Under 1800-talet drevs ofta pantbankerna i offentlig regi. Vid sidan av dem fanns på flera håll också privata pantlånekontor.

© Carl d'Unker/Nationalmuseum

Pantbanker började som välgörenhet

Att slippa betala räntor på banklån är för många av oss en ouppnåelig dröm. Men länge ansågs det syndigt att ta ränta. När den första pantbanken av modern typ startades av franciskanerorden i 1400-talets Italien handlade det om välgörenhet. De fattiga kunde få räntefria lån mot säkerhet i föremål. Efter att påven gett klartecken till pantlånarna att ta ut ränta blev dock verksamheten allt mer kommersiell.

20 mars 2001 av Ian Wiséhn och Ingvar Körberg

Ett av de äldsta kända yrkena i mänsklighetens historia är pantlånarens. Redan för mer än 2000 år sedan bedrevs pantlånerörelse i Kina med lånevillkor som var osedvanligt generösa med dagens mått mätt. Lånetiden var upp till tre år och räntan så låg som tre procent.

Även i antikens Grekland och i det gamla Rom fanns pantlåneinrättningar. Vid de romerska pantbankerna var kläder, möbler och jordbruksredskap undantagna som pantobjekt. Man ansåg att det var viktigt att den enskilde kunde klara sig själv och inte ligga det allmänna till last – då behövde man kläder och jordbruksredskap. Kejsar Augustus gynnade låneverksamheten genom att bilda en särskild fond av de medel som konfiskerats från brottslingar. Dessa lånades ut räntefritt till dem som kunde lämna föremål i pant motsvarande lånets dubbla värde.

I Europa utvecklades pantlånerörelsen ur tre olika slags medeltida institutioner: privata pantlånekontor, samhällsägda varubelåningsaffärer och kyrkliga välgörenhetsinrättningar. Eftersom de flesta länder hade lagar som förbjöd ränta drevs pantbankerna oftast av sådana personer som till exempel på grund av sin religion inte omfattades av den lagstiftningen. Det ledde till höga räntor och medförde stora sociala olägenheter, vilket gjorde det nödvändigt att samhället organiserade alternativa lånemöjligheter. 

Därför bildades i Bayern omkring år 1200 en pantinrättning som huvudsakligen byggde på det romerska systemet. I Frankrike fanns i mitten av 1300-talet en inrättning som lånade ut pengar mot panter som säkerhet. Men de flesta tidiga försök med pantbanker existerade endast en kort tid, sannolikt på grund av att räntan inte täckte de förluster som följde med denna typ av låneverksamhet.

Franciskanerorden tog pant

Vid mitten av 1400-talet fann även kyrkan det nödvändigt att inrätta institutioner för att ge lån till de fattiga. År 1462 öppnade franciskanerorden en välgörenhetsinrättning, Sacri monti di pietà, i Perugia i nuvarande Italien. Där kunde fattiga få räntefria lån mot säkerhet i panter. Denna inrättning har betraktats som den första pantbanken av mer modern typ och den vilade på gåvor och testamentariska förordnanden.

Idén spreds till en mängd platser i nuvarande Italien och även till Frankrike och Tyskland. Rätt snart måste pantbankerna tillåtas att ta ränta, för att inte fonderna skulle tömmas på sitt kapital, och genom auktion få sälja de panter som inte löstes.

Det fanns dock en omfattande kritik inom den katolska kyrkan mot rätten att ta ränta. Debatten varade fram till det att påven Leo X genom en bulla 1515 erkände pantbankernas verksamhet. Bullan förklarade dem som värdefulla inrättningar för att hjälpa de fattiga och de som fortsatte att kritisera verksamheten – främst dominikanermunkarna – hotades med bannlysning.

I Frankrike hade pantbankerna svårt att bli accepterade. Det berodde bland annat på att de lärde i Sorbonne hade svårt att fördra dem, framför allt för att de tog ränta. När en pantbank öppnades i Paris 1626 tvingades den att stänga redan följande år. I en försvarsskrift – Défense des monts de piété – argumenterade författaren på ett mångsidigt sätt för bevarandet av pantbanker. Det skulle dock dröja ända till 1777 innan Paris återigen fick en pantbank, då den för övrigt grundades med kungligt beskydd och fick monopolställning. Den franska nationalförsamlingen avskaffade dock bankens monopol 1789 och snart konkurrerades den ut av privata penningutlånare. Men deras räntor blev så höga, att myndigheterna efter påtryckningar från allmänheten tvingades öppna en ny statskontrollerad pantbank i Paris 1797.

Lombarderna ersatte judarna

I England var det endast judarna som hade rätt och möjlighet att idka lånerörelse och att ta emot panter. Både religionen och världsliga lagar hindrade de kristna att syssla med denna verksamhet. Situationen förändrades dock radikalt under Edvard I:s regering (1272–1307), då alla judar tvingades lämna England. I stället tilläts lombardiska köpmän att bosätta sig i landet och att ägna sig åt lånerörelse. Utanför deras hus hängdes skyltar med tre gyllene klot. De tre kloten har därefter blivit pantbankernas internationella symbol.

Lombarderna spelade en stor roll under 1300- och 1400-talen. Edvard III (1327–77) pantsatte sina juveler hos lombarderna för att få pengar till ett planerat krig mot Frankrike. Detsamma gjorde Henrik V (1413–22). Men kritiken mot lombarderna växte efter hand och i början av 1600-talet stiftades en lag, ”An Act against Brokers”, för att komma tillrätta med problemet att pantbanker tog emot stulna föremål.

Även i England visade kyrkan och staten intresse för pantinrättningar. Biskopen i London, Michael de Northborough, satsade år 1361 ett tusen mark silver som grundkapital för en pantbank, och under Oliver Cromwells regeringstid i mitten av 1600-talet föreslogs bildandet av en statsägd bank. Den sistnämnda idén byggde på en skrift, som utkom 1651 och hade den långa men beskrivande titeln Observations manifesting the Conveniency and Commodity of Mount Pieteyes, or Public Banks for Relief of the Poor or Others in Distress, upon Pawns. När sedan Bank of England grundades 1694 fanns det tankar på att även inrätta underlydande lombardis-ka pantbanker. Avsikten var att hjälpa de fattiga och att panterna också skulle få vara små.

Problemet med att pantbankerna blev en försäljningskanal för inbrotts- och ficktjuvar aktualiserades åter i England i början av 1700-talet. År 1707 bildades The Charitable Corporation, en pantbank i aktiebolagsform. Den skulle komma att få stor omfattning, men slutade som ett av 1700-talets värsta skandalföretag. Dels visade sig ledningen helt ansvarslös och spelade bort det mesta av den innestående fonden, dels tog man emot tjuvgods som panter. Kritiken från allmänheten blev förödande och pantbanken beskrevs som ”The Nefarious Corporation” (”det skändliga bolaget”). När den så småningom upphörde fanns endast en tjugondedel av kapitalet kvar. Det kom nu att dröja till nästa århundrade innan pantbanksverksamheten blev vanlig i England, då mängder av banker bildades och bland annat startades av Frälsningsarmén.

Samarbete pantbanker–sparbanker

I början av 1800-talet grundlades de första sparbankerna i Skottland och England. Eftersom sparbanker och pantbanker i första hand vände sig till samma målgrupp – de mindre bemedlade – blev behovet av pantbanker mindre.

Samarbetet mellan pantbanker och sparbanker tog sig bäst uttryck i Spanien. Där hade den första pantbanken startats under 1700-talet av en präst som mot säkerhet i panter lånade ut pengar utan ränta. År 1840 började nystartade sparbanker samarbeta med en del pantbanker och redan 1869 skedde sammanslagningar. Men vid sidan av samarbetet fanns självständiga privata pantbanker, som ofta var villiga att låna ut större belopp men naturligtvis till en högre ränta. När den ideellt inriktade sparbanken/pantbanken tog sex procents ränta tog de privata pantbankerna en ränta på 60 procent. Samma skillnader i ränta kan noteras i Nederländerna, där lombardis-ka penningutlånare tog 43 procent i ränta, medan den 1618 inrättade Mont de piété till en början tog 15 procent och där myndigheterna bestämde, att pantbankens vinst skulle återgå till företaget för att den därmed skulle kunna sänka räntan.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att många europeiska länder på 1700-talet bedrev pantlåneverksamhet i offentlig regi som ett medel att förhindra exploateringen av fattiga. Men vid slutet av århundradet upphörde den samhällsägda pantlåneverksamheten, som ansågs strida mot tidens frihetsidéer. Dels betraktades räntebegränsningar som uttryck för reglering, dels menade man att användningen av allmänna medel för denna verksamhet var ett uttryck för statlig monopolism. Under 1800-talet tog de flesta länder åter upp pantlåneverksamhet som en offentlig angelägenhet. Man hade funnit, att en fullständig frihet inom den här sortens verksamhet skadade låntagarna. 1900-talet har därefter inneburit att de i offentlig – ofta kommunal – regi drivna pantlånekontoren i de flesta länder dominerat på marknaden. Ibland har de varit den enda tillåtna rörelseformen, ibland har de verkat vid sidan av privata pantbanker.

Pantlåneverksamheten i Sverige

I Sverige liksom i alla andra länder har alltid funnits en lånemarknad som i hög grad varit informell. Släktingar och grannar har det alltid varit närmast att gå till, då man behövt låna. Men därutöver har det funnits privatpersoner inom alla samhällsskikt, i större städer bankirer, som ägnat sig åt låneverksamhet. Ofta har den lokale köpmannen fungerat som kreditgivare. Även i äldre tider har det varit vanligt att lämna värdeföremål i pant vid lån. Guld och silver stod givetvis högt i kurs. Ringar, guldkedjor, skedar, tallrikar, skålar, vaser, kopparkittlar, broderade föremål och böcker var vanliga som panter. Även kläder har förekommit.

Den överlägset viktigaste långivaren i Sverige var dock kyrkan, som hade en betydande förmögenhet och avsevärda inkomster.

Vilken privat pantbank som var den första i Sverige är osäkert. Men åldermannen i perukmakarämbetet, Johan Jochim Geist, var en av pionjärerna. Han föddes i Mecklenburg och invandrade i unga år till Sverige. År 1692 skrevs han in i perukmakarsocieteten. På sin ålders höst tog han avsked ur skrået och ägnade sig bland annat åt pantlånerörelse. Under början av 1700-talet blev pantlån den vanligaste formen för att ge mindre lån på kort tid. Framför allt gällde detta städerna och mest i de större. Att Geist bedrev en omfattande pantlånerörelse i Stockholm framgår av de oinlösta panter som han utbjöd till försäljning. Lagen föreskrev att oinlösta panter skulle förtecknas och anmälas inför rådhusrätten. Därefter fick försäljning ske, vanligen genom auktionskammaren.

Enligt lagfartsprotokoll 1723 och 1725 bjöd Geist ut guld, silver och juveler, senaste gången till ett värde av 3 240 daler kopparmynt. Verksamheten måste ha varit lönsam, för när Geist avled 1737 efterlämnade han en betydande förmögenhet.

Inrättandet av så kallade lombarder framfördes vid frihetstidens riksdagar under lång tid utan att det ledde till något resultat. Först ett vid riksdagen 1769–70 väckt förslag ledde till att Kungl Maj:t utfärdade privilegium till kanslirådet Harald Appelblom att inrätta lombarder i Stockholm och provinserna. Då hade frågan diskuterats åtminstone sedan 1734.

Men Appelbloms plan kom aldrig att realiseras. I stället blev det en ganska okänd major i armén, Carl Hööke, som tog initiativet till den första svenska pantbanken med social inriktning. Enligt hans förslag skulle den nya pantbanken ge allmänheten lån utan ockerräntor, främja handeln, få förut orörligt kapital i cirkulation och dessutom ge staten inkomster. Förslaget inlämnades i oktober 1772 och redan den 2 november utfärdades ”Kungl Maj:ts privilegium och reglemente för ett Generalassistentkontor i Stockholm”.

Lån till fattiga viktigast

Generalassistentkontoret var alltså ett statligt ämbetsverk vars ändamål var att betjäna de fattiga med lån mot säkerhet av oförstörbara panter – juveler, guld, silver, koppar, tenn, mässing och järnvaror, säng-, gång- och linnekläder, alla sorters transportabla möbler och husgeråd. Lånen skulle enligt reglementet löpa på tre till sex månader och räntan inte sättas högre än lagens räntemaximum som var sex procent. Men de höga administrationskostnaderna ansågs motivera en provision, som varierade mellan två och fyra procent. Aktiekapitalet i Generalassistentkontoret bestämdes till 15 tunnor guld, det vill säga 4,5 miljoner daler kopparmynt.

Generalassistentkontoret var till en början en god affär. Ett hus inköptes på Riddarholmen och verksamheten utvidgades 1775 genom att man tog emot insättningar och gav lån mot reverser och hypotek. Men efter hand blev verksamheten mindre lönsam. Det gick så långt att förslag om nedläggning väcktes, men av omtanke om den fattigare befolkningen fortsatte den. Läget blev dock ohållbart när ett riksdagsbeslut 1792 gjorde den lönsamma inlånings- och utlåningsverksamheten omöjlig. Kontoret upplöstes och pantbanksrörelsen övertogs av riksgäldsfullmäktige som fortsatte verksamheten till 1832 då den på grund av olönsamhet upphörde.

Vid sidan av Generalassistentkontoret bedrev Riksbanken lånerörelse i form av lån mot säkerhet i guld och silver. Räntan var förhållandevis låg. Lånen mot guld- och silverpanter var rena lombardlån. Det innebar att Riksbanken inte kunde utkräva andra tillgångar av låntagaren om försäljningen av förfallen pant inte inbringade lånesumman. Men trots detta var förlusterna små.

Privata pantbanker allt vanligare

Under 1800-talet inrättades pantkontor i privat regi på ett flertal orter i landet. Men pantlåneverksamheten var inte underkastad någon närmare reglering och tillsyn från det allmännas sida. Det ledde naturligtvis till en hel del oseriös lånegivning och gav möjlighet för ockrare att profitera på fattiga och svaga. I mitten av 1800-talet utkom en Hjelpreda för lånesökande, som varnade för ockrare. Författaren, J L Nygren, beskrev ”Bankens”, det vill säga Riksbankens, lånegivning och vad han kallade ”Assistansen”. Beträffande den senare skriver han: ”Assistanslån lemnas endast till 1/3 af det värde Assistansens tjenstemän finna uträkning vid att bestämma (dvs ofta mindre än 1/20 af panten). Mången anser sig derföre lyckligare, om han kan bekomma lån hos någon enskild, hemlig, pantlånare som ej är privilegierad, en s k procentare i minut. De ökände pantlånare låna antingen på guld eller silfver, kläder och husgeråd, eller assistanssedlar, det sednare emedan den valuta Assistansen lemnar, är så obetydlig, att äfven den snålaste vanliga ockrare kan våga ge ännu en tillökning i summan, mot Assistansqvittenset såsom säkerhet.”

Nygrens hjälpreda för lånesökande avslutades med en förteckning över personer med ”stadgadt renomée” samt kommissionärer. Med en asterisk utmärker han de ”klart skinande medlemmarna”. Förteckningen innehåller cirka 150 personer. representerande de mest skilda yrken, såsom före detta kryddkrämare, renskrivare, före detta studerande, vaktmästare, professor. Den avslutas med noteringen att över 100 mindre allmänt kända personer är uteslutna ur förteckningen.

Lagstiftning i täta intervaller

Drygt hundra år efter det första reglementet angående yrkesmässig pantlånerörelse kom 1884 en serie nya regler. De skäl som anfördes för en reglering var att pantlåneverksamheten inte stannade vid att avhjälpa mindre bemedlades tillfälliga penningbekymmer eller nöd, utan beredde en utväg för snabb avsättning av orättfånget gods och därigenom blev ett medel att främja brott mot äganderätten. Nu krävdes tillstånd av länsstyrelsen för att få driva pantlånerörelse, och polismyndighet gavs befogenhet att undersöka rörelsens lager och bokföring.

Men fortfarande var tydligen inte pantlåneverksamheten vad den borde vara. Nästa förordning kom därför redan 1918. Den sökte i första hand råda bot mot två missförhållanden, dels att pantlånarnas kunder i stor utsträckning var minderåriga, dels att det fortfarande gick lätt att avsätta stöldgods. Nu förbjöds pantlånerörelse att ta emot pant från den som inte fyllt 18 år eller som var berusad.

Redan efter några få år väcktes frågan om en ny översyn, grundad på sociala skäl. Ett förslag från Socialstyrelsen 1930 ledde inte till någon riksdagsbehandling och 1937 fick den i uppdrag att verkställa en ny utredning, som var klar sex år senare. Det skulle dröja ända till 1950 innan 1918 års pantlåneförordning skulle ersättas av en lag om pantlånerörelse. Denna har sedan varit föremål för översyn vid flera tillfällen och 1994 kom ett förslag till ny lag.

Idag är 17 pantbanker verksamma på sammanlagt 20 orter i Sverige. År 1992 lämnades sammanlagt 335 000 lån på drygt 500 miljoner kronor. Utlåningen mot säkerhet i guld dominerar numera. Cirka 90 procent av utlåningen sker mot säkerhet i guld, silver, klockor och värdepapper.

Publicerad i Populär Historia 5/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också