Medici och Fugger renässansens rikisar

Vad är det med somliga familjer, som gör att de blir till kraftcentra som påverkar hela världen? De var ju långtifrån bara kapitalister, Kennedys och Rock

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Vad är det med somliga familjer, som gör att de blir till kraftcentra som påverkar hela världen? De var ju långtifrån bara kapitalister, Kennedys och Rockefellers. Pengarna är bara deras mest synliga attribut. Dessa klaners energifält ligger djupt och är magiskt. Deras familjeband håller, genom skandaler, över katastrofer; kraften genomsyrar generation efter generation, och svämmar över nationsgränserna.

En familj i den här exklusiva klubben saknar motstycke: familjen Medici i Florens. Under trehundra år, ungefär från 1400 till 1700, behärskade de halva Europas bankvärld – och därmed i hög grad också dess politik. Genom att låna till den ene eller till den andre kunde de svänga maktens pendel.

Medicis hade tillräckligt med pengar för att göra kungar och för att störta dem. För att göra sig själva till kungar, drottningar, eller då och då till påvar. Inte minst i kejsarvalen var det pengar som gällde, stora summor, för att muta de allsmäktiga elektorerna att rösta rätt. Det mest klassiska valet i det hänseendet, när bankir stod mot bankir, var efter Maximilian I:s död 1520, när tjugoåringarna Francois av Frankrike och Karl av Spanien stod emot varandra, med Henrik VIII i England som en “dark horse”. Francois gick till Medicis i Florens, Karl till Fuggers i Augsburg. Den här gången hade Medicéerna satsat för lågt; Karl vann och blev Karl V, kejsare över halva världen. Men segern hade kostat feta mutor åt elektorerna och för resten av sitt liv var han en skuldsatt, plågad man.

Torg var finanscentrum

Mitt i Florens ligger ett livligt litet marknadstorg som heter Mercato Nuovo, den nya marknaden, men som lika ofta kallas Porcellino, lilla grisen, efter sin skulptur av ett ganska så skräckinjagande vildsvin. Det här lilla torget var på 1300-talet Europas viktigaste finanscentrum. Åttio bord, alla täckta med mattor, som i sin tur var täckta av påsar med guldmynt, var en bank som i hög grad offentliggjorde sina tillgångar. Men säkerhetsåtgärderna var rigorösa och vapen av alla slag var strängt förbjudna på torget och i dess omgivningar.

Mitt på torget kan man fortfarande se den runda platta där de bankrutta straffades, mestadels spöades de upp ordentligt. Det var nu som det lokala myntslaget florin blev en så hård valuta att den ännu överlever som ord, i Nederländerna.

Giovanni lade grunden

“Den förste Medicin”, det vill säga den man som lade grunden till familjens rikedomar, hette Giovanni och levde mellan 1360 och 1429. Hans berömde son var Cosimo, i historien känd som “den äldre” och han levde ett äventyrligt liv.

Ett tag satt Cosimo rentav fängslad i Palazzo Vecchio – som mycket senare skulle komma att bli inte bara stadshus utan också familjen Medicis hem. Han undgick döden genom att muta sina vaktare, landsförvisades till Venedig, endast för att efter ett år återkallas till hemstaden och återvända i triumf. Här samlade han nu omkring sig ett hov av framstående män, ett slags tidig kunglig akademi av tänkare och konstnärer. Det var en struktur som skulle stå sig under många generationer.

Cosimo fick tid till mycket. Att samla böcker, till exempel, så många att de skulle komma att bilda San Marcobiblioteket, Europas första offentliga, byggt mellan 1436 och 1443. Det var också han som på allvar internationaliserade familjeföretaget genom att grunda filialer i Flandern och i Frankrike. Han finansierade den engelske kungen Edward IV:s affärer, och han organiserade ett ekumeniskt möte i Florens mellan de ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna. På sin fritid var han en passionerad schackspelare, och han slukade mängder av filosofisk litteratur. Cosimos gravvård bär ett epitaf passande en konung: Pater Patriae, fosterlandets fostrare.

Under hans mindre glansfulle son Pieros tid – han var sjuklig och giktbruten – inträffade dock det viktiga i Medicéernas historia: att franske kungen Louis XI presenterade dem med den franska liljan – det vill säga i fortsättningen kunde de inkorporera den i sitt familjevapen, som “en gest av vänskap och beundran” (det betydde att Piero hade lånat kungen pengar).

Det var ingalunda en tom formalitet, för den franska liljan var inte någon dålig knapphålsblomma när man gick på friarstråt hos Europas kungahus. Medicéernas familjevapen är för övrigt ett egendomligt sådant, med sitt varierande antal röda klot på en bakgrund av guld, och med den franska liljan i blått. Man ser vapnet på bokstavligt talat hundratals platser under en promenad genom Florens.

Uppmuntrade konstnärer

Men ingen Medici var mer magnifik än Cosimos sonson Lorenzo il Magnifico. Briljant diplomat och politiker, lyckades han 1479 arrangera ett sammanträffande med den spanske kungen av Neapel och sluta en fred med honom som också innebar att Florens fick tillbaka sina förlorade provinser. Men mest har han gått till historien som konstkännare; det var han som upptäckte och uppmuntrade Michelangelo, och gjorde det möjligt för honom att arbeta och utvecklas.

Det finns en målning som visar det tillfälle när Lorenzo tar emot ett skulpterat faunhuvud ur den 14-årige Michelangelos hand; leendet och det förtjust förbluffade uttrycket i Lorenzos ansikte är oförglömliga, liksom blandningen av osäkerhet och stolthet hos tonåringen, vars hela liv och karriär skulle komma att bli intimt förbunden med familjen Medici.

När det så småningom blev tid att skapa den sköna Piazza della Signoria, så var det till Michelangelo som en senare Cosimo vände sig. Michelangelo ansåg att Loggian – pelarplatsen där stadens högsta tjänstemän tog emot folket – borde fortsätta runt hela platsen, men inte ens Medicis hade råd med det. Den fick begränsas till en enda sida – så bra, för nu är den en scen mot vilken piazzan naturligt vänder sig. Och här pågår verkligen drama, och en hel del våld: Cellinis graciösa skulptur av Perseus håller upp Medusas huvud som vore det en druvklase som han vill förtära. De mytiska figurerna brottas; mest berömda är Giambolognas grupp med sabinskorna som rövas bort. Hela platsen är Medicéernas skapelse, med ryttarstatyn av Cosimo själv lagom blygsamt i bakgrunden.

Tidig nakenstudie

Det var också Lorenzo som uppdrog åt Botticelli att måla flera av de verk som skulle komma att bli några av de mest berömda i renässansens konst. Konstnärens Venus födelse, målad 1483, är kanske den första beställningsmålningen någonsin av ett icke-religiöst motiv, och också en av de allra första nakenstudierna.

Med en aning överdrift kan man säga att hela Florens är ett Medicis monument. Det existerar knappast under hela renässansen något geni som inte på ett eller annat sätt var förknippad med familjen. Donatello, underbart representerad i Nationalmuseet för konst i Bargellopalatset, med en finlemmad ung David och en nobel Sankt Georg, tillhörde Medicis hov, liksom Fra Angelico och Leonardo da Vinci. Det var alltså aldrig fråga om köpslående huruvida man skulle införskaffa ett konstverk eller inte – de fanns där, så att säga inom hemmets väggar, redan före födseln.

Till och med under intervaller av svaghet och korruption, oskicklighet och politiska problem, fortsatte Medicéerna att sätta sin prägel på historien. År 1529 belägrades Florens av Karl V:s trupper, Medicis förvisades, staden blev republik och en medlem av parlamentet i den nya republiken, Machiavelli, skrev sitt stora verk Fursten, som han tillägnade Medicis.

Två medlemmar av familjen skulle komma att bli påvar – den förste skulle bli den som bannlyste Martin Luther, den andre grälade med Henrik VIII när denne ville ha sitt äktenskap med Katarina av Aragonien an’erat så han skulle kunna få gifta sig med Anne Boleyn. Två Medici-döttrar skulle bli franska drottningar.

Gav Galilei skydd

Med seklernas gång bleknar så småningom familjens storhet och inflytande, moraliskt sönderfall sätter in; intriger, mordförsök och mord blir alltmer vanliga. Cosimo II blir ödesdiger när han gör misstaget att stänga alla familjens banker. Men till och med han visar i en sista gnista att han är en äkta Medici, när han ger beskydd åt en av sin tids mest förföljda män: geniet Galilei. Han ger honom inte bara skydd från inkvisitionen, utan ställer också en villa till hans förfogande som arbetsplats. Galilei besvarar vänligheten med en charmerande gest; han döper Jupiters fyra månar till Medici-stjärnorna.

Massor av palats

Den som vill gå i Medicéernas fotspår i Florens bör ha sköna skor. Stadshuset Palazzo Vecchio med dess samlingar, Palazzo Medici-Riccardi, där Lorenzo bodde, Palazzo Pitti, dit familjen flyttade 1655, och Bargello-palatset, på vars innergård galgen stod, och där de forna fängelsehålorna nu är fyllda med mästerverk av Michelangelo, Donatello och Cellini. Prinskapellet, där familjemedlemmar sover – är inte det äldsta av monumenten men det dyraste, påbörjat 1604 och avslutat i Mussolinis år 1938. Michelangelo arbetade i tjugo år med den nya sakristian i kapellet, från arbetet med att söka marmorarterna i närheten av Carrara och rita vägarna som måste röjas för att transportera all denna sten, till det slutliga placerandet av skulpturerna, de som skulle bli så berömda: Natten och Gryningen, Dagen och Skymningen, Medicéernas dödsvakter.

Ponte Vecchio, bron som under medeltiden hade varit stinkande och blodig, bebyggd med slaktarbodar från vilka Arnos fiskar matades med slaktdjurens tarmar och avfall, hör också den till familjens historia. De förfinade Medicéerna, som måste passera bron på väg från sina palats till kontoren, beordrade att bron för all framtid bara skulle hysa ting utan lukt: juveler.

På andra sidan bron ligger alltså kontoren, Uffizi, byggda 1560–1574 som ämbetslokaler åt Cosimo, och den byggnad från vilken vi har fått termen konstgalleri. På övre våningen ligger nämligen det galleri som ursprungligen var öppet för brisarna från Arno och prytt med skulpturer.

Palatset blev uppsamlingsplats för de konstskatter som varit vitt spridda bland familjens många slott och villor i Toscana och Rom, och blev det första konstmuseum som öppnade för allmänheten, år 1481. Paradrummet är La Tribuna, åttakantigt – det drar besökaren oemotståndligt mot sin mitt – symboliserande människans centrala plats i universum. Här står hon, skulpturen som kallas Medicis Venus, omgiven av elementen: luften, taket med fönster mot alla väderstreck; vattnet, det är domen därunder som består av sjutusen snäckskal; elden, de röda väggarna; jorden, det är golvet av sten.

Tyska lån till kejsare

Vid jämförelse med de färgrika, flamboyanta italienarna blir renässansens rika tyskar onekligen en aning bleka; bleka men intressanta. Inledningsvis har vi redan nämnt Fuggers, som lånade så mycket pengar åt Karl att han kunde bli kejsare av det Heliga Tysk-Romerska Imperiet.

Men redan då var familjen Fugger luttrad när det gällde kejsare med hål i fickan, för den som nyss dött, Maximilian, hade de hankat fram genom hela hans fattiga och färgrika liv. När kejsaren kände slutet komma i sin älskade residensstad Innsbruck var han så luspank att han inte ens hade råd att dö där; stadens borgare var så trötta på hans krediter att de t o m vägrade att ge hans hästar stall.

Fuggers, som hade grundlagt sina rikedomar genom att handla med tyger och specerier, hade andra specialintressen än Medicis. De intresserade sig mycket för de stora upptäcktsresenärerna, och försåg t ex Magellan med varor för byteshandel på hans världsomsegling. I likhet med den italienska familjen hade man tidigt skaffat sig ett nät av bankfilialer, bl a i Venedig, Rom, Krakow, Antwerpen och Lissabon, och en annan likhet är att hemstaden helt präglades av den mäktiga familjen, och att deras namn lever på mångas läppar än idag. I synnerhet gäller detta den Jakob Fugger (1455–1525), som levde under företagets storhetstid – Jakob den Rike.

Vid Maximilianstrasse i Augsburg ligger hans sköna renässanspalats, som genom tiderna blev ett händelsernas centrum. Här strök alltså kejsar Karl V som en tiggare, men här försvarade också Martin Luther sina teser inför påvens sändebud, och senare mottog här en annan lutheran, Gustav II Adolf, stadens trohetsed när Augsburg blev svenskt. Idag rymmer palatset Fürst Fuggers Bank. Furste kallades han, eftersom Maximilian hade adlat honom 1511 och gjort honom till riksgreve 1514.

Social institution

Ännu märkvärdigare är väl en annan av Jakobs skapelser i Augsburg: Die Fuggerei. Jämsides med beguinaget i Brygge är det västerlandets äldsta sociala välfärdsinstitution. En hel liten stadsdel, byggd som en medeltida stad med murar runtom och med en nattvakt som låser portarna klockan tio på kvällen och låser upp igen klockan fem på morgonen.

Här inne finns läkare och klinik för den som behöver vård, och en egen kyrka med eget prästerskap. Tvåhundra personer bor ännu i lägenheterna, som oftast består av tre små rum med kök, med egen ingång direkt från gatan och på bakgården en liten privat trädgård. Idag, som när den togs i bruk 1525, är anläggningen i privat ägo; Fuggers, förstås.

Det bästa av allt är emellertid att hyran inte har höjts de gångna 466 åren, den är fortfarande 1.72 tyska mark; om året. Har man blivit änka eller änkling medan man bott där kan man få hyran sänkt till en DM jämnt. Men läs det finstilta, för det är en sak till man förbinder sig att betala med: en bön per dag för byggherren, Jakob den Rike.

Arga brev till Habsburg

Åren 1511 till 1527 var företagets guldår, och även om det var lite nervöst med alla pengar man hade lånat till habsburgarna, så kunde Jakob kosta på sig att ta kejsaren i upptuktelse och skriva arga kravbrev där han till slut krävde återbetalning “utan vidare dröjsmål”, vilket också gav resultat.

För att verkligen hålla tummen i ögat på Karl V och se till att avkastningen från de spanska tillgångar som kejsaren pantförskrivit till Fuggers verkligen kom in, reste företaget ner till ett av Kontinentens rikaste gruvdistrikt på La Manchas högland. Här slog man sig ner i Almagro och mer eller mindre ockuperade byn. Palatsen i Almagro är Fuggers palats; går man i kyrkan här så går man i Fuggers kyrka, och går man på posten i Almagro så befinner man sig i Fuggers uppbördsverk. Här drev man in den lokala skatten, i form av pengar, spannmål och avkastning från kvicksilvergruvorna.

Torget i Almagro hör till Spaniens allra egendomligaste. Det användes till tornerspel, tjurfäktningar och teater, och husen runtom hade tidigare påbyggda flata gallerier för publiken. De prydliga Fuggers tyckte emellertid att det såg gräsligt skräpigt ut så de satte fönster i gallerierna, hängde tyska gardiner i fönstren och målade alltihop grönt.

En gång om året kommer Fuggers fortfarande hit och förhandlar med sin lokala förtroendeman om nyinköp, reparationer och nyanställningar.

Slutet på imperiet

Filip II ärvde sin far Karl V:s beroende av bankirerna och också ett dåligt huvud för finanser. “Jag har aldrig lyckats få det här med lån och räntor in i mitt huvud. Jag har aldrig förstått det.” Så skriver han, och det var en kritisk brist för en kung utan finansminister.

Hans upprepade statsbankrutter blir slutet på familjen Fuggers storhet. En efterträdare till Jakob den Rike tvingas till slut att fly Augsburg för att själv komma undan sina fordringsägare, lämnar slutligen firman och går i tjänst hos hertig Albrecht av Bayern. Från och med 1600-talet är släktens rikedom starkt decimerad, både till jord, slott och gruvor.

Så kom det sig att Europas verkligt mäktiga klaner och stora familjeförmögenheter blomstrade just under renässansens 1400- och 1500-tal. De individuella genierna inom finansvärlden kom på ett egendomligt sätt att bli samtida med de expansiva banbrytarna inom konst och världsuppfattning.

Naturligtvis fanns det många fler rika familjer. Welsers var t ex svåra konkurrenter till Fuggers i Augsburg, i synnerhet som de hade vackra döttrar som blev ingifta i den habsburgska kejsarfamiljen.

Få förmögenheter kvar

Få av renässansens rikisar har överlevt som familjeförmögenheter till våra dagar. En är emellertid Thurn und Taxis, ursprungligen uppkomlingar från Italien vilka adlats av kejsaren när de organiserade Europas första postnät åt honom år 1490.

Här hittar vi för övrigt en direkt parallell till historien om Medicéernas franska lilja; när Karl V utnämnde Leonard von Thurn till generalpostmästare, lät han som en extra nåd, och i brist på kontant erkänsla, familjen införliva i sitt vapen den tvåhövdade kejserliga örnen. Än idag tituleras släktens huvudman furste, och man äger enorma lantegendomar i Europa och Brasilien, T&T Bank, bryggerier och elva slott enbart i Tyskland. Huvudresidenset S:t Emmeram i Regensburg är bara något större än Buckingham Palace

Britta Ramklint är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 4/1991

Kanske är du intresserad av...

Läs också