Heraldiken utvecklades med stridskonsten

Historiens första kända vapen anses traditionellt stamma från århundradets början, då den engelske kungen Henrik I gifte bort sin dotter Matilda med greve

21 maj 2002 av Carolina Söderholm

Historiens första kända vapen anses traditionellt stamma från århundradets början, då den engelske kungen Henrik I gifte bort sin dotter Matilda med greve Gottfrid av Anjou.

Under den efterföljande bröllopsfesten gav kungen en sköld, målad i blått med sex lejon i guld, till sin svärson. Därmed var en ny sed introducerad i det europeiska hovlivet, och redan i mitten av 1100-talet använde kungar och furstar sigill med heraldiska bilder i Spanien, Portugal, Frankrike och England.

det nya bruket av vapen på sigill gick hand i hand med utvecklingen inom stridsområdet. Vid medeltidens början rustade sig krigare allt oftare i järnbrynjor med en hjälm som täckte hela ansiktet. I strid och vid torneringar blev det svårt att skilja fiende från vän, och behovet av personliga, lätt igenkännbara märken växte.

Märket placerades på skölden och baneret samt på hästens utrustning. Snart tillkom även en individuell hjälmprydnad, som fortfarande i dag utgör en viktig del av det personliga vap-nets utformning.

Genom korstågen på 1100-talet, då riddare från hela Europa samlades, spreds heraldiken snabbt. Tornerspelens ökade popularitet under 1100- och 1200-talen bidrog också till dess utveckling, och fungerade som en arena där vapenkonsten formades till ett noga reglerat system. Detta krävde en särskild funktionär som höll ordning på riddarnas olika vapen. Han kallades härold och titeln anses ligga bakom själva ordet heraldik.

En mycket exakt terminologi bildades och listor med blasoneringar – vapenbeskrivningar – samt illustrerade vapenböcker ställdes samman och cirkulerade mellan härolder i olika länder.

Det personliga vapnet ärvdes inom stor-mannasläkterna, där samtidigt verksamma individer använde samma familjevapen men med små, individuella variationer.

Även i det borgerliga ståndet kom heraldik efterhand att nyttjas flitigt som det personliga kännetecknet i familjens sigill. Sigillet funge-rade som ett dokuments äkthetsintyg vilket bekräftade även för icke läskunniga att rätt person undertecknat det. Det brukades flitigt ända fram till 1800-talet.

Till Sverige kom heraldiken med kristendomen. Bevarade sigill och vapen visar att systemet snabbt blev en del av vår kultur, även om det inte finns några kända härolder eller vapenböcker från svensk medeltid.

Kungaättens vapen kom så småningom att betraktas som hela rikets vapen. Även städer och stift antog egna vapen, men under senare delen av medeltiden blev det alltmer vanligt att kungen ansåg sig ha rätt att bestämma i dessa frågor. När han delade ut stadsprivilegier kompletterades dessa ofta av färdigtecknade vapen. Ett liknande tillvägagångssätt praktiserades vid de adlingsprocedurer som blev vanliga från 1500-talet. Den nyblivne adelsmannen fick där ett släktvapen tillsammans med sitt adelskap.

Ickeadliga privatpersoner fortsatte dock att anta sina egna vapen. Under 1600- och 1700-talen var bruket av släktvapen vida utbrett i landet. Präster, skollärare, fogdar, skrivare och borgmästare – alla använde de vapen, inte minst i form av det sigill varmed de signerade sin korrespondens.

under 1800-talet upplevde emellertid heraldiken en nedgång. Läskunnigheten ökade vilket tillsammans med nya, masstillverkade stampar och framkomsten av gummerade kuvert bidrog till att göra det personligt graverade sigillet överflödigt. Heraldiken förknippades också med något förlegat och otidsenligt, något som inte passade i det framväxande moderna samhället. Först efter andra världskriget fick den personliga heraldiken åter ett visst uppsving, som förstärkts ytterligare under de senaste åren.

Inom det offentliga området har vapnen dock fortsatt att utvecklas i stadig takt under hela 1900-talet. Detta skedde först under riksheraldikerns överinseende, ett ämbetsverk som inrättades av riksdagen 1885. Sedan 1953 kallas befattningen statsheraldiker, och faller under Riksarkivets verksamhet.

Publicerad i Populär Historia 4/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också