Europas första massmediefurste
Det var någon gång på 1400-talet som den moderna människan föddes. Sagornas tid, när ett land hade bestått av höga som respekterades och låga som respekterade, såg ut att vara definitivt förbi. Auktoriteterna vacklade på sina piedestaler när dessa skakades av en ny typ av människa: skeptikern. En uppkäftig ny bourgeoisie – vars nya kungar kallades bankirer – fick de kungliga och aristokratiska hoven, ett efter ett, att tappa glansen. Några av de nya skeptikerna ifrågasatte till och med religionen. Samhället började bli svårregerat.
Men historien vill alltid ha till stånd något slags balans. I denna postmedeltid, när det ofta var lättare att vara agare bagare än kejsare kung, så uppstår till de senares hjälp ett alldeles nytt maktmedel: massmedia.
Konstnärerna hade länge eftertraktat att göra många kopior av ett original. På 1380-talet uppfanns träsnittet, och i slutet av 1400-talet var den sofistikerade kopparplåtsetsningen ett underbart verktyg i de hotade makthavarnas händer. Tidigare hade deras mest effektiva propagandamedel varit myntet.
Kejsar Maximilian I av Heliga tysk-romerska riket var en bildad man som studerat sina föregångare, de romerska kejsarna, kanske alla epokers mest oblyga politiska propagandister. Kejsar Commodus hade redan år 190 låtit slå ett mynt som visade honom själv som plöjare bakom två oxar, och han var klädd till präst! Det var att gardera alla ställningar. Ändå blev han mördad – kanske av en tidig reklamhatare.
Också Maximilian förstod att politisk makt inte får riktig tyngd och klang förrän den präglas i köpstark metall. Hans distinkta porträtt med örnnäsan och den beslöjade blicken återfanns därför på varenda penning i det stora riket, och så snart tillfälle gavs att minneshålla det ena eller andra, präglades speciella mynt och medaljer. De flesta kom till i staden Hall i Tyrolen, där hans myntverk låg, grundat av Sigismund den myntrike, hertig av Tyrolen från 1446 till 1490. Här lät Maximilian år 1508 prägla det första mynt som var giltigt i alla hans länder – en överstatlig valuta – och det bar ordet Europa. Den första euron!
Personligen hade han aldrig tillräckligt av varan, och andra gången han gifte sig var det för pengar, med den stenrika Bianca Sforza från Milano. Och vilken bättre plats att börja ett sådant äktenskap än just här – tornet i hans myntverk i Hall blev vigselkapell.
Mynten i all ära, men det var trycksaker som skulle bli Maximilians innovation i den politiska propagandans historia. Han hade en privatsekreterare med det färgrika namnet Marx Treitzsauerwein, och för honom dikterade han åtminstone tjugofyra bokverk, av vilka de mest kända är Freydal, Weisskunig och Theuerdank, självförhärligande eller i varje fall ämbetsförhärligande beskrivningar. Något av saga vilar det över berättelsen om prins Theuerdank, som ger sig ut att söka prinsessan Ehrenreich, och genom Guds mirakulösa ingripanden och sin egen rådighet till slut slipper oskadd ur de många farorna på vägen. En tidig reseskildring var detta också, för prinsen var Maximilian när han vid 18 års ålder hade korsat Europa från Tyrolen till Flandern för att förmälas med Marie av Burgund. De flesta äventyren i boken hade verkligen inträffat, för Maximilian var inte bara PR-sinnad – han hade också en del att vara stolt över. Allmänt ansågs han som sin tids bästa ryttare, jägare, svärdsman och bågskytt. Klättrade gjorde han som en apa – han hade klättrat upp i tornet på rikets högsta kyrka och ut på dess lyktstång, där han suttit och svängt sin mössa, medan folk stod nedanför och skrek och svimmade.
Ett fysiskt praktexemplar, alltså, och en skönande. Han njöt av musik och grundade den gosskör som vi känner som Wiener Sängerknaben. Han var god vän med tidens största bildkonstnärer och han älskade böcker. Medan de berömda konstnärsvännerna skötte hans utgivning, så var det kejsaren själv som bestämde formgivningen – och korrekturläste. Så till exempel har Theuerdank satts med samma skönskrift som författaren hade tyckt så mycket om i sin barndoms skolböcker.
Böckerna var förstås rikt illustrerade. Men Maximilian uppfann ett helt annat medium: jätteaffischen, som bestod av många sammanfogade ark.
Kejsaren hade tidigt lärt känna och beundra sitt rikes kanske störste samtida konstnär, Albrecht Dürer i Nürnberg. Redan år 1491 hade han tillbragt fem månader i staden, och våren 1512 två månader. Efter det senare besöket var Dürer praktiskt taget heltidsanställd i arbetet som konstnärlig ledare av Maximilians många grafiska uppdrag. Och de var stora.
”Triumfbågen” är en komposition av 92 blad och mäter i sin helhet 304 gånger 293 centimeter, omkring nio kvadratmeter. Något storverk i konstnärligt avseende är det däremot inte, översållat med symboler – statyer, vapensköldar, troféer, girlanger och andra tecken på makt, ära och folkets kärlek. Dürer kom själv under arbetets gång att hjärtligt avsky denna hybrid mellan romersk triumfbåge och gotisk altartavla. Den 5 september 1515 kunde han emellertid kvittera ut första avbetalningen på sin lön – visserligen inte från sin för jämnan panke uppdragsgivare, men Maximilian hade åtminstone ålagt staden Nürnberg att hädanefter betala ut en årlig pension till sin store son. Somliga moderna konsthistoriker har uppfattat ”Triumfbågen” som en arbetsskiss för en verklig sådan, medan Maximilian säkert själv var mer realistisk än så och visste att han aldrig i världen skulle få råd att bygga något liknande. Det var och förblev en bild.
Ett annat jätteprojekt var ”Triumftåget”, som visar en räcka beridna härolder paraderande med standar prydda av rikets provinsers vapensköldar, och arton paradvagnar barockt utstyrda och med fantasirik mekanik. Träsnitten gjordes av Hans Burgkmair, Dürer och flera andra konstnärer, och arbetet var ännu vid Maximilians död 1519 oavslutat. Färdigt blev det en femtiofem meter lång bildremsa, bestående av 148 blad.
Precis som modern reklam hade den sin roll utåt – men också inåt, för att stärka självkänslan hos företagets egen personal, så att säga. Det var förstås en ära att på något sätt bli inkluderad i ”Triumftåget”; den högsta äran att tilldelas en privat vagn – så som det förunnades kejsarens beundrade hovkomponist, Paul Hofhaymer.
Visserligen fick han bara åka i en paradvagn av papper, men trycksakens makt var redan etablerad.
