Häradsallmänningar – omtvistat land
När Sverige administrerades efter landskap, härader, socknar och byar hade bönderna inom varje enhet gemensamägd mark – allmänningar. Dessa områden, som från början var ett ingenmansland, kom med århundradenas lopp att bli alltmer värdefulla och tagna i bruk. I dag är de som regel både styckade och privatiserade.
Men allt är inte borta. I sextio svenska härader finns de medeltida häradsallmänningarna ännu kvar. De ägs, som på 1200-talet, gemensamt av häradets bönder. Och arealen är inte obetydlig, sammanlagt uppgår dagens häradsallmänningar till mer än 130 000 hektar, en yta ungefär stor som Öland!
Ett av dessa områden ligger vid sjön Roxen i Östergötland och heter Gullbergs häradsallmänning. Här på höjderna vid sjön ligger de slättboende östgötaböndernas skogliga reserv. Ingen vet säkert hur gammal allmänningen är, men man vet att häradsbegreppet är omnämnt redan i de medeltida landskapslagarna.
I ett sommarhus nära Vreta kloster och Gullbergs häradsallmänning sitter förre länsturistchefen Svante Söderström och forskar. I ett par års tid har han gått till botten med traktens allmänningar. Som boende intill Snavens sockenallmänning, och som fritidsjägare på Gullbergs häradsallmänning, ville han ta reda på vad detta var för marker.
Han reste till landsarkivet i Vadstena, läste domböcker, studerade kyrkoprotokoll, landskapslagar, allmänningsprotokoll – och fann en historisk rikedom, förvånansvärt lite omskriven. Hans bok om Gullbergs häradsallmänning ligger nu färdig, och den om Snavens sockenallmänning väntar på tryck.
– Det är frapperande hur mycket tvister det varit om de här markerna genom åren, säger Svante Söderström.
Mest har tvisterna handlat om ägandet – vilka socknar rådde egentligen om häradsallmänningen? Men man har också tvistat om huruvida allmänningarna borde styckas upp och privatiseras, om orättvisa timmertilldelningar, ofärdiga hägnader och om egenmäktiga styrelseledamöter.
Sett till hela riket är bilden likadan. Tvisterna om vem som ska äga det gamla ingenmanslandet har pågått i hundratals år.
Enligt Hälsingelagen skulle utmarkerna verkligen vara ett ingenmansland – inte ägt av någon tills dess att den första brukaren odlade upp jorden. Marken skulle därefter tillfalla brukaren. I de sydligare landskapslagarna stod häradsallmänningarna däremot redan på 1200-talet under böndernas gemensamma förvaltning. Och när Magnus Erikssons utgav vår första landslag, vid 1300-talets mitt, stod det att häradsallmänningarnas avkastning skulle delas mellan bönder (två tredjedelar) och kungen (en tredjedel).
Gustav Vasa stramade åt ägandet, och förklarade häradsallmänningarna som kronans tillhörighet, ingen annans. Han gav sedan alla nyodlare rätt att ta upp mark på dessa områden – alla som nappade skulle få ett friår utan skatt. Detta utbjudande av allmänningsmark räknas i dag som en av de viktigare förklaringarna bakom 1500-talets stora befolkningsökning.
Senare, under förläningarnas 1600-tal, menade kungamakten att adeln borde få del av häradsallmänningarna. Så blev det också, fram till reduktionen på 1680-talet då staten återtog mycket av jorden.
Men bönderna mindes sin historia. I början av 1800-talet tillsattes en juridisk utredning för att verkligen gå till botten med ägandefrågorna. Slutsatserna antogs 1823 av såväl kung som riksdag – häradsallmänningarna skulle tillhöra dem som ”i häradet byggde och bodde” (alltså bönderna). Ändå skulle det dröja mer än hundra år innan ägandet var helt klart. Häradsallmänningarna var länge skrivna som kronoegendomar, trots att avkastningen tillföll bönderna. Men från och med att en ny lag trädde i kraft 1932 tillhörde häradsallmänningarna fullt ut ägarna av mantalssatt jord.
Tvisterna minskade betydligt med denna lag, också i Gullbergs häradsallmänning, vilket framgår av Svante Söderströms bok.
Nils-David Edlund på Flemma gård är lantbrukare och i dag ordförande i Gullbergs häradsallmänning:
– Sedan 1932 har ingen ifrågasatt ägandet, så nu tror vi att det är avgjort, säger han.
För dagen omfattar Gullbergs häradsallmänning en areal av 2001 hektar, fördelad på 287 ägare. Man möts en gång om året för stämma och ibland gör man gemensamma exkursioner. Skogsskötseln sköts rationellt av ett bolag, Östgöta Häradsallmänningar Förvaltnings AB.
Allmänningen är trots sin storlek märkvärdigt anonym. Ibland när delägare fått utbetalning för skogsintäkter, har de ringt upp ordföranden och frågat vad en häradsallmänning är för något och vad det här är för pengar?
Andra människor betraktar fortfarande allmänningarna som ett ingenmansland, där man har större rätt att knycka julgran än från andra marker. I många häradsallmänningar har de historiska tvisterna gjort att skogen fått stå kvar, vilket i vår tid gett ”gammelskogar”, värdefulla för naturvården.
Men är då striden om ägandet verkligen över? Nja, i en undangömd lunta från början av 1980-talet finns ägandet återigen ifrågasatt från högsta ort. Regeringen hade tillsatt en utredning om häradsallmänningar, vilken skulle utföras av fastighetsjuristen Ulf Thorselius. Och han fann det snart märkligt att de stora och värdefulla häradsallmänningarna endast skulle ägas av häradets ägare till mantalssatt jord. Begreppet mantal slutade ju användas 1903. Skulle nybildade jordbruk aldrig kunna få del av en häradsallmänning? En del ägare var ju inte ens bönder utan tjänstemän bosatta 50 mil från häradet. Detta motsvarade inte den gamla lydelsen att allmänningen skulle tillhöra dem ”som i häradet byggde och bodde”.
– Jag tyckte att systemet var galet, säger Ulf Thorselius som i dag är pensionär.
Hans förslag var att än en gång ompröva ägandet. Men den kontroversiella utredningen ålades nedläggning innan den var färdig. Så tills vidare fortgår förvaltningen som på medeltiden, eller så gott det nu är möjligt att omvandla medeltid till nutid.
Alla dessa allmänningar
Frånsett sextio bevarade häradsallmänningar – en tredjedel av dem ligger i Östergötland – finns det i Sverige i dag sju bevarade sockenallmänningar, mer än fyrahundra kronoholmar längs kusterna, ett stort antal byallmänningar, statligt ägda renbetesland i Jämtland, Norrbotten och Västerbotten, samt några tusen sjöar som ägs samfällt av traktens markägare.
Kronoholmarna i kustbanden har en historia som påminner mycket om häradsallmänningarnas med ständiga tvister mellan bönder, fiskare och staten om äganderätt och fiskerätt. Numera förvaltas kronoholmarna av Statens fastighetsverk.
Juridiskt yngre än de andra markområdena är 1800-talets skogsallmänningar och besparingsskogar i Norrland, bildade som en buffert för dåliga tider. Flera av dessa finns också bevarade, exempelvis de stora besparingsskogarna i Orsa och Älvdalen.
