Censur hörde till vardagen

Fram till år 1483, då den första daterade svenska boken kom av trycket, var förlagsverksamhet kyrkans intresseområde. I stort sett allt som skrevs var godkänt och beställt av den kyrkliga makten och det dröjde innan den världsliga makten upptäckte tryckerikonstens sprängkraft.

När reformationen skulle genomföras tryckte opponenten biskop Brask anti-lutherska pamfletter. Gustav Vasa, Sveriges förste censor, nöjde sig inte med att förbjuda skrifterna, han beslagtog även tryckeriet i Söderköping år 1526. Det är det första dokumenterade censuringripandet i svensk boktryckarhistoria.

Samma år anlade Gustav Vasa ett kungligt tryckeri i Stockholm och den 15 augusti kom den första översättningen av Nya Testamentet ut.

Under det följande århundradet höll hovet och kyrkan bokproduktionen i ett fast grepp. De enda som tid efter annan vågade opponera sig mot de regerande tankegångarna var universiteten. Icke-teologiska fakulteter var förbjudna att beröra religiösa ämnen i sina disputationer men det visade sig bli svårt att lyda förbudet.

År 1684 lagstiftade Karl XI om fullständig censur. Tidigare hade lagstiftningen varit ett lappverk av olika påbud och förordningar. Nu insattes en ny tjänsteman, Censor Librorum, med uppgift att syna all litteratur, inhemsk som utländsk. Straffen för övertramp mot lagarna var hårda.

"I brännen papper, men Guds ords sanning förbrinner ändå icke", lär moraprästen Jacob Boëthius ha sagt när hans böcker brändes vid skampålen i Stockholm år 1697. Själv var han dödsdömd men fick straffet mildrat till fängelse.

En som det inte gick lika bra för var landsfiskalen i Umeå, Johan Schönheit. Under en landsflykt för brott mot censurlagarna lät han trycka en smädeskrift i Hamburg vilken riktade sig mot Karl XII och hans riksråd. De svenska myndigheterna lyckades kidnappa Schönheit år 1703 och föra honom över Östersjön där han sattes på Marstrands fästning. Där fortsatte han sitt smädande och kallade bl a Svea Hovrätts ledamöter för tjuvar och skälmar.

Under frihetstiden blev censuren ett vapen i partistriderna mellan hattar och mössor. Lusten att ange de politiska motståndarna urartade stundtals till rena farsen. Allt som misstänktes vara propaganda för oppositionen blev nagelfaret med yttersta noggrannhet. "Gullivers resor" av Jonathan Swift censurerades år 1744, boken hade för republikansk karaktär.

Mot slutet av frihetstiden var partierna hjärtligt trötta på den pedantiska censuren och år 1766 samlade sig riksdagen och lyckades rösta igenom en av Europas modernaste tryckfrihetsförordningar. Censorsämbetet togs bort, förhandsgranskningen förbjöds. Offentlighetsprincipen grundlades, det stod envar fritt att trycka råds- och riksdagsprotokoll, domstolars och ämbetsverks handlingar. Undantagen från tryckfriheten specificerades och föreskrifter för rättegångsförfarandet lades fast.

Resultatet lät inte vänta på sig. Under de föregående femtio åren hade ett 60-tal tidskrifter givits ut. Under de följande fem åren gavs mer än 80 periodiska publikationer ut.

Trots att Gustav III befäste tryckfrihetsförordningen (TF) efter sin statskupp 1772, så kom den att sakta urholkas under de närmaste årtiondena. Den förlorade sin grundlagsstatus och kungen kunde göra inskränkningar i den med enkla lagar. När kritiken mot enväldet stegrades, skärptes också undantagen från TF. Teatercensur infördes år 1785 och samtidigt tillkom en nyhet, indragningsmakten. För att få ge ut en tidning måste pub-licisten ansöka om utgivningsprivilegium. Missköttes tidningen drogs privilegiet in. Pressen blev påfallande beskedlig.

Men det som skapats 1766 föll inte i glömska. Under slutet av Gustav III:s regering prövades ständigt gränserna för vad som var tillåtet och när regenten slutligen mördades släpptes pressen återigen fri. Men bara för en tid.

För att stoppa kritiken av Gustav IV:s utrikespolitik förbjöds år 1803 införsel av danska tidningar och publikationer. Året därpå förbjöds även franska publikationer. Endast tre tidningar i Stockholm hade rätten att publicera utrikesnyheter.

Regimkritikern C F Ehrensvärd, bosatt i Köpenhamn, tog tekniken till hjälp för att sprida sina skrifter till Sverige. Han fäste sina pamfletter i små luftballonger och sände dem med vinden över sundet. Skriften har gått till historien som "Ballongplakatet" och var en smädeskrift mot Gustav IV.

1809 års statsomvälvning återupprättade TF fullt ut. Men som tidigare korrumperades lagstiftningen av den sittande regenten. Karl XIV Johan lyckades genom en olaglig manöver återinföra indrag-nings-makten två år senare. Förändringen godkändes i riksdagen utan att nästkommande riksdags godkännande inväntades, vilket är regeln när en grundlag ska ändras. Perioden fram till 1844, när indragnings-makten upphävs, är en av de stormigaste i svensk presshistoria.

Från 1820 till 1838 verkställs mer än 50 indragningar, därav 20 under 1837–38, de år Crusenstolpe agiterar som livligast. Indragningsmakten var trots allt ett ganska uddlöst vapen. När publicisten förlorade utgivningsprivilegiet fanns det många som ställde upp i hans ställe. Därefter ändrade man publikationens namn en aning och tidningen kunde komma ut som vanligt. Många känner nog till Aftonbladets rekord på 14 indragningar, men tidningen var inte den första att drabbas. Tidningen Argus drogs in 1822, men fortsatte som Argus den Andre och senare Argus den Tredje, osv. När den lades ner 1838 hette den Nya Argus i Stockholm.

Efter Crusenstolpes kravaller slutade regeringen att använda indragningsmakten. Men den fortsatta historien visar en provkarta på finurliga sätt att vingklippa pressfriheten. Under andra världskriget antog riksdagen en lag om transportförbud av tryckta skrifter. Man censurerade inte själva tidningen men såg till att den inte kunde distribueras.