Perspektiv: Förvriden spegelbild och säkerhetsventil
Konsten att skriva satir levde kvar i Europa långt efter romarrikets fall. Mot slutet av 1700-talet började den emellertid upplösas som självständig genre. Den litterära realismens genombrott och kommersialiseringen av bokmarknaden var två faktorer som verkade i denna riktning. Men behovet att häckla och kritisera omstridda samtidsfenomen, inte minst inom politiken, fanns givetvis kvar, samtidigt som satiren tog sig allt fler och mångfacetterade uttryckssätt. Nuförtiden brukar forskarna betrakta satir som ett ”förhållningssätt” eller en ”attityd” snarare än som en självständig genre.
Det utmärkande för sådana satiriska förhållningssätt är ambitionen att kritisera samhället eller politiken. Det gör satirikerna med hjälp av olika sorts verbal, litterär eller symbolisk aggression. Ståuppkomik, skönlitteratur och skämtteckningar kan alla omfatta satiriska inslag. Genom att satiren tar fasta på konkreta samhällsförhållanden fungerar den också som en vinklad och förvriden spegelbild av rådande samhällsnormer och värderingar. Satirikern protesterar nämligen mot det han eller hon uppfattar som ”överträdelser” eller ”brott” mot samhällets och politikens grundläggande värderingar. Satiren blir därmed ett slags arena för mötet mellan makten och medborgarna, ett inslag i den moderna demokratins diskussionskultur.
Under 1900-talet har satiren fyllt litet olika funktion beroende på samhällskontext. I förra sekelskiftets Sverige fanns en rik flora av skämtpress med satirisk underton. Tidskrifter som Söndags-Nisse, Strix och Figaro, liksom Grönköpings Veckoblad ironiserade flitigt över industrialismens klassamhälle och borgerligheten. Som nyare forskning visat förmedlade skämtpressen emellertid också många av de fördomar som frodades i det omgivande samhället, inte minst när det gällde synen på religiösa minoriteter som judarna.
Skämt och satir kom också att spela en viktig roll som säkerhetsventil i de öst- och centraleuropeiska kommunistregimerna. Eftersom det var omöjligt att rikta öppen kritik mot det politiska systemet i dessa länder, kom en del av missnöjet med makthavarna att kanaliseras i form av skämtsamheter och ironier. Så är fallet även när det gäller skönlitteraturen, som annars vanligtvis hölls i strama tyglar. Mest känd för svenska läsare är förmodligen författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita, som utspelas i 1930-talets Moskva. Men också makthavarna själva kunde ibland vara ironiska när det gällde möjligheterna att genomföra det kommunistiska projektet. Stalin själv lär vid ett tillfälle ha sagt, apropå svårigheterna att införa kom-munismen i grannlandet Polen, att detta var ungefär ”lika lätt som att sätta sadel på en ko”.
Finns det då politisk satir i dagens Sverige? Ja, ett exempel är just tidskriften Grönköpings Veckoblad, som är på väg att säljas av Ordfront förlag. Veckobladet har lyckats leva vidare genom sin förmåga att sätta fingret på det dagsaktuella inom politiken. Grönköping, denna fiktiva landsortshåla, utgör på så sätt ett Sverige i miniatyr och dess ledargarnityr en spegelbild av vårt eget samhälles beslutsfattare och makthavare.
Om vi för enkelhetens skull jämför efterkrigstiden med vår egen tid, kan man se hur satirens syn på politikern gradvis förändrats. Under efterkrigstiden, när folkhemmet på allvar skulle förverkligas, var det den politiske pampen som stod i fokus. Denne ”folkhemspamp” var, med några få ord, egenmäktig och självgod, men också folklig på ett sätt som speglade samhällsklimatet. Politikern framstod alltså som pompös, men han – för politikern vid denna tid var oftast en man – stod ändå på något sätt på samma våglängd som det stora flertalet medborgare.
Nuförtiden präglas de satiriska gestaltningarna av beslutsfattarna alltmer av politikerförakt. Det som framträder i satiren är bilden av politikern som en ”välfärdsmanager”. Det är egentligen svårt att se några positiva inslag i denna tolkning av politikern. Tvärtom är ”välfärdsmanagern” en i största allmänhet cynisk, egennyttig och omoralisk gestalt.
Men samtidigt är det sena 1900- och tidiga 2000-talets politiska satir svårtolkad på ett helt annat sätt än efterkrigstidens. Gestaltad i TV framstår den som bitvis ofokuserad; delvis beroende på mediets förutsättningar. Satir i TV bygger i hög grad på muntlig improvisation, något som gör det svårare att formulera bitande ironier och träffande liknelser.
Delvis hänger frågan samman med viktiga skillnader mellan efterkrigstiden och vår egen samtid. I politisk-kulturellt avseende var efterkrigstidens samhälle, och i synnerhet 1950-talet, förhållandevis homogent. Där fanns, som tidigare forskning påpekat, en bred samstämmighet om hur välfärdssamhället skulle se ut och hur det skulle byggas upp. Sett i det perspektivet blev beslutsfattarnas roller entydiga på ett helt annat sätt än i dag.
Från slutet av 1970-talet och framåt har efterkrigstidens välfärdsbygge kommit att utmanas och ifrågasättas i en rad avseenden. Framträdande inslag i den utvecklingen var 1980-talets nyliberalism och det tidiga 1990-talets ekonomiska kris. I satirens gestaltningar framställs händelseutvecklingen som att beslutsfattarna själva tappat greppet om politiken. De har utvecklats från att vara alla goda gåvors bärare till att bli förvaltare av en alltmer förfallen och marknadsorienterad välfärdsstat.
Folkhemspampen har ersatts av välfärdsmanagern samtidigt som satirens anklagelser om cynism och egennytta inom politikerskrået kommit att ljuda allt högre. På så vis är dagens politiska satir visserligen ofokuserad, men samtidigt speglar den på ett träffande sätt den osäkerhet som finns på många håll om den framtida samhällsutvecklingen.
Martin Åberg är docent i historia vid Karlstads universitet. Han utkommer i höst med boken Politikern i svensk satir 1950–2000 – Från folkhemspamp till välfärdsmanager (Nordic Academic Press).
