Kyrklig utpost i omstritt land
Nederluleå kyrka är ”varken en stadskyrka eller en avlägsen ordinär liten bygds blygsamma helgedom, varken en mäktig herresätes-patronus omhuldade sockenkyrka, eller en fattig skogstrakts med sparsamhet och möda åstadkomna gudstjänsthus. Den har varit medelpunkten för en kolonisationsort av väldig utsträckning och den har varit föremål för ärkebiskopens omsorger i mera än ett avseende.”
Med de orden karakteriserar arkitekturhistorikern och professorn Erik Lundberg kyrkan i Gammelstad utanför Luleå. Han visar på några väsentliga inslag: kyrka, kyrkstad och kolonisation.
Under 1300-talets början befann sig övre Norrland i en speciell politisk och ekonomisk situation. Enligt Hälsingelagen fanns det fast bygd i själva Hälsingland, i Medelpad och Ångermanland, men norr därom var det mera osäkert. Lagen sade nämligen att de som bodde i Umeå och Bygdeå och norrut dels slapp ledung (skyldighet att delta i kungens sjöstridskrafter), dels hade att försvara sitt land hemmavid. Vidare skulle dessa människor från en obestämd nordlig bygd i skatt årligen betala två ekorrskinn per vuxen man.
Osäkerheten avspeglas genom freden i Nöteborg 1323. Då beslutades om en gräns mellan det framväxande svensk-finska riket och köpmannastaten Novgorod, den som sedan gick upp i det ryska riket. Gränsen började längst in i Finska viken men dess fortsatta sträckning var omtvistad genom århundraden. Enligt svensk mening gick den rakt norrut, fram till Norra Ishavet. Enligt rysk sträckte sig gränsen mot nordväst över finska sjöplatån och nådde havet söder om Ule älv. Till yttermera visso ansågs gränsen fortsätta över Bottenviken och ta land i höjd med Bjuröklubb söder om Skellefteälvens mynning.
Situationen för Lule älvdal var således oklar. Svenska anspråk enligt Hälsingelagen talade om en obstämd bosättning norr om Bygdeå. Nöteborgsfreden uppfattades av ryssarna som att kustlandet norr om Skellefteå var deras intresseområde. I det läget, brukar traditionell historieskrivning berätta, gjorde svenskarna ett motdrag. Under Magnus Erikssons tid skickades missionärer norrut, kyrkor byggdes i kustlandet och hela älvdalar uppläts till hugade andliga och världsliga stormän för ”kolonisation”.
Detta är en sanning med modifikation. I dag vet vi att kustlandet hade en fast bosättning redan något århundrade tidigare. Sannolikt var det människor som kom från öster, från Finland och Karelen. Kustlandet norr om Skellefteälven var således inte folktomt utan lades istället under svensk förvaltning och blev därmed en officiell del av det svenska riket en bit in på 1300-talet.
Bonde lämnade gård till kyrkan
År 1339 besökte kyrkoherden i Piteå sin kapellförsamling i Luleå. Var kyrkan stod vet vi inte, befolkningens storlek är likaledes obekant – men en detalj känner vi. Prästen bevittnade med sitt sigill att bonden Svenald i Rutvik genom testamente överlämnat sin egendom till Uppsala domkyrka.
Med detta får vi veta att Lulebygden såväl hade bönder som att trakten var inordnad i ett mellansvenskt sammanhang. Donationen var inte bara en för sin tid typisk överlåtelse för att få mässor lästa till själens frälsning. Rent ekonomiskt var detta ett bidrag till det pågående kyrkobygget på domberget vid Fyrisån.
Den nuvarande kyrkan i Gammelstad är ett byggnadsverk från sekelskiftet 1400. Den ekonomiska bakgrunden framgår av en skattelängd från 1413. Den visar att ”Luleå”, sannolikt ett område liktydigt med hela Luledalen och Kalixdalen, hade det största underlaget i övre Norrland. Antalet ”rökar” var 120, vilket av äldre forskare sagts var lika med antalet hushåll i området. Numera vill man uppfatta siffran som ett mått på uppbördens storlek. Ett eller flera hushåll kunde räknas in i skattebegreppet ”rök” och det blir således liktydigt med den yngre termen mantal. Under alla omständigheter framträder Luletraktens ekonomiska välstånd, sannolikt byggt på skinnhandel med inlandet och handelskontakter med Stockholm.
Kustlinjen ändras
Vad var det då som hände? Norrbottenskusten är ett landhöjningsområde som stiger med en meter per sekel. Det betyder att kustlinjen ständigt ändras, att skär blir öar och öar förvandlas till fastland efter några århundraden.
Vid Gammelstad utbredde sig för tusen år sedan en havsvik med en ö som skulle bli den nuvarande kyrkplatsen. Fyra sekler senare fanns på platsen istället en hopsnörd älvmynning där kanske kustområdets landsväg korsade vattenleden. Det var även där som en stenkyrka började byggas. Och det skedde förmodligen på den gamla marknadsplatsen vid älvmynningen.
Kyrkan uppfördes i gråsten och blev 47 meter lång. Den är en enastående kyrkobyggnad för området norr om Dalälven.
Den första stora förbättringen stod klar 1492. Det året återinvigdes gudshuset, nu försett med slagna tegelvalv, samt ett kor smyckat med målade figurer av den berömde Albertus Pictors skola och med ärkebiskop Jacob Ulfssons vapensköld. Ungefär 1525 fick kyrkan även ett figurrikt altarskåp från Antwerpen. Någon gång under den katolska tidens sista årtionden försågs kyrkan även med korstolar varav inte mindre än sju sittplatser bevarats till dags dato.
Allt detta vittnar om en övrenorrländsk kyrka i särklass och förklaringarna till prakten är många. Luledalen var ett område med för sin tid talrik – och framför allt rik – befolkning. Skinn från Lappland och lax från forsfisket i älven fördes till Stockholm och denna handel gav ett betydande överskott. Landhöjningen skänkte ständigt ny mark lämpad för naturbeten. I området fanns även storfamiljer. De bestod av flera vuxna generationer som bodde på gården varvid jakt, fiske, boskapsskötsel och handel gav en mångfacetterad försörjning för familjeenheten. Och till sist: Lulebygden var något av en dåtida utpost mot öster som uppenbarligen ärkebiskopen Ulfsson satsade på. Tornedalen erbjöd förvisso en idealisk färdled mot Ishavet. Bekymmersamt var dock att i öster fanns den hotande ryssen som av och till härjade i Finland och Torne älvdal.
Avstånden – fördel och nackdel
Gammelstad utgjorde centrum i en kyrksocken som omfattade hela älvdalen, från Bottenvikskusten till de norska fjällen. Det gav en styrka eftersom köpmän och storfamiljer på det sättet hade stora naturområden att exploatera, de fick flera ben att stödja sin ekonomi på. Älven var den sammanbindande färdleden.
Det innebar även en svaghet. Avstånden blev ofattbart stora för att vara på sockennivå. Jokkmokk låg 18 mil bort och Kvikkjokk 30 mil i väglöst land. Skogslandet saknade till en början fast bosättning och befolkningen var överhuvudtaget gles.
Avstånden blev för stora för att vara hanterbara. För kyrkans del löstes detta på två sätt. Redan 1605 byggdes ett kapell i Jokkmokk för samernas bruk. Några år tidigare skymtar även kyrkstaden som fenomen, den var ett sätt att underlätta kyrkobesöken.
Bureus på besök
Julen år 1600 var Johannes Bureus på genomresa. Denne Sveriges blivande och första riksantikvarie kom från norr, från Torneå, och följde kustlandsvägen. Under helgtiden tog han in hos prästen i Gammelstad och det blev naturligt för honom att bekanta sig med kyrka och kyrkplats.
Han kan berätta om kyrkstaden, en grupp stugor på höjden kring kyrkan. Hit kom allmogen några dagar före jul för att hugga ved, värma stugorna och förbereda sig inför helgen. På kyrkplatsen var det möjligt att övernatta, vilket var väsentligt för dem som bodde i den vidsträckta socknen.
Med kyrkstaden hade den medeltida kyrk- och marknadsplatsen fått en ny funktion. Det hade uppstått en stadsliknande bebyggelse av stugor och stallar.
Nästa steg togs år 1621. I stormaktstidens Sverige fanns i de norra delarna av landet en påtaglig brist på städer. Enligt det gällande ekonomiska handelssystemet – merkantilismen – skulle handeln skötas i reglerade former och under statlig kontroll. Det förutsatte att verksamheterna koncentrerades till städerna. Där sådana inte fanns återstod bara att skapa nya sådana. På det sättet uppstod en rad handelsstäder i Norrland på 1620-talet: Sundsvall, Umeå, Piteå, Torneå – och Luleå.
Staden lades vid kyrkan
Luleå stad förlades till den medeltida kyrkplatsen. Det innebar att den gamla hamnen användes trots att man levde med att landhöjningen redan hade försvårat seglationen. Snart nog skulle det visa sig att lokaliseringen var ett kortsynt beslut. Det innebar också att borgarnas hus konkurrerade med kyrkstugorna om markutrymmet. Då fick böndernas stugor temporärt flytta ut i periferin. Trots allt kan vi säga att detta stadium faktiskt förvandlade kyrkplatsen till stad för en tid.
Redan 1649 var det dags att flytta köpstaden till sin nuvarande plats på en halvö närmare havet. Det är först i och med denna förändring som det är korrekt att tala om kyrkplatsen under sitt nuvarande namn. När den så kallade Nystan hade kommit till, återstod naturligt nog en Gammelstad vid sockenkyrkan.
Kyrkstugorna fick nu breda ut sig oberoende av borgarnas hus. Ett sockencentrum uppstod vid kyrkan, med bebyggelse för boende, administration och näringar. Socknen hade börjat delas, rent geografiskt krympte den. Men befolkningsmässigt blev det en tillväxt. Gammelstad var år 1750 huvudort i en socken med drygt 2 000 invånare.
Gammelstad kom att fortsätta att fungera som kyrkstad och centrum för en månghundraårig tradition. Mycket av kyrktraditionerna levde kvar ända in i 1900-talet. 1600-talets stadsplan bevarades genom att alla samhällsförnyande krafter flyttades bort från byn, till mera expansiva bostads- och näringsmiljöer. Vårt sekels bostadsbebyggelse har grupperats i en ring runt den gamla bebyggelsen. Därmed består kyrkstaden i Gammelstad med alla sina historiska dimensioner.
Kjell Lundholm är arkeolog, författare och före detta landsantikvarie i Norrbotten. Den unika miljön i Gammelstad har väckt internationell uppmärksamhet och väntas tas upp på Unescos s k världsarvslista senare i år.
