Från gästrätt till fattigvård
Birgitta Odén blev 1965 Sveriges första kvinnliga professor i historia. Hennes tidiga forskningar gällde svenskt finansväsen och handel på 1500-talet. Hon har också studerat den svenska forskarutbildningens framväxt och skrivit en uppmärksammad bok om Lauritz Weibull och hans tid. Nu är hon aktuell med boken Att åldras i Sverige, som slutrapporterar ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt, där hon medverkar med den del som handlar om de äldre i historien.
Den polske historikern Bronislaw Geremek har i flera viktiga arbeten, bland annat Den europeiska fattigdomens betydelse, visat att den sociala omsorgen genomgår en mycket tvär förändring i samband med att den katolska kyrkan förlorar sitt ideologimonopol. Allmoseväsendet upphör, det blir ett brott att vara fattig. Hur ser det sociala skyddsnätet ut i det medeltida Sverige?
– Jag vill peka på två rötter. Den ena består i det gamla germanska samhällets gästrättsföreställningar, skyldigheten att ta hand om gäster och vägfarande som kom. Gästrättens fundament var behovet att i ett glesbefolkat land ta vara på de kommunikationsmöjligheter som fanns mellan gårdar på långt avstånd, mellan byar som var isolerade av stora skogsområden. Det här gav också plats för dem som kom i tiggarsyfte.
– Och den här sedvanan kom att få betydelse för hur den katolska kyrkans system för vård av fattiga tillämpades. Där har vi alltså den andra rottråden.
Gästrätten bygger på ett slags reciprocitet, en ömsesidighet: den som tar emot en gäst räknar också med att kunna bli emottagen någon annanstans.
– Gåvoekonomin ligger i botten och gästrätten har varit en helig rätt. När kyrkan senare skulle fördela sitt tionde i Skandinavien, så blir fördelningsnormerna annorlunda än på Kontinenten. Fattigtiondet behövde inte betalas ut av bönderna, det kunde bönderna hålla inne med mot att de svarade för de fattigas underhåll. En kontinuitet från gästrättsinstitutet till vårt system för kyrkotionde.
– Men under medeltidens gång kom kyrkan att ta den ena delen av tiondet efter den andra i olika stift och lade denna uppbörd till underhåll av biskopen eller av hospitalen som blev kyrkans institutionaliserade form för hjälpverksamhet. Därmed gick bönderna miste om delar av sitt innehållna fattigtionde – men de hade fortfarande skyldighet att ta hand om dem som kom till deras gårdar.
– Den moraliska skyldigheten fanns kvar. Och den underbyggdes ideologiskt av föreställningen att man kunde skaffa sig fördelar efter döden genom att ge allmosor. Att allmosesystemet blev utvecklat visas av bevarade listor där även mycket fattiga människor i samband med sin sjukdom och död gav allmosor.
Gästningsskyldighet, kyrkotionde och nu kommer alltså ytterligare en ekonomisk börda: allmoseplikten.
– Det ökade trycket på gårdarna och under medeltidens lopp ökar hela tiden de sociala åtaganden som människorna måste underkasta sig. Institutionaliseringen krävde större offer av individerna för att hålla systemet igång.
Accepterade allmogen det här allmosetänkandet?
– Det måste de ha gjort av bevarade listor att döma, även om dessa nästan alltid är från städerna. Själv har jag gjort en studie över hur gamla människor i senmedeltidens Stockholm planerade för sin egen ålderdom. Det finns två vägar. Man kan ingå kontrakt om omhändertagande med de kyrkliga hospitalen eller med familjen, anhöriga eller någon annan som man etablerar ett slags frivilligt släktskap med.
– Då är det ganska utförligt beskrivet vad de gamla ville ha i utbyte mot den egendom de lämnade till dem som skulle ta hand om dem. De ville ha hus, värme, mat och vård. Men de ville ha något annat också: status och värdighet. Och de ville gärna sitta kvar i högsätet. En kvinna säger att hon vill bli befriad från all omsorg om det världsliga och få ägna sig åt att tänka på sin själ. Vilket är ett ganska intressant uttryck för att en kvalitativt god ålderdom också innehåller en önskan om frid, inte bara omsorg. Här befinner vi oss i 1400-talets Sverige.
Och vi befinner oss i städerna?
– Ja, och där sker en annan förändring, nämligen att städerna börjar intressera sig för de kyrkliga hospitalen. Magistraterna vill skaffa sig inflytande genom att tillsätta styresmän. Hospitalen, som från början varit avsedda för leprasjuka, kom att bli stiftelser för fattiga. Lepran försvann och då kunde man ta in nya grupper i hospitalen och själagårdarna.
– Nu utbildas ett dubbelt system. Herrebordet – där fanns bra mat och där kunde man inackordera sig med tjänare, man kunde kräva eget hus eller eget rum, att man skulle gå i bastu en gång i veckan. Sedan har vi fattigbordet – med lägre standard för dem som togs om hand av den kyrkliga personalen.
Så herrebordet och fattigbordet ryms inom samma institution?
– Ja, och det blir utgångspunkten för en dualism som löper genom hela fattigväsendet. Det kunde finnas på frivillig väg uppbyggda, kommunalt understödda vårdinrättningar, stiftelser i städerna, där vården låg på en hög nivå. Där under finns den rena fattigvården.
Det betyder att redan före reformationen går magistraterna i städerna in för att beröva kyrkan dess fattigvårds-monopol.
– Vi ser det i Nordtyskland också. Det hänger samman med en allmän maktkamp som pågick i senmedeltidens samhälle mellan städer och kyrka. Jag tror också det hänger samman med att det i städerna bodde många borgare som inte var infödda. De hade inte anförvanter. Och det skandinaviska systemet för vård av gamla och sjuka byggde på familjen som huvudprincip. De som bodde i städerna saknade ofta det skyddsnätet. Därför var inte minst de ledande utlämnade till kommunala vårdinrättningar om de alls skulle bli omhändertagna. Borgarna övertog i eget intresse institutioner som kyrkan redan hade byggt upp.
Men för majoriteten av befolkningen, som bor på landsbygden, gäller allt–jämt huvudprincipen, att familjen bär ansvaret.
– Enligt lagen är det de arvsberättigade släktingarna som svarar för vården av fattiga och sjuka. Men nu ska man ha klart för sig att lagstiftningen är skriven för bondesamhället. Den tar inte mycket hänsyn till de fattiga. Själva lagtexten är ganska knapphändig när det gäller de egendomslösa.
– Men det finns en annan tradition som börjar slå igenom, och den är patriarkalisk: dvs herrens ansvar för dem som var anställda hos eller stod i förtroendeförhållande till honom. De som arbetade åt en jordägare hade rätt att bli omhändertagna. Det ser man i tjänstehjonsstadgorna som tillkommer senare, under 1600-talet, men i princip fanns systemet långt tidigare. Man ser det i kronans räkenskaper. Kungen och kronan uppträdde precis som en stor jordägare: det de stora jordägarna gjorde, det gjorde också kronan på sina gårdar.
– Den här patriarkala skyldigheten att omhänderta dem som hade tjänat ledde till en utvidgning av hushållen. Det är inte storfamiljer, det är storhushåll vi får. Alla som arbetade på en gård hade samma möjlighet att bli omhändertagna. Det uppstod en stor klass av inhyses. Ofta var det inte släkt: det var sådana som utan att vara jordägarens föräldrar var anslutna till hushållet. Det handlar om en hushålls- och en arbetsgemenskap.
Vi tänker oss inte i första hand en adelsman utan en någorlunda välbeställd hemmansägare som husbonde?
– De utfästelser som fanns mellan dem som gav order och ledde arbetet och hushållet och dem som arbetade var ganska likartade i båda fallen. Systemet var uppbyggt på trohet plus arbets- och konsumtionsgemenskapen. På senare tid har man inom forskningen upptäckt att det i stora delar av Sverige och Finland var vanligt med storhushåll ganska långt fram i tiden, särskilt i områden där det har varit stort behov av arbetskraft, i norra Sverige och Karelen.
Nu närmar vi oss en övergångsfas i socialvårdens utveckling. Du tidsfäster den till mitten av 1700-talet och den pågår ett århundrade. Det händer mycket inom basnäringen, jordbruket: en ökad differentiering inom bondeklassen, en ändrad roll för familjen.
– Vi ser hur kärnfamiljen avskiljs från det större hushållet. Man äter vid olika bord, sover i olika rum. Det här får två viktiga följdverkningar för de äldre.
– Inom bondeklassen uppkommer undantaget istället för samboendet. De gamlas avskiljande skedde med hjälp av kontrakt. Bakgrunden är strukturella förändringar inom jordbruket. Man behövde inte längre den sekunda arbetskraft som gamla, uttjänta bönder utgjorde. Man effektiviserar driften och anställer istället grannarnas barn som drängar och pigor.
– Inhysessystemet förändras också. De här människorna går ner i antal. Istället börjar man placera ut arbetskraften på torp och i backstugor, de så kallade lägenheterna på allmänningar efter skiftena. I bägge fallen är det fråga om olika typer av ensamboende.
– Nu börjar det bli fattiga och sjuka i överflöd. Pressen ökar på de hospital som kronan, efter reformationen, har tagit över från kyrkan. Kronan försökte hålla nere sina utgifter och det blev en tendens från kronans sida att behålla bara de allra mest utsatta: de sinnessjuka och de föräldralösa barnen. De gamla däremot, ansåg kronan, skulle tas hand om av sina församlingar.
– Redan från 1500-talet finns det lagstiftning som ålägger församlingarna att ta hand om människor som inte får plats i hushållen. Särskilt de som sändes tillbaka från hospitalen behövde någonstans att ta vägen. I församlingarna togs den gruppen om hand av fattighuset. Från början var de mycket små och härbärgerade bara ett par personer. De underhölls genom allmosor som prästen tillhöll församlingsmedlemmarna att betala genom bland annat ved och mat till julen.
– Men för övrigt måste de som bodde i fattigstugorna skaffa sitt underhåll genom att gå ut och tigga. Socialvård i vår mening var det inte.
I början av den här övergångsperioden härskar ju ett tänkesätt i samhället, merkantalismen, som är starkt inriktat på befolkningen: att en stats rikedom ligger i en stor och arbetsför befolkning. Men strider inte det förlopp du har beskrivit här, att stora grupper av människor dras bort från produktionen, mot den här ideologin?
– Det finns ett annat samband här. Vad man ville få fram var en ökad befolkning genom tidiga äktenskap. Och en väg för staten att få fram tidiga äktenskap var att uppmuntra de gamla bönderna att lämna jorden till sina barn när dessa var i trettioårsåldern – ett tidigare tillträde än vad som varit vanligt förut.
– I Norge finns systematiska studier över hur gamla bönderna var när de drog sig tillbaka. När de kom i undantag genom kontrakt var de genomgående mycket yngre än när de blev kvar i hushållet. Perioden som husbonde minskade. Historikern David -Gaunt har visat att svenska bönder kunde leva tjugo år efter det att de hade lämnat gården och arbetet. Den arbetskraft som lämnade över var inte tillräckligt produktiv.
Hur frivilligt var bondens tillbakadragande till förmån för den äldste eller yngste sonen?
– Det måste ha skett en förhandling och det var en ganska smärtsam process för den gamle mannen. Han lämnade inte bara jordbruket, han lämnade också en statusposition, som den ledande i hushållet i en struktur som kyrkan hade byggt upp, hustavlans värld, där husbonden var den som hade rätt att aga och bestämma över hushållets medlemmar, liksom säte och stämma i socken och byalag.
– Det har skapat spänningar i familjerna. Det i sin tur har föranlett en lagstiftning som försökt skydda den äldre generationen för de ungas alltför hårda behandling. Den här lagstiftningen var hämtad från mosaisk lag och infördes 1608. Det blev belagt med dödsstraff att bruka våld mot sina föräldrar, att tala hårda ord till sina föräldrar, till svärföräldrar, styvföräldrar, fosterföräldrar.
Under 1700-talet uppstår i Sverige en jordmarknad. Folk tvingas gå ifrån sina gårdar. Vad händer då med undantagen? En ung husbonde går i konkurs, gården säljs på exekutiv auktion.
– Undantaget hade prioritet. De gamla fick vara kvar, de har servitut. I Finland har man exempel på att gårdar kan ha två och tre undantag. Varje bonde som lämnade gården, när den såldes, fick ett. Det blev en väldig belastning på gårdsekonomin. Servituten motiveras ofta med att den som har lagt ner sitt arbete på gården ska ha rätt att få sin bärgning också när han blir gammal. Ibland är undantagen bara sedvanerättsligt grundade – då har den som sitter där sämre rätt.
I nästa fas av utvecklingen börjar staten på allvar befatta sig med fattigvårdsfrågorna.
– Och det har att göra med att vi fick ett stort proletariat och stora sociala spänningar. Det finns rapporter från prästerna till Kungl Maj:t 1829, där man kan se hur fattigvårdsproblemet hanterades i olika delar av landet. Det här materialet har använts i en avhandling i socialt arbete av Anna-Maria Skoglund.
– Hon får fram följande karta: I ett brett område från Uppland över Sörmland och ner i Västergötland och delar av Östergötland har man gått in för att bygga fattighus, allt större sådana.
– I Norrland däremot, framförallt Jämtland och Härjedalen, har man kvar ett annat system baserat på gårdarnas skyldighet att ta hand om de kring-vand-rande. Socknen delades in i rotar, som fick ansvar för ett visst av sockenstämman bestämt antal fall. Man kunde organisera ett kringresande, som vi känner igen från Sara Lidmans romaner.
– En etnolog, som har arbetat i mitt projekt, Gunilla Kjellman, har en intressant förklaring till skillnaderna. I Norrland har det funnits en starkare kollektivistisk mentalitet – folk har varit mer inställda på att ta vara på varandra i närkontakt. De norrländska byarna var också fattigare än byarna söderöver: de hade inte råd att bygga fattighus och på så vis avskärma sig från fattigdomen.
– I Mellansverige var byarna rikare, här fanns också en adel som var beredd att understödja en kommunal fattigvård, där allmogen inte längre betalade allmosor utan skatt. Med det fick socknarna helt andra resurser för sina fattiga.
Kommuner och socknar på den här tiden var ju inga offentliga organ i modern mening, med en omfattande statlig reglering.
– Socknarna värjde sig för att få stora fattigvårdskostnader och försökte skydda sig från inflyttare som var fattiga. Där grep staten in och förbjöd utestängning av fattiga. Staten och de liberala krafterna under 1800-talet önskade underlätta arbetskraftens rörlighet, man ville inte att de fattiga skulle utestängas från arbetsmarknaden. Historikern Göran B Nilsson har visat hur representanter för de fattiga överklagade kommunernas eller församlingarnas försök att hindra de fattiga att vandra.
Vi befinner oss i ett liberalt skede, men det är också nu som vi börjar se de första tecknen till en modern sociallagstiftning. Hur tar man itu med t ex pensionsfrågan?
– Den blir under 1880-talet starkt politiserad. Då växer andelen gamla. Också gamla som har arbetat i industrierna blir en stor grupp i samhället. Där fanns det inget system för att ta hand om överårig arbetskraft. De gick kvar i industrin. Men den patriarkala ansvarstanken levde också kvar. I viss utsträckning instiftades privata pensionskassor. Men det var ett system som band arbetskraften hårt till en och samma arbetsplats. Det accepterades inte av arbetarna själva.
Det här sker alltså i fabrikerna. Men hur var det i skråna?
– Där fanns det inte alls utrymme för pensioner. Skråkassorna i Malmö, som vi särskilt studerat, medgav bara smärre understöd vid exceptionella tillfällen. Hantverkarna, särskilt gesäller som aldrig lyckades bli mästare, blev klientel på fattighusen; även mästare, t ex skomakarna, fick ofta gå till fattighuset därför att deras situation i ett alltmer industrialiserat samhälle var så prekär.
– På landsbygden växte fattigbördorna. Det gamla patriarkaliska systemet började upplösas. Man ansåg inte längre att arbetsgivaren hade skyldigheter mot den gamla arbetskraften. Man anställde inte längre gamla drängar som man kunde riskera att få behålla när de blev sjuka. Intresset i det dominerande lantmannapartiet för en förändring blev stort.
– För en stadsliberal som S A Hedin stod det klart att det var fabrikernas arbetare som drog den största niten. Man kan nog koppla pensionssystemets framväxt och genomförande 1913 till behovet att effektivisera industrins arbetskraft: att ge arbetsgivarna möjlighet att göra sig av med överåriga istället för att tvingas finna enkla arbetsuppgifter åt dem.
– I praktiken blev det mycket små pensionsbelopp, baserade på avgifter från de arbetande själva. Därför fanns det de som menade att det här var ett sätt att vältra över kostnaderna på de allra fattigaste, de svaga i samhället.
Men 1900-talets socialpolitik har ju inte enbart varit monetär, den har också handlat om konkret omsorg.
– Den ideologi som blev dominerande på det området är socialliberal, i grunden patriarkalisk. Man byggde stora ålderdomshem. Det utbildades en byråkrati vars huvuduppgift var att ta ansvar för de gamla. De flesta reformatörer, som von Kock, var läkare och administratörer. Redan de hade föreställningen att livet skulle läggas till rätta för de svaga. Man kategoriserade dem som togs om hand, man specialrekryterade dem som stod för omsorgen. Ett stordriftstänkande i omsorgen, före välfärdsstaten.
Anders Björnsson är redaktör vid Sveriges Radio.
