Wendela Hebbe skrev mest om Stockholms utsatta.

© Aftonbladet

Wendela Hebbe – journalistpionjär i 1800-talets Stockholm

Wendela Hebbe var inte bara Sveriges första kvinnliga journalist. Hon var även den som införde socialreportaget i landets tidningar.

28 juli 2008 av Karl-Olof Andersson

Wendela Hebbe föddes 1808 i Jönköping, där fadern Samuel Åstrand var komminister. Kort efter flickans födelse blev Åstrand kyrkoherde, först i Nässjö och därefter i Södra Sandsjö utanför staden. Där växte Wendela upp.

Samuel Åstrand och hustrun Maria fick fyra barn, varav tre överlevde till vuxen ålder. Kyrkoherden var beryktad för sin stränghet mot församlingsborna, men sina tre döttrar – som han kallade fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis – uppfostrade han med kärlek och humor. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis.

Gifte sig med Clemens Hebbe

Till högtidsstunderna i prästgården hörde besöken av stiftets biskop, den beundrade skalden Esaias Tegnér. På Södra Sandsjö prästgård sökte sig hans blickar gärna till den lilla söta, mörklockiga Wendela. När hon vuxit upp till en ung kvinna skulle hans uppvaktning bli mera handgriplig.

Wendelas stora intresse var litte­ratur. Hon lärde sig engelska, tyska och franska, och läste allt hon kunde komma över, både av svenska och utländska författare. 

Våren 1832 gifte hon sig med juristen och kanslisten vid Göta hovrätt i Jönköping, Clemens Hebbe. Paret slog sig ned på den av Clemens förvärvade gården Näsbyholm vid sjön Hindsen utanför Värnamo. De fick i rask takt tre barn, döttrarna Fanny, Techla och Signe.

Uppvaktades av Esaias Tegnér

Under tiden på Näsbyholm inledde Tegnér en intensiv uppvaktning av Wendela. Att hon var gift och nybliven mor ut­gjorde inget hinder för hans erotiska närmanden. I brev föreslog han att hon skulle åka till honom i Växjö för intima möten. Wendela Hebbe ville behålla Tegnérs vänskap och uppmuntra hans diktning, men var knappast beredd att inleda någon romans. Skalden var förtvivlad:

”Ack Vendela, hur skall jag, den försmådde, kunna ha någon levnads- eller sångarlust då du icke kan älska mig. Mitt hjärta, kanske till någon del Svenska sångens öde, vilar numera i dina händer; skall den förvissna där?” Av breven att döma fick Tegnér aldrig sin vilja igenom.

Mannen flydde hemmet

En aprilnatt 1839, när alla andra sov, sadlade Clemens Hebbe sin häst och lämnade Näsbyholm. Vi vet inte på vilka vägar han nådde London och därefter USA. Men vi vet att han aldrig mer satte sin fot i Sverige. Clemens Hebbe hade gått i konkurs, familjen var utblottad och – vad än värre var – han skulle snart avslöjas som bedragare. 

Bakom familjetragedin låg något som vi med dagens språkbruk närmast skulle kalla en optionsaffär. Hebbe hade sålt femtio oxar, vilka representerade ett betydande saluvärde, och tagit betalt i förväg. Men oxarna existerade inte. Ett av­slöjande betydde att Clemens skulle ställas inför rätta och dömas för bedrägeri. I det läget övergav han sin familj och flydde landet.

Wendela Hebbe flyttade till Jönköping

Näsbyholm såldes, med inventarier och allt. Pengarna gick till fordrings­ägarna. Det enda Wendela kunde rädda var sina böcker. Nu fick hon dock bruk för den styrka och handlingskraft som skulle komma att prägla hennes fortsatta liv. Den 21 september 1839 kunde man i Jönköpings Tidning läsa följande annons: 

Undertecknad som nästa månad flyttar till Jönköping och kommer att bo i Änkefru Frybergs hus vid Stora gatan, anmäler sig att åt barn ge lektioner i musik, elementerna av sång, ritning, målning, lithocromie samt i tyska, engelska och franska språken. Klemenstorp den 17 september 1839. Wendela Hebbe född Åstrand"

Wendela skulle ensam försörja sig själv och sina tre döttrar, en svår uppgift för en kvinna vid den här tiden. Kvinnornas juridiska ställning var svag och nästan alla yrken var stängda för dem.

Fick kontakt med Lars Johan Hierta

Wendelas tid som lärare blev inte lång. Hösten 1840 reste hon till Stockholm för att ta sånglektioner. Där träffade hon en annan smålänning, Gunnar Olof Hylthén-Cavallius (1818–89), chef för Kungliga teatern och senare framstående folklivsforskare. Via honom fick hon kontakt med Lars Johan Hierta (1801–72), ägaren till Sveriges största tidning, Aftonbladet.

Hierta anställde Wendela Hebbe

Hierta gav Wendela i uppdrag att, på prov, skriva några bokrecensioner. Försöket utföll tydligen väl. Sommaren 1841 kontraktsanställde Hierta henne med en årslön på tusen riksdaler banco. Både anställningen och lönen var sensationell för ett ”fruntimmer” vid den här tiden.

Wendelas arbetsuppgifter var från början att skriva om litteratur och teater för Aftonbladet och göra översättningar för det bokförlag som var knutet till tidningen. Med sina döttrar, och en av systrarna som barnjungfru, flyttade hon till Stockholm. De fick sin bostad i ett hus i Gamla stan, nära Aftonbladets redaktion och familjen Hiertas bostad.

Pionjär för socialreportaget

Wendela skrev kulturartiklar. Därtill egna romaner, noveller, skådespel, sagor och visor. Vidare översatte hon flera av tidens stora europeiska författare. Hennes märkligaste insats som pionjär och föregångare är emellertid den som socialreporter.

Det var en vanlig föreställning vid den här tiden, särskilt bland de konservativa, att den fattiges elände berodde på lathet eller andra moraliska brister. Wendela Hebbe och Aftonbladsliberalerna såg däremot de fattiga som offer för svåra omständigheter som missväxt, sjukdom och olyckor, eller för det ojämlika samhället.

Wendela Hebbe var alltså radikal för sin tid. Men hon gick inte så långt att hon propagerade för en statlig socialpolitik. Målet med hennes artiklar var främst att väcka bättre situerades medkänsla och mana till välgörenhet. Det lyckades också i stor utsträckning. Tidningen organiserade insamlingar och de människor som Wendela skildrade fick ofta hjälp med pengar, mat, kläder och husrum.

Umgicks med Fredrika Bremer och Almqvist

I en minnesskrift berättar vännen Gunnar Olof Hylthén-Cavallius om Wen­delas umgänge i Stockholm. Där ingick tidens liberala kulturelit med författare som Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Sofie von Knorring och Carl Jonas Love Almqvist. Dessutom tidningsmannen Lars Johan Hierta, biskopen Johan Henrik Thomander, och läkaren och skalden Herman Sätherberg.

Carl Jonas Love Almqvist tillhörde Wendelas bästa vänner. ”Han var aldrig som så många andra förälskad i henne”, har hennes dotter Signe berättat, ”men han trivdes särskilt gott i hennes sällskap och tycktes, särskilt vissa tider, ha ett verkligt behov därav”. Han respekterade henne som yrkeskvinna och kollega och behandlade henne med värme och omtänksamhet.

Hebbes och Almqvists vänskap fortsatte brevledes efter att den senare 1851 hade rymt till Amerika, undan ett åtal för försök till giftmord på procentaren Johan Jacob von Scheven. I motsats till Lars Johan Hierta trodde Wendela Hebbe på Almqvists oskuld.

Fick son med Lars Johan Hierta

Wendela Hebbes mogna livstids kärlek var hennes arbetsgivare Lars Johan Hierta. De levde tillsammans i ett äktenskapsliknande förhållande som varade ända till hans bortgång. Hierta pendlade mellan sina båda familjer. Praktiskt sett var det enkelt eftersom de bodde grannar, men känslomässigt var det nog inte så lätt för någon av de inblandade.

I augusti 1851 reste Wendela till Paris. Färden gick mestadels med hästdiligens eftersom en sammanhängande tågförbindelse blev klar först året därpå.

I Paris mötte Hierta upp och eskorterade henne till staden Dauphiné mellan Lyon och Avignon. Här födde Wendela sin och Hiertas gemensamma son Edvard, den 28 januari 1852. Wendela hade gjort en så kallad Tysklandsresa – så brukade man kalla det när en kvinna på 1800-talet reste utomlands för att i hemlighet föda ett utomäktenskapligt barn – fast den gick till Frankrike.

Edvard Faustman blev storviltjägare

Wendela var 43 år och fortfarande formellt gift med Clemens Hebbe. Barnets far var en känd och mycket kontroversiell person, därtill gift och förälder till sex barn inom äktenskapet. I den situa­tionen var det omöjligt för Wendela Hebbe och Lars Johan Hierta att avslöja sin hemlighet. Men av allt att döma plågades Wendela mycket av det hemlighetsmakeri som skulle följa.

I Berlin, på hemväg till Stockholm, lämnade Wendela Edvard hos en läkarfamilj Faustman. När sonen var några år gammal hämtades han dock till Stockholm, där han vistades som ”fosterbarn” omväxlande i Hiertas familj, hos Wendela och hos den förrymde författaren Almqvists hustru Maria. Först i vuxen ålder fick han veta vilka hans verkliga föräldrar var.

Edvard Faustman fick ett periodvis äventyrligt liv, bland annat som affärsman i London och storviltjägare i Afrika. Han avled 1927. Dottern Mollie Faust­man blev känd konstnär och journalist, och har berättat om sin fars härkomst och liv.

Förlorade synen

När Lars Johan Hierta gick bort 1872 flyttade Wendela Hebbe från Gamla stan till en lägenhet högst upp i ett hus vid Humlegården. Hon hade förlorat det mesta av sin syn och var nästan för­lamad av reumatism. Yngsta dottern Signe lämnade sin framgångsrika operakarriär för att vårda modern och gav istället sånglektioner i hemmet.

När Signe hade elever brukade hon hjälpa Wendela ur sängen och låta henne följa undervisningen. Män och kvinnor som i sin ungdom hade tagit lektioner för Signe Hebbe kunde, långt in på 1900-talet, berätta om den lilla, spröda och blinda kvinnan som svarade med ett förnöjt leende när de träffade rätt ton.

Publicerad i Populär Historia 8/2008

Fakta: Wendela Hebbes socialreportage

Wendela Hebbes socialreportage, med rubriker som »Krigarens änka» och »En fattig familj», sträckte sig ofta över flera nummer av Aftonbladet. Hon sökte upp de medellösa i deras egna miljöer – i innerstadens överbefolkade gårdshus, i utkanternas ruckel och i landsbygdens torp och backstugor.

Ett av Wendelas reportage har rubriken »Mor Britta i sin lycka». Där besöker hon en familj bestående av mor Britta, en sjuklig och klen man som inte duger till arbete och tre likaledes sjuka barn. De försöker leva på den lilla förtjänst Britta kan få som »hjälphustru», det vill säga av tillfälliga pigsysslor i främmande hem.

Familjen bor i ett litet, kallt, trekantigt rum tillsammans med två inhysingar. Ett av barnen, lilla Hanna, har just dött. Kistan från fattigvården står i vedboden med en yxa på locket mot råttorna.

Rubrikens »lycka» syftar på den glädje mor Britta känner över det resultat Aftonbladets insamling till familjen gett. Nu kan de köpa mat, kläder och lite möbler och varje familjemedlem har fått hundra riksdaler banko insatta på bankbok.

Ytterligare ett exempel på Wendelas reportagekonst är artikeln om familjen Andersson: man, hustru och fyra (snart fem) barn. Anderssons har haft ett litet torp, men flera missväxtår i sträck har gjort dem utblottade och nu bor de i en backstuga på Lidingö nära Stockholm. Fram till dess att mannen blev sjuk kunde de överleva på vedhuggning, men sedan gjorde nöden entré. Wendela besöker dem en jul och skriver:

»Det är icke lätt för den fattige att vara sjuk, helst då stugan är kall, arbetsförtjänsten ringa, barnen små. Julafton bakade hustrun det sista mjölet i två kakor, som gräddades på stekpannan i spisen. Smält snö som de hämtade på backen utanför utgjorde familjens dryck, ty det fanns ingen brunn…»

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!


Publicerad i Populär Historia 8/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också