Prästerna ville inte försvenskas

Genom fredsfördraget i Roskilde 1658 blev Skåne och Blekinge svenska provinser efter att ha tillhört Danmark. För kyrkans del innebar skiftet att prästerna var tvungna att anpassa sig till svenska seder och svenskt gudstjänstbruk. Tidigare forskning har ofta betonat att försvenskningen av landskapen var snabb och relativt problemfri. Men inom kyrkan gick anpassningen inte fort och lätt. Loka-la avvikelser förekom ända fram på 1700-talet. Prästerna trotsade sin nye svenske biskop, Canutus Hahn, och lät integreringen ta tid eftersom det löfte de avgett i samband med nations-skiftet endast talade om att de ”efter handen” skulle inrätta sig efter det nya.

24 mars 2004 av Stig Alenäs

Det dröjde till 1680-talet innan Skånelandskapen på allvar integrerades med Sverige. Under mellantiden rullade allt på i gamla hjulspår och danska kyrkoseder och danskt guds-tjänstbruk tillämpades allmänt. Detta var dock inte alls anmärkningsvärt. Det normala förhållandet på 1600-talet var att en erövrad provins fick behålla sin egenart i en löst sammanfogad konglomeratstat. Förändringen kom med det svenska enväldets in-förande 1680 och en ny småländsk prelat på biskopsstolen i Lund. Nu ökade trycket på Skåneprästerna att överge sin danska kyrkoordning.

Nu var det också slut med besöken i den närliggande forna huvudstaden. Köpenhamnsresor blev förbjudna 1683 och danska psalmböcker och katekeser belades med importförbud. En kyrklig järnridå drogs ned i Öresund.

Brott mot reglerna kunde få nog så allvarliga konsekvenser. Kyrkoherden i byn Kyrkheddinge utanför Lund blev avsatt efter att ha hälsat på några släktingar i Köpenhamn. Den traditionella bilden av den så kallade försvenskningen bygger i stor utsträckning på de rapporter som präster och prostar skickade in till biskopen. Då berättade man gärna att allt gick väl och man berömde sig av de stora framsteg som gjorts med att lära barnen läsa svenska. Biskopen vidarebefordrade okritiskt uppgifterna till kungen, han skrev till och med att den svenska mässan var införd i Lunds domkyrka, trots att domkyrkokaplanen bevisligen pre-dikade på danska fram till år 1684. Till och med biskopen förskönade alltså rapporteringen.

Om man nu går djupare ner i materialet och använder andra källor än prästernas tendentiösa rapportering blir bilden av försvenskningen betydligt mer nyanserad. Det visar sig att det inte var så lätt att förändra kyrkoseder och guds-tjänstbruk.

Användandet av vaxljus är ett konkret exempel på den utdragna processen. Den danska traditionen att använda vaxljus på altaret förbjöds i och med övergången till svensk kyrkoordning. Men vid en granskning av räkenskaper och kyrkornas inventarieförteckningar framkommer mycket som tyder på att vaxljusen fortsatte att brinna i de skånska kyrkorna långt efter det att de hade blivit förbjudna. Prosten Lars Nilsson Rhode tände till exempel själv 1686 de för-bjudna altarljusen i Riseberga kyrka i norra Skåne. Hade detta kommit till biskopens kännedom hade säkert den prosten blivit avsatt.

Biskop Hahn lät i början av 1680-talet trycka upp en stor mängd svenska katekeser, ABC-böcker och psalmböcker. Det var meningen att dessa skulle spridas till alla kyrkor och församlingar i stiftet. Lokalt vägrade man emellertid att ta emot de nya böckerna och boktryckaren i Malmö blev inte av med mer än halva sitt lager. Enligt inventarieförteckningarna behölls danska böcker in på 1700-talet och lokalt var man säkert inte främmande för att använda dem.

När de nya svenska biblarna skulle distribueras till för-samlingarna år 1689 hade biskopen stora svårigheter med att få tillbaka de danska, som skulle säljas vidare till Danmark. Prästerna ville helt enkelt inte byta ut sina Heliga skrifter på danska. Prosten i mellanskånska Stehag, Olof Patersen, gömde undan en dansk bibel. Detta har kommit fram i några lokalt bevarade kvittenser. Biskopen upptäckte aldrig tilltaget. Hade han gjort det, skulle med största sannolikhet Patersen ha fått lämna sin post.

Den svenska katekesundervisningen påbörjades också i början av 1680-talet. Det var en stor folkuppfostrande insats som gjordes, läskunnigheten ökade markant på några år. Prästerna levererade katekeslängder till domkapitlet i Lund och fastän antalet läskunniga kanske ibland är överdrivet, så har detaljer i längderna kunnat styrkas vid en jämförelse med annat lokalt käll-material. Intresset för att lära sig den svenska katekesen var dock inte särskilt stort bland bönder och allmoge. Därför införde myndigheterna böter för dem som uteblev från undervisningen. 

Uniformitetsinspektor Per Tingberg fick resa runt i Skåne och samla in böter för försummade läsmöten. Hans bötesbok finns fortfarande kvar i Landsarkivet i Lund och är spännande läsning. Här kan man få en god inblick i lokala protester mot myndigheterna. Enligt katekesen och hustavlan var överheten insatt av Gud och befolkningen var skyldig att lyda – men så undfallande var inte den skånska allmogen. Man protesterade högljutt när inspektorn kom, och försökte lura iväg honom till en annan församling. Klockarna och församlingens kyrkvärdar har ofta på ett knaggligt språk nedtecknat sina protester i omfångsrika kvittenser, som ännu sitter inklistrade i Tingbergs bötesbok.

Olika typer av lokalt källmaterial kan alltså ge en dju-pare förståelse av vad som hände efter det att Skåne hade blivit svenskt. Prästerna tog ofta befolkningens parti gentemot de regionala myndigheterna och kände sig mer lojala nedåt än uppåt. Många äldre kyrkoseder och danska böcker fanns under lång tid kvar i församlingarna.

Stig Alenäs disputerade tidigare i år på avhandlingen Lojaliteten, prostarna, språket – studier i den kyrkliga ”försvenskningen” i Lunds stift under 1680-talet.

Publicerad i Populär Historia 4/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också