Lotten Wennberg

Text —

14 oktober 2021

När filantropen Lotten Wennbergs begravningståg gick genom Stockholm var gatorna kantade av fattiga och gamla, som stödda på käppar ville ta ett sista farväl. Allt fler anslöt sig, där fanns människor från alla samhällsklasser.

Invid graven på Johannes kyrkogård syntes den berömda författarinnan Fredrika Bremer, som hade varit Lotten Wennbergs vapendragare. Ett regn av blommor och gröna blad singlade ner över kistan som sänktes i djupet, och solen sken som om det vore en vårdag, trots att det var november.

»Stor är den tomhet som hon lemnat efter sig« skrev Fredrika Bremer i en minnesskrift som publicerades både som särtryck i Tidskrift för hemmet och i Illustrerad Tidning. Härifrån kommer en del av materialet till denna artikel.

Lovorden haglade över Lotten

"Skyddsängel", "idealperson", "allas vän", "den allvetande", "kungafamiljens bästa allmoseutdelare". I tidningar från 1800-talet haglar lovorden över Lotten Wennberg. Kanske tar de i för den goda sakens skull, men det är uppenbart att hon var något alldeles extra.

En rask mamsell som i ur och skur stretade över malmarna för att hinna med så många hembesök som möjligt. En erfaren socialarbetare som hedrades med kungens medalj. Vän med trashankar, poliser, kommunaltjänstemän och stadens alla utarmade och ensamma kvinnor. "Lotten Wennberg, hon är på vår sida" menade de fattiga.

Redan som skolflicka var hon hjälpsam och tog sig an yngre och mindre försigkomna kamrater. En liten flicka utbrast: "Det måste jag då säga, att Lotten Wennberg är den märkvärdigaste menniskan i verlden."

Sexton år gammal började hon besöka fattiga och sjuka i trakterna kring släktens herrgård Yxe i Bergslagen. Hon förband sår, delade ut soppa och mediciner, och kallade på läkare. Räkningarna för vården betalade hon med pengar som hon hade samlat in bland sina vänner. Hon lärde sig hur nöden såg ut, det var kunskaper som hon skulle få användning av längre fram.

Äldst av fem syskon

Lotten Wennberg föddes i Stockholm den 2 juni 1815, som äldst av fem syskon. Hennes fullständiga förnamn var Charlotta Christina men alla kallade henne Lotten. Hemmet var förmöget och sorglöst.

Fredrika Bremer beskriver den unga Lotten som blixtrande kvick, glad och godhjärtad. Som för att dämpa berömmet lägger hon till att Lotten, precis som alla andra, hade sina sidor. Hennes temperament var hetsigt och hon var både lat och bortskämd, eller "fjäsad" som det kallades.

Liksom många andra framgångsrika kvinnor i historien hade Lotten Wennberg en stöttande pappa. Hennes far, kommerserådet Johan Olof Wennberg, var hennes största beundrare. Han var författare till flera nationalekonomiska skrifter och var en av grundarna till Gustavsbergs porslinsfabrik.

Modern Euphrosyne Geijer kom från en burgen värmländsk släkt, och morfadern Salomon Eberhard Geijer var brukspatron på Yxe herrgård, där familjen tillbringade somrarna.

Vintertid bodde familjen Wennberg i Stockholm. I sällskapslivet var den lättsamma, eleganta och förmögna Lotten en av de mest omsusade unga damerna. Äktenskapet var det självklara målet för flickor i hennes samhällsklass, men Lotten Wennberg ville vara verksam och det var enklare som ogift.

Gifte sig aldrig

Hon oroade sig för att livet annars skulle bli en händelsefattig dvala. Friare borde hon dock ha haft, populär som hon var, men hon gifte sig aldrig.

I tjugoårsåldern blev hennes ljusa tillvaro hastigt förändrad när hennes far dog i ett slaganfall, varpå familjen hamnade i ekonomisk kris. För att klara försörjningen hyrde modern ut familjens våning på Malmskillnadsgatan i Stockholm och flyttade med sina två döttrar över gatan till en mindre bostad.

De hankade sig fram i några år innan de kom på grön kvist, genom försäljning av Yxe herrgård. Lottens tacksamhet över att ekonomin var tryggad var en drivkraft till att hon ägnade livet åt att hjälpa andra.

Välgörenhet var en vanlig sysselsättning för kvinnor i de övre samhällsklasserna. Det var ett sätt att göra nytta och samtidigt komma ut i världen. Men få kunde mäta sig med Lotten Wennberg. Efter pappans död inledde hon sitt hjälparbete i Stockholm.

Med sin sociala förmåga hade hon lätt att skapa förtroende. Den som öppnade dörren för henne mötte inga högtravande predikningar eller beklaganden. På tröskeln stod en glad, imponerande ståtlig kvinna, rättfram men inte moraliserande.

I tjugoårsåldern blev hennes ljusa tillvaro hastigt förändrad när hennes far dog i ett slaganfall.

Eller som en fattigläkare uttryckte det: "Hon klemade aldrig med de fattige, och kunde ibland rätt allvarsamt förehålla dem deras fel eller oförstånd, men hon övergaf dem icke."

Några vägrade kanske att släppa den fina damen över tröskeln, men de flesta öppnade både dörr och hjärta. Ofta gjorde hon inget annat än lyssnade: "Det är dem redan en lindring att få tala ut" brukade hon säga.

I Stockholm var den sociala misären stor. Bostäderna var trånga, mörka och dragiga. Vattnet i brunnarna spred sjukdomar, och vart tredje spädbarn dog före ett års ålder. Det var svårt att hitta arbete även för den som var ung och stark.

Journalisten Wendela Hebbe

I ett reportage i Aftonbladet 1850 berättade journalisten Wendela Hebbe om en kvinna som i desperation försökte att försörja sig genom att bära diskvatten och samla kottar att sälja som bränsle. Men pengarna räckte inte. Hon svalt och gick klädd i trasor.

Lotten Wennberg menade att det var stadens ansvar att ta hand om sina fattiga. Och det var därför som hon alltid först gick till de styrande för att be om pengar.

Hon samarbetade med Jakobs församling som hon tillhörde. Efter högmässan såg man henne stå utanför kyrkporten med en insamlingsbössa. Men hon tiggde aldrig, och såg aldrig "gudsnådelig ut" skriver Fredrika Bremer, "hennes glada, godlynta ansigte kunde kanske icke ens antaga en sådan uppsyn".

Likt en nutida socialarbetare analyserade Lotten Wennberg behov, föreslog lösningar, ordnade försörjning, följde upp och utvärderade. Den lilla lägenheten på Malmskillnadsgatan, som hon delade med sin mamma och syster, blev en nod i hennes växande verksamhet, ett socialkontor med spetsgardiner.

När det offentligas pengar inte räckte, och det gjorde de sällan, utnyttjade Lotten Wennberg sitt nätverk i Stockholms grädda. På middagar och fester passade hon på att tala för sina skyddslingar. Med inlevelse och värme berättade hon om deras liv. Och innan kvällen var slut kunde hon ha ordnat både omsorg åt ett föräldralöst barn och en varm sjal åt en gumma.

Välgörenhetskonsult

Lotten fungerade som ett slags välgörenhetskonsult åt välbärgade personer, som ville skänka pengar men inte visste hur. Hon valde ut ett par behövande åt var och en att hjälpa på lång sikt, såg till att gåvorna kom fram, och rapporterade hur det gick.

Varje gång någon öppnade plånboken tackade hon med ett stort leende, "aldrig hade det funnits en gladare fattigvård". Syftet var hjälp till självhjälp, men inte att utjämna klasskillnaderna – de var Guds ordning.

I mitten av 1800-talet tillkom en lag som gav varje socken och stad ansvaret för fattigvården. Nu lagstadgades de fattigas rätt till hjälp. Samtidigt ökade inflyttningen till städerna, vilket skapade oro.

Arbetskraften behövdes till industrierna, men vad skulle hända med dem som förlorade arbetet eller blev sjuka? Hur skulle det offentliga kunna hjälpa alla? Tänk om systemet började utnyttjas, och människor lurade till sig understöd.

Fattigvårdsnämnderna stod snart upp till öronen i arbete. För att kunna bedöma alla ärenden behövde de kunskap om fattigdomen, helt enkelt fältarbetare. Lyckligtvis fanns redan en hel armada, Lotten Wennberg och hennes likar.

Så involverades kvinnorna i den offentliga fattigvården, som dess förlängda arm. En oavlönad arbetsstyrka på gränsen mellan offentligt och privat, och på gränsen för vad som lämpade sig för en kvinna.

Samhällsförändringarna ruckade på de invanda könsrollerna. Genom att betona hur lämpliga kvinnor var för omvårdnad, kunde man argumentera för att de verkade i det offentliga – något som annars vore otänkbart. De sågs som mödrar för de behövande, samhällsmödrar.

När det offentligas pengar inte räckte, och det gjorde de sällan, utnyttjade Lotten Wennberg sitt nätverk i Stockholms grädda.

Fattigvården delades upp, de politiska och ekonomiska besluten stod männen för. Vårdandet var kvinnornas uppgift. Det är talande att Lotten Wennberg svarade avvärjande när hennes vänner frågade om hon hade reformplaner för fattigvården: "Nej, jag hjälper blott för ögonblicket."

Oavsett hur det var med den saken ökade hon de styrandes kunskap om stadens sociala förhållanden. "Det borde finnas en Lotten Wennberg inom hvar församling i Stockholm" sade insatta personer, "då kunde det bli något grundligt bevändt med fattigvården".

Ja, tjänstemännen lovsjöng henne, inte bara för hennes kunnande, utan också för att hon alltid dök upp vid rätt tid, var väl förberedd och hade ett tydligt ärende. Dessutom, berättar Fredrika Bremer, fick Lotten Wennberg dem att skratta åt eländet vilket "kändes uppfriskande och den verkliga nöden förlorade ingenting härpå".

Fruntimmersföreningar

En del av effektiviseringen av fattigvården var de så kallade fruntimmersföreningarna, där kvinnliga filantroper samarbetade. Lotten Wennberg var naturligtvis aktiv i flera av "de välgörande sällskaper inom hufvudstaden, der fruntimmer hafva något att säga".

I samband med kolerautbrottet i Stockholm år 1853 deltog Lotten Wennberg i bildandet av "Stockholms fruntimmersförening för barnavård" för att ordna fosterhemsplatser åt de hundratals barn som hade blivit föräldralösa under epidemin. Ordförande var Fredrika Bremer, och Lotten Wennberg valdes till sekreterare. Det var här de lärde känna varandra.

Fredrika Bremer beskrev förtjust sammankomsterna, som tack vare Lotten Wennberg och en viss humoristisk fattigvårdskamrer, blev muntra tillställningar: "Gladare sällskapsaftnar har jag icke haft."

Fruntimmersföreningen för barnavård var kontroversiell eftersom den uppmuntrade kvinnor att vara verksamma utanför hemmet. Liknande föreningar startade i flera städer. Fredrika Bremer uppmanade dem att rapportera till Stockholmsföreningen, för att försöka skapa en landsorganisation av den svenska kvinnorörelsen.

Lotten Wennberg frågade sig ofta varför inte fler kvinnor ägnade sig åt att hjälpa andra. Hon menade att när de väl hade inrett och ordnat sina hem, satt de väl bara där med sina broderier och hade det ledsamt. Själv hade hon fullt upp. På förmiddagarna tog hon emot dem som ville ha råd och hjälp. Någon behövde pengar till hyran, en annan sjukvård åt sitt barn, en tredje hjälp att skriva en ansökan om bidrag.

Lugnade ner stämningen

Därefter gav hon sig ut på stan för sina hembesök. Poliserna hälsade alltid älskvärt när de mötte henne i de dystra gränderna, de hade enklare att hålla ordning när Lotten var i närheten, eftersom hon lugnade ner stämningen. Och så hjälpte hon dem att avslöja bedragare. Ibland slog hennes hjärta extra fort när hon var på hemväg i skymningen och tyckte sig se några skumma typer.

"Mig sker inget ont, utom det som Gud tillåter" sa hon till sig själv, och skyndade vidare.

En del av effektiviseringen av fattigvården var de så kallade fruntimmersföreningarna.

På kvällarna var hon ofta bortbjuden om hon inte själv hade gäster hemma. Sena kvällar skötte hon pappersarbete åt både sig själv och sina skyddslingar. Hon skrev brev, ordnade räkningar och författade ansökningar till stiftelser och fonder. Framåt midnatt plitade hon ner allt som hon skulle göra nästa dag på en lista, innan hon stöp i säng och sov "som ett godt barn".

Dagarna före jul var givmildheten som störst hos stockholmarna. Lotten Wennberg gjorde långa vandringar i snömodd och ishalka till alla som satt ensamma. De som själva kunde gå kallade hon hem till sig. En nyårsdag hade hon mottagning för 70 fattiga kvinnor, som hon efter behov gav fem eller tio kronor var. Räckte inte pengarna tog hon sitt eget bordssilver till pantbanken.

Hjälparbete som livsluft

Det är oklart om allt någonsin löstes ut. En jul gav Fredrika Bremer henne en stor, vacker silvergaffel med inskriptionen "LW". Gissningsvis lät hon den vara i fred i besticklådan, men vem vet?

Hjälparbetet var Lotten Wennbergs livsluft, men med tiden blev hon tyngd. En skugga föll över hennes själ. Hon led med de fattiga och avstod allt mer för egen del. Ändå förlorade hon inte hoppet: "Det blir bättre, Gud hjälper nog."

Inte mer än 49 år gammal drabbades hon av en sjukdom som kallades stenkräfta, troligtvis motsvarande vad som idag heter systemisk skleros. Den allvarliga sjukdomen drabbar främst kvinnor. Först påverkar den huden som bli hård, som "förstenad", och sedan de inre organen. "Inte förrän kvinnor själva får bli läkare, och lära sig om sina sjukdomar, kan andra räddas från samma öde" skrev Fredrika Bremer bittert.

Lotten Wennbergs fond för hjelpbehöfvande

Snart kunde Lotten Wennberg inte längre arbeta. "Jag vill inte klaga med det är ändå underligt" sa hon ibland med en tår i ögat. Och så bad hon sin syster att inte gå för ofta till graven, för att undvika att bli förkyld. Hon avled den 4 november 1864.

Ett par dagar senare grundade drottning Lovisa "Lotten Wennbergs fond för hjelpbehöfvande" med syfte att fortsätta hennes gärning. Innan hon dog hade Lotten instruerat sina vänner hur de fattiga och sjuka som stod henne närmast kunde hjälpas på bästa sätt.

Och så gav hon dem sina gyllene råd:

• Tänk inte på er värdighet och er själva utan på de fattiga och på saken. Då går det!
• Var vänliga mot tjänstefolk.
• Bli inte rädda om någon snäser åt er.
• Trötta inte herrarna, och akta er att störa dem i deras middagslur.

Lisbeth Håkansson Petré är bibliotekarie, kommunikatör och skribent med inriktning på kvinnohistoria.

Publicerad i Populär Historia 7/2021

Läs också:

Om Populär Historia

Historikern och läraren Marianne Sjöland har i en ny doktorsavhandling jämfört Populär Historia med den brittiska tidskriften History Today. Vi ställde några frågor till den nyblivna filosofie doktorn vid Lunds universitet.

Befälhavare

Georg Carl von Döbeln drog sig inte för att kritisera beslut tagna av överordnade.

Befälhavare

Döbeln var en av sin tids mest originella personligheter. Att han var kompromisslös och aldrig förlorade ett slag har bidragit till att hans minne består.

Populär Historia ämne för doktorsavhandling

Georg Carl von Döbeln – kompromisslös krigshjälte

Döbeln förlorade aldrig ett slag