Fryxell inspirerade konstnärer och författare

Av ”berömda män som varit i Sunne” har ingen i sin samtid varit mera berömd än Anders Fryxell, prost på denna för berättarkonsten så inspirerande or

18 april 2002 av Edvard Matz

Av ”berömda män som varit i Sunne” har ingen i sin samtid varit mera berömd än Anders Fryxell, prost på denna för berättarkonsten så inspirerande ort. Det fanns en tid då nästan varenda bildad familj i Sverige prenumererade på hans häften med ”Berättelser ur svenska historien”. De började utges 1823 och hans verk fungerade under mer än ett halvt sekel som inspiration och källskrift för författare, poeter, dramatiker, konstnärer och pedagoger.

Under senare hälften av 1800-talet utlyste Konstakademien tävlingar med historiska ämnen och ämnena var i stort sett alltid hämtade hos Fryxell. I skolorna hängde reproduktioner av detta monumentalmåleri: Tor och jättarna, Orvar Odd och Hjalmar den hugfulle, Valdemar Atterdag brandskattar Visby, Erik XIV med Karin Månsdotter eller med den lömske Jöran Persson, Sten Sture den yngres död på Mälarens is.

Den ståtligaste målningen av alla möter ännu varje besökare på Nationalmuseum – Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523. Motivet är direkt hämtat från en romantiserad passus hos Fryxell: ”befriaren bland sitt befriade folk, den svenske konungen uti Sveriges huvudstad”.

Författaren Viktor Rydberg rådfrågade flitigt Fryxell för sina historiska romaner, Heidenstam hade Fryxell i bagaget då han reste i karolinernas spår, Strindberg hämtade motiv till Svenska öden och äventyr, Fröding och Snoilsky för sina dikter.

Liksom nästan alla 1800-talets stora kulturpersonligheter var Anders Fryxell av prästsläkt. Fadern var kyrkoherde i Edsleskog i Dalsland och den unge Anders fick sin utbildning hos en annan kyrkans man, A A Afzelius (1785–1871), så småningom prost i Enköping.

Afzelius var också en framstående historiker och folkvisesamlare. Han författade det grandiosa verket Svenska folkets sagohävder.

Åren 1836–47 var Anders Fryxell kontraktsprost i Fryksdals och Älvdals kontrakt, därefter permanent tjänstledig till sin död. Han var oerhört produktiv som historisk författare. Titlarna på hans verk fyller fyra med petitstil tryckta spalter i Svenskt biografiskt lexikon. På Kungliga Biblioteket finns 25 volymer excerpter, utkast och anteckningar.

Anders Fryxell var gift med sin kusin från Hallsberg, Julia Lagergren. Harmoni rådde i hemmet. En förutsättning för en så jättelik forskningsinsats var förstås att jämlikheten inte var påtänkt – prosten slapp både bädda, diska, handla mat och sköta barn.

Klockan sex på morgonen satt han vid sitt skrivbord och arbetade med smärre avbrott till sex om aftonen. På kvällarna läste han högt för familjen ur någon lärorik bok. Sin kropp tränade han flitigt efter en alldeles egen metod. En liten sonson råkade en morgon få se farfar skutta kring sitt rum och ropade förtjust: ”Titta! Gubben dansar, gubben dansar!”

Anekdoten är inte bara kuriös utan illustrerar ”gubbens” personlighet. Han tillhörde inte ”göterna” med fäktmästare Lings kommandogymnastik och dyrkan av sagohjältar och hjältekungar. Hans syn på Karl XII, Tegnérs skägglösa dundergud, stämde dåligt med den förhärskande historiesynen.

Liksom senare Grimberg var han först och sist lärare, pedagog – eller ”kollega” som det hette på tidens språk. Han var i flera etapper rektor och kunde tala med pojkar (om flickor var det knappast tal) på deras eget språk.

Barndomshemmet på Dal var förstås starkt troende, men fadern var politiskt radikal, till och med republikan, vilket inte var helt ofarligt på Karl XIV Johans tid.

Strindberg nämner då och då Fryxell med sympati, och man tar säkert inte miste om man gissar att titanen tagit starka språkliga intryck av hans språkbehandling. Hans förmåga att framställa också komplicerade sammanhang i enkla raka, gärna dramatiskt formulerade satser är beundransvärd – och här skiljer sig förvisso Fryxell från många yrkeshistoriker ända in i vår tid.

Till skillnad från de flesta som skrivit Sveriges historia börjar han inte med livet under forntiden utan dyker direkt in i ”den äldsta gudaläran i Sverige”. Någon egentlig analys gör han inte av Eddans och Snorres berättelser om Ynglingakungarna, Helge Hundingsbane, Ragnar Lodbrok och Torgny Lagman. Olof Rudbecks Atlantica nämner han som ”denna besynnerliga lärobyggnad”.

Den medeltida historien behandlar han mera kursivt än den samtida Georg Starbäck (1828–82), romanförfattaren som gav ut en historiebok med samma titel som Fryxells huvudverk.

Fryxell anlägger – naturligt nog för en luthersk prästman – gärna moraliserande tonfall och han tar gärna till nationalsvenska tongångar. Dalkarlarna som följde Engelbrekt och Gustav Vasa var kraftfulla och manliga, arbetsamma och ofördärvade till sina seder, ”ty främmande bruk trängde sällan till deras avlägsna landsort”.

Om den lutherska reformationen skriver han: ”Gustav (Vasa) kunde ej annat än gilla vad som så väl överensstämde med både hans nytta och verkliga övertygelse.”

Fryxell berättar om skillnaden mellan skatte- och frälsehemman och kronogodsen, om folkets vardagsliv, om teologi, filosofi, läkekonst, naturvetenskap, skaldekonst – för att bara ge några spridda exempel. Men det är först då han närmar sig stormaktstiden som hans berättelser grundar sig på verklig forskning i både svenska och utländska arkiv.

Prosten i Sunne satt allt längre och längre tider i huvudstaden, bläddrade i och skrev av rikets ofantliga mängd av dokument och rapporter, protokoll och räkenskaper. Det skedde från omkring 1830, då han var i 45-årsåldern. Riksarkivet fanns då på Slottet, men Fryxell forskade också i privata arkiv.

Nu ville han tränga än djupare in i vårt lands krönika och begav sig 1834 utrikes, huvudsakligen till en rad tyska städer (alla småstaterna hade egna huvudstäder och universitet). Efter två år återkom han med en ofantlig mängd dokument. Han var den förste som systematiskt granskade rapporter från utländska sändebud i Sverige. Tillsammans med en egen reserapport publicerade han Handlingar rörande Skandinaviens historia ur utrikes arkiver (1836–43), en guldgruva för senare forskare, även om Fryxell anses ha varit alltför okritisk.

Ingen av våra stora populärhistoriker, knappast någon annan heller, har ägnat tillnärmelsevis samma utrymme åt den stora reduktionen med dess föregångare, fjärdepartsräfsten och förmyndarräfsten. Nära nog hela del 17 – 400 sidor – ägnar han det under hela Karl XI:s regering fortgående reduktionsarbetet! Också ”Gråkappans” uppbyggnad av den svenska hären (indelningsverket) och ämbetsverken följer Fryxell i detalj (”måtte mina ämbetsmän bli saliga, rika skola de ej bliva”).

Den verkliga stormen kring gubben Fryxell blåste dock upp kring hans syn på Karl XII. Fryxells, kontraktsprostens, grundsyn var privatmoralisk. Fryxell citerar med instämmande en rapport från ett främmande sändebud: ”Den svenske kungen hade några stora egenskaper men en rasande krigslystnad, vilken gjorde honom till ett gissel för sitt land, för sina grannar, för människosläktet. Frukterna av hans regering äro tusendes död och hela Sveriges ödeläggelse.”

Detta väckte en storm av orkanstyrka. Karl XII:s beundrare hävdade att ”krig voro nödvändiga för bibehållandet av folkets spänstighet och livskraft samt för utvecklandet av flera mänskliga och medborgerliga dygder”. De källor Fryxell åberopat underkändes av hela det historiska etablissemanget (också av Eric Gustaf Geijer), och de källor Fryxell underkänner, till exempel taffeltäckare Hultman och predikanten Göran Nordberg, tilldelas de bästa vitsord.

Fryxell var inte helt negativ till Karl XII. Kungens flitiga andaktsövningar, hans rena seder, enkla levnadssätt, allvarliga rättsskipning, orubbliga ordhållighet och hans oförfärade mod gillades av sunneprosten. Däremot tyckte han inte alls om kungens känslolöshet inför folkets lidande, hans självrådighet, oböjlighet, envishet i småsaker, envåldslynne, despotiska tänkesätt, lystnad efter krig och besynnerliga lynne.

Denna ganska oväldiga dom över hjältekungen var som att svära i kyrkan. De åsiktsutbyten (för att använda ett milt ord) som växlades i en rad skrifter gick uppenbart Geijer djupare till sinnes än Fryxell, vars popularitet som historieberättare gick oskadd ur striden.

Konsthistorikern Carl G Laurin (1868–1940) såg som skolpojke i Klara i Stockholm den gamle prosten, som då var kring de åttio: ”Från den trädgård där skolan låg, påvisades för mig, då han gick på Clara Strandgata (nu Vasagatan), en silverskäggig vördnadsvärd gubbe, Anders Fryxell. Hans Historia, det vill säga de sex första delarna, gjorde mig i elvaårsåldern fosterländskt högstämd.”

Fryxell var nu en respekterad kulturperson, akademiledamot, hedrad och utmärkt och lagerkrönt på alla tänkbara vis. Han trivdes uppenbart med den rollen.

Till sist bör också nämnas hans mest bestående insats. Den gjorde han redan under studietiden i Uppsala. Där gavs en schweizisk romantisk pjäs om det sjungande folket i en alpby. Unge Anders tyckte flickan i pjäsen var mer än lovligt mesig. ”Annorlunda skulle en värmlandsflicka ha uppfört sig!” På ett halvt dygn 1821 skrev han sin pjäs. Han kallade den Vermlandsflickan. Däri ingick en visa, vars melodi var hämtad från Östergötland (men möjligen av vallonskt ursprung) med texten ”Ack, norra Östragötland och Finnesponga län / Du är en krona för andra. / Inom dina gränser bo redeliga män, vem vågar sig mot dig att klandra”. Det sägs att han stod i kyrktornet i Sunne och blickade ut över Fryksdalen, när han satte egna ord till melodin, ord som ännu lever i de långa älvdalarna. Visan heter Ack Värmeland du sköna.

Fredrik August Dahlgren tog senare in visan i sitt lustspel Värmlänningarna. Som vi vet sjungs den ännu, när värmlänningar träffas hemma eller på andra sidan Atlanten. Och alla ser för sin inre syn de stora skogshöjderna blåna i kvällningen kring Fryken och Klarälven.

Anders Fryxell dog i Stockholm 1888. Han är begravd på Sunne kyrkogård under en mäktig bautasten. Där finns också hans byst med det kända silvervita skägget.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också