Aftonbladets chefredaktör Lars Johan Hierta. 

Lars Johan Hierta och publicistens envälde

Den moderna pressens genombrott i början av 1800-talet innebar inte att det blev lättare för medborgarna att göra sina röster hörda. Tvärtom minskade åsiktskonkurrensen i spalterna. Det menar idé- och lärdomshistorikern Patrik Lundell.

29 december 2003 av Patrik Lundell

Den som inget annat vet om svensk presshistoria, kännerofta till att den moderna pressen uppstod med Lars Johan Hiertas Aftonbladet. Första numret kom ut den 6 december 1830. Med tidningen och dess efterföljare föddes det offentliga samtalet i Sverige. Med den liberala pressen skapades ett tankarnas torg som i princip alla hade tillgång till. Åsikter konkurrerade fritt, argument stöttes och blöttes. ”Pris ske därför Aftonbladet! Och det offentliga samtalet!”

Så har det hetat i ungefär 150 år. Det är hög tid att se det ur ett helt annat perspektiv.

För att förstå den moderna pressens genombrott på 1800-talet måste man ta sats i 1700-talet. Tidningsidealet på 1700-talet såg nämligen ut så här: Tidningsutgivaren, vanligen en boktryckare, ansågs ha en skyldighet att publicera vad som skickades in till tidningen. Läsarna menades ha den motsvarande rättigheten att bli publicerade. Utgivaren skulle inte styra åsikterna i någon viss riktning. Han kunde rentav uppmanas att trycka och – tiga. Idealet omsattes i praktik. Tidningarna fylldes verkligen till stor del av medborgarnas insändare.

Jag menar att detta kan kallas en medborgerlig tidningslitteratur, vilken bör förstås i ljuset av tidens dominerande kulturmönster, upplysningen. Kunskaper skulle spridas och Sanningen skulle segra om åsikter fick brytas mot varandra. Allt till samhällets fromma.

Har man denna äldre tidningstyp klar för sig, är det svårt att i en aggressivt opinionsbildande tidning som Aftonbladet på 1830-talet identifiera ett tankarnas torg med fri åsiktskonkurrens. Aftonbladet vägrade istället öppet vissa åsikter rum. Tidningen ville ge sin syn på saken, ville bilda opinion i liberal riktning. För detta syfte kunde den också smäda, ljuga och förvränga. Ändamålet helgade medlen.

Med andra ord: En medborgerlig tidning på 1700-talet rymde flera, motstridiga åsikter. En modern tidning på 1800-talet rymde en ståndpunkt. Två rymde två, och så vidare. Högst. Ty de liberala tidningarna dominerade kraftigt det offentliga rummet. Dessa blad och deras redaktörer – Hierta i synnerhet – skaffade sig stor makt över tidningsoffentlighetens form och innehåll. Vill man spetsa till det: Aftonbladet innebar inte uppkomsten av åsiktskonkurrens. Aftonbladet innebar spiken i kistan för tidningen som ett tankarnas torg.

Men det handlar alls inte om någon enkel förfallshistoria.

Den moderna pressen har spelat en frigörande roll, och reservationerna mot den medborgerliga tidningslitteraturen på 1700-talet är uppenbara. I princip stod dessa äldre tidningar öppna för alla; i praktiken var det en traditionell ståndselit som verkligen läste och skrev i dem. Och de samtal som fördes var i allt väsentligt samhällsbevarande.

Med början kring franska revolutionen kom förutsättningarna att förändras. Nya beteckningar etablerades, till exempel ”redaktör” och ”publicist”. Andra centrala begrepp var stadda i förändring. ”Politik” hade tidigare handlat om sant och falskt, men började nu anta sin moderna betydelse av åsikter och ideologi. Ord som ”opinion” och ”parti”, som varit tungt belastade (närmast liktydiga med fördomar respektive patrask), kunde frampå 1800-talet användas i positiv betydelse. Den sammanhållande Upplysningen avlöstes av ett modernt partitänkande: Var man inte ”liberal” var man ”konservativ”, eller småningom ”socialist”. Den absoluta Sanningen fick konkurrens av Allmänna opinionen.

Och allt blev så mycket mer komplext. I en liten svensk stad på 1700-talet hade det fungerat med en öppen, opartisk tidning av medborgerligt snitt. Men på 1800-talet, när de nationella sammanhangen hela tiden gjorde sig påminda och allt fler städer dessutom blev flertidningsstäder med benhård konkurrens, framstod den medborgerliga tidningslitteraturen inte bara som idémässigt överspelad utan därtill som praktiskt ogenomförbar. Professionella publicister var det som gällde, inte tidningsutgivande boktryckare som införde bidrag av amatörer.

Några spjärnade dock emot i det längsta. De konservativa kritikerna av den unga moderna pressen – i den etablerade och förenklade historieskrivningen utmålade som den värsta sortens mörkermän – hänvisade till den äldre upplysta tidningstypen och skyllde den liberala pressen för ensidighet och partiskhet. De ville ha det offentliga samtalet åter och klagade över ”tidningsdespotism”.

Vi kan istället tala om professionalisering, politisering och, givetvis, kommersialisering.

Ämnet – hur den moderna pressens genombrott under första hälften av 1800-talet ska förstås – är i hög grad relevant för vår egen samtid. Vår syn på dagens medier bestäms till stor del av den historieskrivning vi matas med, om den så serveras i akademiska avhandlingar, populärhistoriska översikter eller i retoriska vändningar på tidningarnas ledarsidor.

Vi har fått lära oss att våra dagars tidningar söker sina rötter i uppkomsten av ett fritt offentligt samtal. Det påverkar självfallet vår syn och våra förväntningar här och nu. Det spelar roll för hur journalister och redaktörer ser på sig själva och sitt uppdrag. Men det bestämmer också kritiken av dem.

Så om nu rötterna i själva verket är helt andra?

I grunden handlar det förstås om ett demokratiskt dilemma. Ena polen utgörs av ett forum där i princip vem som helst kan komma till tals. I den andra sköter ett fåtal detta offentliga samtal åt oss. Båda har uppenbara förtjänster. Båda har också uppenbara brister.

Någon enkel lösning finns givetvis inte. Men vi måste genomskåda alla förenklade äreminnen över Lars Johan Hierta. Vi måste sluta vara naivt tacksamma för den kamp han och andra förde, och istället försöka förstå vad den moderna pressens genombrott egentligen innebar – på gott och på ont.

Om vi bättre kan begripa hur vi kommit dit vi är nu, kan vi förhoppningsvis hantera vår egen situation åtminstone lite bättre.

Publicerad i Populär Historia 1/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också