Fyndet i humletunnan
Det började sommaren 1881. Då kom den elvaårige pojken Axel Sjögreen på skollov till sin mormor, friherrinnan Carolina Mariana Ehrenkrona på Boxholms slott i Östergötland. Axel skulle senare välja den militära banan och sluta som generallöjtnant.
En pojke i den åldern utforskar gärna sin omgivning. På en magasinsvind grävde Axel i papper och diverse skräp. Han borrade sig också ned i en gammal humletunna. Där fick han upp en liten bunt i tjockt gråpapper. Någon hade skrivit på den: ”en samling allehanda rara dokument, som till största delen äro originella och belysa den svenska historien”. Mer kunde han inte läsa men han fick ta med sig pappersbunten som gåva av mormor när sommarlovet var slut.
Dramatik på Riksarkivet
Bunten blev liggande och åren gick. När Sjögreen var i Stockholm under sista året på Krigshögskolan 1896 gav han efter för en studentkamrat som länge tjatat om att få ta med papperen och visa dem på Riksarkivet, där han höll på att forska för sin doktorsavhandling i historia.
Den första kontakten med expertisen på arkivet blev dramatisk. Kamraten lade upp bunten framför den sirlige och tystlåtne baronen Bernhard Taube. Taube var den som övervakade forskarna på arkivet, alltid i handskar och med en fjädervippa bredvid sig. Redan när arkivarien fick se det första brevet höll han på att falla ur stolen av pur förvåning. Men han samlade sig och gick in till riksarkivarien. Sjögreen ombads infinna sig snarast.
Det gjorde han. Han togs emot av den normalt sträve och kärve riksarkivarien Clas Odhner som nu var solskenet och vänligheten själv, men också något generad. Sedan han förklarat saken sade han att Riksarkivet inte hade pengar att köpa bunten för, men kanske Sjögreen kunde tänka sig att lämna dem som gåva? Den unge löjtnanten var inte sniken och hade inte alls tänkt sig affärer. Han nöjde sig med en kopia, ”översättning” och ett ståtligt tackbrev.
Vad var det då som Odhner senare i sin årsberättelse för 1896 skulle beskriva som årets märkligaste fynd?
I bunten fanns några historiska dokument och kungliga brev från 1526–1754, redan de intressanta. Det äldsta var ett förläningsbrev från 1526.
Mängder av sådana kanslibrev finns bevarade från Gustav Vasas tid, i en sentida tryckt utgåva fyller de 29 delvis tjocka bokband. De är inte av kungens hand, på sin höjd undertecknade av honom.
Det märkligaste fyndet i bunten var det minsta, ett av åldern gulbrunt dokument. Innehållet klarlade en händelse där Gustav Vasa år 1530 köpte ett par gårdar i Nibble i Uppland av Birgitta Olovsdotter för att hjälpa henne ur en knipa. Kungens brev var ställt till fogden Olof Törne. Men inte heller detta vållade uppståndelsen.
Magasinet brann ner
Det var det faktum att brevet hade skrivits av Gustav Vasa själv, som gjorde Sjögreens fynd till en sensation! Vi har än i dag bara några få brev och andra dokument från hans egen hand. Och Sjögreens fynd var det äldsta som riksarkivarie Odhner kände till. Inte undra på att han blev lycklig.
Men dramat har faktiskt ännu en akt. Bara några få år senare brann magasinet och humletunnan upp på Boxholms slott.
Dokumentet finns i Kungliga handskriftssamlingen, Riksarkivet. Sjögreens egen berättelse om sitt unika fynd kunde man läsa i Svenska Dagbladet den 1 maj 1933. Om bakgrundshistorien med Brigitta Olovdsotter och Gustav Vasa-dokument i allmänhet, se Lars Sjödins artikel ”Gustav Vasas skrift” i samlingsverket Gustav Vasa-minnen (1938).
Ingemar Carlsson är docent och verksam vid Riksarkivet i Stockholm. Han skriver regelbundet om intressanta dokument i Populär Historia.
