Säg heraldiskt vapen och bilden av en medeltida riddarkultur tonar fram. Heraldik förknippas inte sällan med adliga traditioner och betraktas lätt som något förlegat. Men faktum är att heraldiska vapen troligen aldrig använts så flitigt i vårt samhälle som i dag.

– Man kan inte gå ut en vanlig dag utan att möta heraldik. Den finns i kommunvapnet på busshållsplatsen, i affärsskyltar, hos posten och polisen, för att inte nämna i nyhetsförmedlingen, reklamen, platsannonserna och sporten, säger Magnus Bäckmark, heraldisk formgivare i Täby.

Till honom kommer ett fyrtiotal privatpersoner, företag och organisationer varje år som vill ha hjälp med att ta fram ett eget vapen.

Vem som helst har rätt att anta ett heraldiskt vapen, men dess utformning måste följa ett uppställt regelverk som även praktiseras internationellt. Dit hör ett begränsat antal färger, riktlinjer för hur de används, samt kravet att bilden måste gå att beskriva i ord.

Ett heraldiskt vapen består i korthet av ett sköldemärke, den bild som återges på skölden, och en hjälmprydnad som sätts ovanpå hjälmen. (Territoriella och andra ickepersonliga vapen utelämnar vanligen hjälmen med dess tillbehör. Istället kan de krönas av en krona.)

Intresset för heraldik finns emellertid inte enbart på den privata sidan. Nästan samtliga av Sveriges kommuner har ett heraldiskt vapen, liksom landskapen, länen och andra offentliga myndigheter. Mest känt är kanske lilla riksvapnet, tre kronor, som även pryder landslagens blågula tröjor.

På Riksarkivet svarar statsheraldikern tillsammans med en heraldisk konstnär för statens heraldiska verksamhet.

– Min uppgift är att vårda ett immateriellt kulturarv i bilder, till skillnad från en museiman som vårdar föremål. Jag bevakar även hur offentlig heraldik används i varumärkessammanhang och svarar på frågor från forskare, kommuner och företag, säger Henrik Klackenberg, som innehaft ämbetet sedan 1999.

Även i den offentliga sfären skapas det nya vapen. Nytillkomna kommuner – som uppländska Knivsta och Nykvarn i Södermanland – har båda kontaktat statsheraldikern för att ta fram vapen.

Heraldiken har blivit ett populärt sätt att uttrycka sin identitet och skapa historisk kontinuitet och legitimitet, gärna med anknytning till bygdens tradition. En parallell utveckling finns i Ryssland och stora delar av Östeuropa där heraldiken åter är på kraftig framväxt. Efter att ha varit förbjudet under sovjettiden återerövras nu ett gammalt bild- och symbolarv.

Tomelilla i Skåne har nu, efter många år som en av ett fåtal svenska kommuner utan heraldisk symbol, beslutat att anta ett vapen och får snart sitt sköldemärke: en glada i silver på rött fält.

– Det blir mycket fint och svarar bra mot heraldikens ideal av enkelhet och tydlighet. Helst ska det bara vara en figur och två färger, kommenterar Henrik Klackenberg och påpekar att rovfågeln glada är en nyhet inom den kommunala heraldiken.

Tomelillas kommunvapen kan ses som ett exempel på heraldikens förmåga till anpassning. I reglerna för hur heraldiska vapen ska utformas finns inga begränsningar för vilken typ av bilder som kan användas. Däremot har en praxis utvecklats under århundradena där strävan är att skapa så tidlösa och stiliserade bilder som möjligt.

En bra heraldisk bild närmar sig det abstrakta. Istället för att visa ett specifikt hus eller träd visas ett förenklat och allmängiltigt tecken för hus och träd, som framställs på ett givet sätt.

Även modernare bilder och föremål kan smyga sig in efterhand, men gestaltat på heraldikens typiska sätt. Symbolen för järnväg (som ofta används av kommuner som blivit knutpunkter för tågtrafiken) tecknas till exempel som ett hjul försett med två vingar.

Det ursprungliga medeltida formspråket kompletteras och moderniseras därmed efterhand. Men fortfarande används i stor utsträckning äldre bilder ur såväl nordisk som antik mytologi. När ett helikopterförband inom försvaret nyligen ville anta ett vapen ritade inte Riksarkivets heraldiske konstnär, Vladimir A Sagerlund, en helikopter utan en pegas, en bevingad häst.

– Jag tror att dagens intresse beror på att heraldiken är så flexibel. Blasoneringen, som vapenbeskrivningen kallas, beskriver bara ett vapens innehåll men bestämmer inte dess utförande. Därför blir ett heraldiskt vapen aldrig föråldrat, då man kan teckna det med sin egen tids formspråk. Ju tidlösare en heraldisk bild är, desto mer långlivad blir den. Logotyper å sin sida åldras snabbt och känns snart omoderna, säger Henrik Klackenberg.

Han får medhåll av Magnus Bäckmark som menar att heraldikens styrka finns i dess färg, form och fantasi, vilket skapar enkla bilder som är lätta att identifiera sig med.

– Det är i viss mån ett traditionellt formspråk och uppfattas gärna som solitt och trovärdigt, vilket passar myndigheter, men även viss affärsverksamhet som advokatbyråer och läkarpraktiker.

Det är dock viktigt, anser han, att inte enbart se heraldiken ur ett traditionellt perspektiv, som en övervintrad kvarleva från medeltiden.

– Många associerar heraldiska vapen med torneringar och riddarromantik, vilket är synd. Själv ser jag det som ett samtida formspråk som råkar ha gamla rötter. Samtidigt har de på sätt och vis rätt. Den heraldiska bilden följer samma regler i dag som på 1300-talet vilket gör den unik, om man jämför med exempelvis talspråket som ändrats betydligt mer under den tiden.

Där finns även en geografisk dimension, i det att de heraldiska reglerna är lika över hela världen.

– Heraldiken överbryggar tid och rum, från 1200-talet till 2000-talet, från Sverige till Sydafrika. Grunddragen är desamma, det är bara stilen som skiftar, säger Magnus Bäckmark, som ägnar en hel del av sin tid åt att gå igenom olika förteckningar för att försäkra sig om att de vapen som han formger inte redan gjorts någon annanstans.

Varje vapen ska vara unikt och fungera som sin innehavares personliga identitetsmärke. Det gäller även i offentliga sammanhang. Riksarkivets heraldiska bibliotek är fyllt av uppteckningar över vapen från Europas länder som statsheraldikern konsulterar i framtagandet av nya. Även Riddarhuset i Stockholm har, förutom sin vapensamling från den svenska adeln på ett par tusen sköldar, en omfattande boksamling i ämnet, där besökare kan botanisera i svensk och utländsk adlig heraldik.

– Riddarhuset äger en otrolig bildskatt. Men sett ur modern heraldisk synvinkel är de adliga vapen som visas där många gånger överlastade och rätt förfärliga. De speglar barockens stilriktning och är långt ifrån vad vi vill skapa i dag, säger Henrik Klackenberg.

Som statsheraldiker gör han sitt bästa för att påverka utseendet på nya offentliga vapen i enlighet med heraldikens regler och ideal. I det arbetet deltar även heraldiska nämnden, vars ledamöter utses av regeringen. Kommunala vapen måste ha passerat genom nämnden innan de kan registreras och börja användas.

Ledamöterna, som bland annat består av riksarkivarien, en representant för Riksantikvarieämbetet, ett regeringsråd och en expert i konstnärliga frågor, har endast en rådgivande funktion och kan inte förbjuda en kommun eller ett län att anta ett vapen som nämnden anser strider mot god heraldisk sed.

– Vapnet för det nya länet Västra Götaland är ett exempel på ett misslyckande för oss. Vi kämpade emot dess utformning som vi ansåg alltför plottrig och tillkrånglad, men för landshövdingen vägde förmodligen de politiska skälen tyngre, berättar Henrik Klackenberg och visar den fyrdelade sköld som antagits, och som består av de gamla vapenbilderna för Västergötland, Dalsland, Bohuslän och Göteborg.

En starkare ställning för den heraldiska nämnden står högt på statsheraldikerns önskelista. Han vill att nämnden ska bli beslutande i heraldiska frågor och därmed få sista ordet när nya vapen tas fram.

– Det är också hög tid att ge de heraldiska bilderna en starkare rättslig ställning. I dag gäller reglerna endast näringsverksamhet, vilket innebär att ingen får använda ett offentligt heraldiskt vapen i kommersiellt syfte utan tillstånd. Det är olyckligt att en kommun som har ett vapen inte har ensamrätt till det per automatik.

Alla näringsidkare känner inte till de regler som omger heraldiska vapen. Henrik Klackenberg håller ständigt ögonen öppna för att se till att inga brott begås mot vapenskyddslagen, som värnar de heraldiska bilderna.

Hamburgerkedjan som ville lansera sina svenska nötköttsburgare med tre kronor i sin reklamkampanj blev snabbt upplyst om gällande regelverk. Riksvapnet får i stort sett endast användas av regeringen, riksdagen, försvaret och statliga myndigheter samt kungahuset. Undantag görs för representanter för Sverige som fått särskilt tillstånd, däribland svenska idrottslandslag.

Bättre gick det för det norrländska bryggeri som marknadsförde sin ölsort dekorerad med kommunens vapen. Efter att statsheraldikern uppmärksammat båda parter på att tillstånd för sådant krävs (vilket kommunen själv har rätt att ge) träffades en överenskommelse och vapnet fick sitta kvar på ölburken.

I dylika frågor fungerar Patent- och registreringsverket (PRV) som en kontrollinstans, då alla nya varumärken ska registreras där. Innehåller märket heraldiska drag vidarebefordrar PRV ärendet till statsheraldikern, som i sin tur kontrollerar att märket inte konkurrerar med något existerande vapen.

De senaste åren har andelen varumärken med heraldiska inslag ökat. Heraldik är gångbart i dag, vare sig det gäller ölkonsumtion eller kommunal identitet.

– Vi tänker alla i bilder och har blivit mer vana vid varumärken och logotyper. Jag tror att renässansen för heraldiken hänger ihop med ett allmänt uppsving för bruket av symboler, säger Henrik Klackenberg.

**Publicerad i Populär Historia 4/2002