden. Den 22 augusti förde Lundberg pennan till papperet för sista gången. Då är deras asyl omringad av »boxare« och lokala trupper: »Nu hafva soldaterna kommit, och i dag väntas de skola anfalla här«, skriver han.

I den följande attacken mördades ett stort antal kristna kineser, de katolska missionärerna och samtliga i Lundbergs sällskap. Hans treåriga dotter fick en lem avskjuten och dödades sedan med svärd. Lundberg, en av hans kollegor och en katolsk präst överlevde attacken med skottskador. Några dagar senare halshöggs de. Att Lundbergs brev kunde räddas till eftervärlden ur detta inferno måste betraktas som något av ett under.

Protestantisk mission såg sitt slut

För den protestantiska missionen i Kina innebar boxarupproret ett trauma. Men i ett lite längre perspektiv var det bara ett tillfälligt bakslag. Nya missionärer fyllde leden efter dem som dödats och verksamheten intensifierades – 1907 fanns det 3 719 protestantiska missionärer registrerade i Kina och 1915 uppgick antalet protestanter till 520 .000. Missionen överlevde också senare katastrofer som svält, statskupper och inbördeskrig.

Det som effektivt och slutgiltigt satte stopp för över hundra år av protestantisk mission i Kina var det kommunistiska maktövertagandet. År 1949, samma år som folkrepubliken utropades, förbjöds kristen mission igen. I början av 1950-talet lämnade de sista missionärerna Kina.

Publicerad i Populär Historia 6/2020