År 1645, efter freden i Brömsebro, blev Jämtland en del av Sverige. I äldre tiders forskning har övergången setts som en tid fylld av konflikter och veklagan över de hårdföra svenskarnas framfart. Berättelsen om norrmännen, som mot sin vilja tvingades att bli svenskar, har satt spår i jämtarnas självbild ända in i vår egen tid.

Nu visar historikern Tord Theland att statsskiftet inte alls behöver tolkas på det viset. Tvärtom, menar han, gick det ganska smidigt. Och när klagomål framfördes var de inte riktade mot Sverige och svenskarna, utan mot centralmakten som sådan. Det är en viktig skillnad.

– Att tolka statsskiftet utifrån teorier om nationalism leder fel. På 1600-talet fanns det ännu ingen nationalstat, däremot en konglomeratstat, säger Tord Theland.

Titeln på hans nyligen framlagda avhandling, Med mildhet och saktmod, är tagen från Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna. Under ett möte i riksrådet framhöll han att invånarna i Jämtland skulle behandlas just med ”lenitate et clementia”.

Efter femton år av fred blev situationen i Jämtland svårare. Ett nytt krig startade och den svenska militärmakten behövde mer pengar och mer folk. Missnöjet med skattetryck och utskrivningar ökade bland vanligt folk, men – enligt avhandlingen – egentligen inte mer i Jämtland än i andra landskap.

Trohetseden till kungen viktig

– Jag ser samma tendenser med skrivelser och suppliker i Ångermanland och Medelpad, säger Tord Theland, som under sitt arbete bland annat har läst kungliga brev, länsstyrelsens handlingar, landstingsprotokoll och domböcker från mitten av 1600-talet och framåt.

I 1600-talets konglomeratstat var trohetseden till en kung viktigare än nationella känslor när det gällde relationen till centralmakten. Eden var en form av kontrakt där invånarna i ett landskap lovade att uppträda som trogna undersåtar mot att regenten beskyddade dem mot våld. Om de inte tyckte att kungen levde upp till sitt uppdrag kunde lojaliteten svänga hastigt.

Detalj ur Olaus Magnus (1490–1557) "Carta Marina", med Jämtland latiniserat som Iempihia.

Detta kan förklara varför jämtarna var snabba med att byta sida när Danmark-Norge och Sverige flera gånger slogs om Jämtland decennierna efter Brömsebro.

– Jämtland var ett geografiskt omstritt gränsområde, och för bönderna i trakten var det en överlevnadsstrategi att vara lojala med de trupper som stod i närområdet, säger Tord Theland. Det var likadant, fast tvärtom, under kriget 1611–12, då den dansk-norska överheten anklagade jämtarna för att ha svurit trohet till svenskarna.

Vill nyansera synen på statsskiftet

Tord Theland hoppas att hans forskning kan nyansera synen på statsskiftet för närmare 400 år sedan som en svår tid för jämtarna. Berättelsen om de förtryckta jämtarna och en generell bild av att ”det var bättre förr” är svagt förankrad i verkligheten. Detta speciellt som invånarna i Jämtland på många sätt fick det bättre när de inlemmades i det svenska riket. Bland annat fick de tillbaka odalrätten – rätten att äga mark – av drottning Kristina, vilken de hade förlorat under Kalmarkriget 1611–13.

– Bilden av ”storsvensken” som kom hit och tog över bygger också på senare tiders händelser, som när skogsnäringen etablerades och vinsten hamnade hos sågverksägarna ute vid kusten, kommenterar Tord Theland. Den hör i sin tur samman med en mer generell norrländsk självbild av att bli betraktad som tärande trots att alla viktiga naturresurser finns här uppe: skogen, malmen och vattenkraften.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV