När Sverige blev kristet

Vad vet vi egentligen om den tidiga kristendomen i Sverige? Nästan allt som skedde då, för tusen år sedan eller mer – före det stora kyrkobyggandets tid – är ju förpassat till glömskans land. Berättelserna försvann med människorna, spåren av deras liv och tro doldes i jorden. Det lilla vi har kvar har ofta bevarats i ett speciellt syfte: att kommande generationer ska ta del av en vinnande historia.

I dag poängterar forskarna hellre komplikationer, tidshopp och regionala skillnader än försöker foga samman motstridiga uppgifter till en sprickfärdig nationell historia. Vilket ju är som det ska, för när kristen­domen nådde landen norr om Östersjön existerade inte Sverige.

Istället fanns här flera regionala småriken som ömsom stödde, ömsom bekämpade varandra. Kristendomens inflytande var i själva verket en förutsättning för uppkomsten av något som liknade en statsbildning – den var en aktiv substans som bidrog till att knyta samman Sverige till ett rike.

För att lättare kunna hantera denna komplicerade process använder historiker och arkeologer ibland en modell som delar upp kristendomens etablering i tre olika perioder.

Infiltration, mission, organisation

Den första, infiltrations- eller påverkansfasen, var den period då Nordens invånare fick kontakt med kristen kult, till exempel under vikingatåg och handelsresor. Den andra, missionsfasen, omfattar den tid då biskopar och präster utsända från brittiska öarna eller kontinenten reste till Skandinavien för att omvända folk. Organisationsfasen, slutligen, betecknar tiden då kyrkan aktivt etablerade sig i samhället och blev en del av dess struktur.

Tidsmässigt kan dessa stadier – det är viktigt att komma ihåg – variera ganska mycket även inom ett geografiskt begränsat område.

En sak är säker: om man ser till hela processen, från enskild påverkan till organisation, så var kristnandet väldigt långdraget. För Göta- och Svealands del tog det minst åttahundra år – från sent 300-tal till 1200-talet. För de övre delarna av Norrland kunde det dröja in på 1700- eller till och med 1800-talet.

Tidigt i kontakt med kristna

Var kom då de kristna impulserna ifrån? Och hur såg de ut? När utländska missionärer, som skolböckernas Ansgar – ”Nordens apostel” – anlände till Norden på 800-talet kände många nordbor förmodligen redan till kristendomen.

Romarriket, som behärskat Europa i sekler, antog officiellt kristendomen på 300-talet; något århundrade senare hade den nya religionen anhängare på Irland. När vikingafärderna så småningom nådde sin högkonjunktur hade den kristna läran redan predikats i 800–900 år.

Det är självklart att skandinaviska resenärer tidigt stötte på kristna under sina färder i såväl söder- som öster- och västerled. Längs den så kallade Bärnstensvägen hade folk från norr ända sedan bronsåldern tagit sig ner till Rom med sina varor.

Vi vet att kompanier av nordbor deltog på Roms sida i slaget vid Strasbourg på 360-talet. Och under folkvandringstiden (cirka 400–600 e Kr) for handelsmännen såväl till andra sidan Östersjön som till de brittiska öarna.

Karl den store

Det söndrade Roms arvtagare i väst blev Karl den stores mäktiga frankerrike, vars inflytande över kristendomens utveckling skulle bli blodigt och bestående. Karl har bland annat gått till historien för sin ”svärdsmission”, vilket betydde tvångsdop, avrättningar och deportationer.

Med denna metod tog sig hans arméer ända fram till Östersjöns kust. Som samarbetspartner hade han påven i Rom, ett förbund som nådde sin kulmen på juldagen år 800, när Karl kröntes till romersk kejsare av påven Leo II.

Vid den här tiden var vikingarnas resor i full gång, med plundringståg till de brittiska öarna och till kontinenten. Sjöfararna for långt uppför de europeiska floderna; bland annat härjade de Ansgars biskopssäte Hamburg. Med sig hem hade de inte bara märkvärdiga berättelser om främmande riter utan också föremål, köpta eller rövade, som använts i kristen kult.

Visst måste nordmän tidigt ha imponerats av det kristna skådespelet, med dess tydliga roller, färggranna kläder, glänsande liturgiska kärl, och väldoftande rökelser och oljor. Och kanske också förskräckts över vissa saker: som skicket att begrava de döda i kistor, utan offergåvor och vapen – nakna så när som på en enkel svepning.

Kristna myter påverkade asatron

Så småningom kom skandinaver att bosätta sig såväl öster som söder om Östersjön och på de brittiska öarna. I slutet av 800-talet låg en stor del av nuvarande England i vikingarnas händer, och dansk lag rådde från London till York. Överallt fanns folk som lät döpa sig och berättelserna om deras liv och tro nådde släktingar och fränder på andra sidan havet.

En del forskare menar att de kristna myter som under så lång tid sipprade in till Norden även kom att påverka asatron. Kanske har berättelserna om Oden, Tor och Frö influerats av den kristna treenighetens gudsbild?

Sägnen om hur Oden offrar sig genom att hänga sig i världsträdet påminner onekligen om bilden av Jesus på korset, och historien om hur Tor fiskar upp och förgör Midgårdsormen har sin kristna motsvarighet (känd senast på 400-talet) i en allegorisk berättelse om hur Gud, förklädd till fiskare, drar upp helvetets drake ur djupet.

Studiet av religionsskiftet har i hög grad färgats av skriftliga källor som inte sällan upptecknats under en tid när kristendomen redan var i dominans. Det är naturligtvis ett problem, speciellt som källorna är få.

Överdrev svenskars hedniska kultur

Det mesta av den isländska sagalitteraturen (vars motiv ibland är svensk religionsutövning) skrevs till exempel på 1200-talet och enligt litteraturforskaren Lars Lönnroth anses dessa texter i dag högst osäkra som källor till kunskap om kristnandeprocess och asatro.

Islänningar och norrmän hade dessutom en tendens att se sin egen kultur som mer högtstående än sina svenska grannars, vilket gjorde att de gärna överdrev svenskarnas ”hedniska” och råbarkade kultur.

Henrik Janson vid Göteborgs universitet är en av få historiker utanför religions- och litteraturfältet som sysslar med kristnandets period i svensk historia. Han menar att myterna om asarna, så som vi känner dem till exempel från Eddans dikter, är långt ifrån opåverkade av kristna traditioner.

De människor som utövade den hedniska kulten måste utan tvivel ha influerats av den kristna, och de författare som senare beskrev den arbetade utifrån sitt eget kristna universum. Enligt Janson har kristet medvetande präglat män­niskor i norr mycket längre än vi kan föreställa oss.

– Förmodligen fanns det tidigt, och under lång tid, religiö­sa blandformer som i dag faktiskt är omöjliga att spåra i historiska källor. Det gör att vi måste närma oss de källor vi har med stor försiktighet.

Också Britt-Mari Näsström, professor i religionsvetenskap i Göteborg, tror att blandformer konstituerade religiositeten under vikingatid och tidig medeltid.

– Man får inte glömma att kristendomen inte var den enda läran i svang, påpekar hon. Nordmän på drift ute i världen stötte förmodligen på även andra kulter – också sådana som liksom kristendomen gav löfte om ett liv efter döden.

Ämnesöverskridande samarbete

Även om det skriftliga materialet är viktigt så finns förstås andra vägar för den som vill försöka förstå den komplicerade kristnandeprocessen. Arkeologiskt material – som gravar, runstenar och spår av tidiga kyrkor – är viktiga nycklar till det förgångna.

Framtiden för forskningen om kristendomens utveckling i Norden tycks ligga i ett ämnesöverskridande samarbete, alltså att folk som sysslar med olika typer av källor kommer samman och jämför sina resultat.

Ett sådant projekt, ”Sveriges kristnande”, pågick under 1990-talet och resulterade i en rad publikationer av arkeologer, historiker, bebyggelsehistoriker, språk-, missions- och religions­vetare.

Avsikten var att hitta nya ingångar i en forskning som är extremt belastad av myter och som även orsakat stridigheter. Till exempel har företrädare för olika skolor tvistat kring frågan om vilket landskap som först blev kristet och, i förlängningen, var kärnan till att det svenska riket en gång grodde.

Från sydväst till norr

Svaret är att vi aldrig med säkerhet kommer att veta. I dag lutar forskarna åt att kristendomen, efter en lång fas av ”infiltration” i Norden från olika håll, rörde sig från sydväst till norr, alltså från Danmark/Skåne/Halland mot västra och östra Götaland, och därefter mot nordost, motMälarlandskapen.

Nordbornas påverkan av missionärer och kristen kult i utlandet tros i första hand ha utgått från England, medan den kyrkliga organisationen – att ”Sverige” inlemmades i en europeisk kristen struktur – utgick från norra Tyskland och ärkestiftet Hamburg-Bremen.

Influenserna från det kristna öst, det vill säga från Kievriket och Bysans, var inte heller obetydliga. Men Kiev-Ryssland var inte kristet förrän i slutet av 900-talet, och det finns inte heller några belägg för att vandringsmissionärer sändes ut därifrån. Dessutom reste vikingar tidigare i västerled än i österled.

I Varnhem i Västergötland har arkeologerna de senaste åren presenterat fynd som betecknats som sensationella och som understryker teorierna om att Götaland nåddes av kristendomen tidigare än till exempel Mälarlandskapen.

Upptäckten av en stenkyrka från första hälften av 1000-talet och av kristna gravar från 800-talet har lockat tusentals besökare till det grönskande klosterområdet på Billingens sluttning. Vari består det sensationella?

Äldsta stenkyrkan

Först och främst i att kyrkan är den äldsta daterade stenkyrka som hittats i Sverige. Den är uppförd omkring år 1040, ett par decennier före den i skånska Dalby, som är den äldsta ännu stående stenkyrkan i Skandinavien. Fyndet visar alltså att det i Västergötland fanns stenkyrkor lika tidigt som i Danmark.

För det andra är gravarna en indikation på att det i området förekom kristen kult redan ett par århundraden före denna kyrkas uppförande. Vi vet sedan tidigare att kyrkolivet i Skåne (som ju tillhörde Danmark) var livaktigt redan före år 1000. Lund hade på 900-talet utvecklats till ett kristet centrum, bland annat med en stor begravningsplats.

På 1960-talet hittades kristna gravar från 900-talet i Såntorp nära Varnhem i Västergötland, vilket tydde på att det utövades kristendom så pass tidigt även här. Men inte förrän nu har Såntorpsgravarna kunnat ses som mer än isolerade fynd.

– Det är inte omöjligt att det fanns fler stenkyrkor i Västergötland under första halvan av 1000-talet. Men det vet vi inte. Anledningen till att Varnhemskyrkan kunnat uppdagas är att den aldrig använts som sockenkyrka, berättar Maria Vretemark, arkeolog vid Västergötlands museum, som lett utgrävningarna.

Stormannaätt

De flesta av Sveriges alla sockenkyrkor – det finns ett par tusen med rötter i medeltiden – är annars om- och tillbyggda gång på gång, vilket gör att de rester av riktigt gamla byggnader som kanske finns under dem svårligen låter sig upptäckas.

– När vi grävt har vi hittat föremål som pekar ut mot hela Europa, vilket tyder på att den familj som byggde kyrkan hade ett brett kontaktnät, också internationellt. De tillhörde en stormannaätt.

Något annat var egentligen inte att vänta sig. Att bygga i sten var få människor förunnat på 1000-talet. Folk som behärskade stenhuggeri och murning med kalkbruk hittade man inte nästgårds.

De första stenkyrkorna var statusbyggen, uppförda av människor med makt, pengar och utländska kontakter. Med sin dyrbara kyrka manifesterade folket i Varnhem sin rikedom, men också, kanske, ett slags modernitet. De hade antagit kristendomen – framtidens religion.

Mörk och kylslagen

Stenkyrkan var en mörk och kylslagen plats under den tidiga medeltiden. Ljusinsläppen genom de tjocka väggarna var små. Ett enkelt högaltare i sten och en dopfunt utgjorde den enda inredningen.

Nymodigheter som bänkar, ljuskronor och predikstol får vi tänka bort. Stående i halvmörkret mottog församlingen Guds ord som ingav hopp om en tillvaro i paradiset efter döden, för den som skötte sig.

I kyrkan erbjöds människorna skydd mot den omgivande världen. För mörkrets makter, demonerna och de onda andarna fanns ju fortfarande kvar, även om man lämnat en gammal tro för en ny.

I kyrkan påmindes man om Guds närvaro, denne märkvärdige övervakare som kunde ordna allt till det bästa bara man levde som han lärt och bad sina böner. Kanske var det denna trygghet och, framförallt, denna ordning – ty allt i den kristna läran tycktes välordnat och tydligt utstakat – som lockade människorna till kristendomen?

De människor som lät sig döpas, till exempel i Varnhem, gjorde det knappast efter en plötslig väckelse eller uppenbarelse, som vi kanske tänker oss i dag. Snarare handlade det, som Maja Hagerman skriver i sin bok I miraklers tid, om ett aktivt beslut, baserat på noggranna överväganden.

Nya gravseder

Även om det tidiga församlingslivet inte var särskilt hårt styrt innebar kristnandet att man måste göra sig av med gamla vanor och tänkesätt och ersätta dem med nya.

Förändringarna i gravskicket hörde kanske till det som var svårast att ta till sig. Även om jordbegravningar förekom sporadiskt under hela järnåldern (cirka 500–1050 e Kr) så kan arkeo­logerna se att det under perioden successivt skedde en total övergång från bränning till jordande.

Att istället för att låta elden ta hand om kroppen av en anhörig, och därmed släppa iväg anden på sin långa resa, lägga ner den i den kalla jorden var förmodligen ett stort steg.

Motiven till att man lät döpa sig var från början troligen lika många som antalet rekryterade själar. Kanske hade en släkting antagit kristendomen under en färd till främmande land. Kanske hoppades man tillfriskna från en sjukdom.

Kanske lockades man av tankarna på det personliga ansvaret – på att man i sina handlingar kunde välja mellan ont och gott. Eller så hörde man själv, som familjen som lät bygga kyrkan i Varnhem, till samhällets inflytelserika och hade uppmärksammat att stormän söderöver erhållit än större makt sedan de anslutit sig till den expanderande kyrkan.

Hedendomens riter levde vidare

De första kristna fick lov att vara ganska uppfinningsrika. De tvingades ta ställning till en mängd frågor: Var ska vi hålla till när vi utövar våra riter? Vem ska döpa våra barn? Var ska vi begrava våra döda?

Och, kunde man verkligen vara helt säker på att Den Ende Guden såg till alla aspekter av vardagslivet – något som tidigare skötts av ett helt gäng asar?

Kristendomen var visserligen tydlig i sitt fördömande av polyteismen, men det är inte osannolikt att människorna som levde i denna brytningstid fick behovet av olika gudatyper tillfredsställt i kulten av Maria och av helgonen. Hedendomens riter kapslades in och förändrades för att så smärtfritt som möjligt kunna ta plats i den nya läran.

De förkristna årshögtiderna och festerna fylldes med ett kristet innehåll, firandet av Jesu födelse sammanföll med midvinterfesten och den forna midsommarfesten tillägnades Johannes Döparen. Kort sagt, man fortsatte att festa och besvärja, men med andra förtecken.

Hur de allra första kyrkorna såg ut vet vi inte, bara att de var byggda i trä. Utgrävningarna i Varnhem visar att det före stenkyrkans tid legat en träkyrka här, uppförd på 900-talet. Kanske var de allra tidigaste gudshusen bara skjul, eller ett iordningställt rum i en gård?

Långt före församlingarnas och socknarnas tid fanns vandringspräster och -biskopar som reste från plats till plats och ledde kulten i bygderna. Kanske har arkeologerna i Varnhem hittat kvarlevorna efter en sådan vandringspräst?

Politiska överväganden

I en grav intill stenkyrkan fann de skelettet av en kraftigt byggd man, som på bröstkorgen hade en liten grönaktig, slipad stenbit i grekisk porfyrit. Stenen är en så kallad sepulkralsten, alltså ett litet resealtare, med vars hjälp en präst kunde förvandla vilket bord som helst till ett invigt altare.

Inte heller i ett större perspektiv kan religionsskiftet förklaras först och främst som ett andligt behov eller en utbredd längtan efter en ny världsförklaring. Ofta följde det, helt krasst, i spåren av politiska överenskommelser eller krigiska erövringar.

Kungar eller furstar som anslöt sig till kristendomen fick i gengäld beskydd av den kristne kejsaren, som i sin tur värvade lojala underhuggare och kunde flytta fram gränserna för sitt inflytande.

Väl anpassad för de nya rikena

De missionärer och biskopar som kom till Norden för att sprida läran var ofta utskickade på direkt order av kungar, kejsare eller ärkebiskopar, som på så sätt försökte muta in ännu en bit jungfrulig mark. Det är ändå förvånansvärt att de lyckades – att projektet som helhet var så framgångsrikt.

Orsaken kan vara, som historikern Thomas Lindkvist skriver i antologin Sveriges kristnande – gamla källor och nya perspektiv, att kristendomen som ideologi var så utomordentligt väl anpassad för de framväxande nordiska kungarikena.

Det är ju nu, i skiftet mellan vikingatid och medeltid, som de börjar ta synlig form i den skandinaviska historien – de växer fram samtidigt som kristendomen befäster sitt grepp.

Under resor i England har kungar som dansken Sven Tveskägg, norrmannen Olav Tryggvason, och kanske även Olof Skötkonung, fått insikt i hur det, i Guds namn och med biskopars och lojala stormäns hjälp, går att utvidga sin makt och ta nya territorier i besittning.

När de återvänder hem sätter de alla tre igång att prägla mynt – med sin egen bild på den ena sidan och ett kors på den andra.

Tydlig hierarki

Kristendomen var baserad på ett hierarkiskt och väl utmejslat regelsystem, där varje individ hade sin plats. Dess grund var den heliga texten, och dess anspråk sträckte sig långt förbi den egna familjen eller klanen.

Utövandet av dess kult krävde specialister och särskilt avpassade lokaler som det knappast var möjligt för vem som helst att skaffa sig. Och över alltihop vakade ständigt det allseende ögat, Gud, som förde bok över sina undersåtar och lovade frälsning för dem som skötte sig.

Det var uppenbart att tankar som dessa måste ha tilltalat stormän med maktambitioner. Nu gjorde de kristendomen till sin, hjälpte till att sprida den bland folket, och använde sedan dess riter för att legitimera sin makt.

Familjen i Varnhem som kring år 1040 lät bygga sin stenkyrka hörde onekligen till trendsättarna. Tvåhundra år senare, i början av 1200-talet, fanns det omkring femhundra kyrkor i Västergötland.

I hela Skandinavien byggdes mellan 1100 och 1300 inte mindre än 5 750 kyrkor. De växte som svampar ur jorden – och deras gemensamma klockklang vittnade om en ny tid.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Fakta: Ansgar av mindre betydelse

Bilden av Ansgar (801–865) som en ljusets apostel som bringade kristen upplysning till det råbarkade folket i norr är sedan länge krackelerad. Det mesta vi vet om missionären Ansgar är hämtat från Vita Anskarii (»Ansgars levnad») skriven av hans arvtagare på ärkebiskopsstolen, Rimbert. Dennes ärende var att hylla sin företrädare och ärkestiftet Hamburg-Bremen.

Som historisk källa är krönikan därmed inte helt tillförlitlig. Enligt Rimbert gav sig munken Ansgar i väg till Birka för att missionera år 829 på begäran av svenskarna, som bett den frankiske kejsaren Ludvig den fromme att skicka en lämplig präst då folket i norr nu var moget för kristendomen.

Enligt en del senare forskare är det dock troligare att Ludvig själv beordrade honom att ge sig av norrut som ett led i Frankerrikets expansionspolitik.

Någon större framgång i Birka hade inte Ansgar, däremot blev han efter sin hemkomst år 830 utnämnd till biskop, och senare ärkebiskop, med ansvar för kristnandet i norr.

Hela Norden låg snart under ärkesätet Hamburg-Bremen. Först när Norden år 1104 blev ett eget ärkebiskopsdöme, med sitt säte placerat i Lund, förlorade Hamburg-Bremen sin betydelse.

Publicerad i Populär Historia 6/2008