”Det är jag som är chefen”: Kungen av Kiruna

I slutet av 1800-talet hade industrialismen nått Sverige med full kraft. Med ångmaskiner, järnvägar och kanaler skulle naturen tämjas, och då inte minst den i Övre Norrland och Lappland. Där fanns något av Framtidslandet, där man inte enbart skulle nyodla utan även hämta trävaror och malmer. Allt detta skedde utifrån en kapplöpning mellan sydsvenskt och utländskt kapital, mellan konservativa fosterlandsvänner och liberala industrimän.

På 1890 talet var det klondykestämning i norr. Sågverken bildade ett pärlband längs kusten och var inriktade på två saker: att genom nyanlagda flottleder föra timret till ångsågarna och att därefter exportera trävaror till England och kontinenten. Lapplands järnmalm var nästa exploateringsobjekt. Gällivare malmberg hade redan fått sin järnväg till Luleå, Kiruna stod på tur och bygget var redan på gång.

Gruvdisponent Hjalmar Lundbohm och framväxten av Kiruna är begrepp kopplade till varandra. Lundbohm har blivit något av en legend och även hedrats med en dokumentärroman. Staden och gruvan är och har varit av otrolig betydelse för Lapplands – och hela Sveriges – ekonomiska utveckling sedan sekelskiftet 1900. Redan 1913 hade järnmalmen vuxit från nästan ingenting till 8,5 procent av landets samlade exportvärde. Samtidigt svarade Kiruna för mer än hälften av den utförseln. År 2000 är platsen extra aktuell. Det är hundra år sedan Kirunas stadsliknande samhälle började växa fram i skuggan av ”malmklumpen” Luossavaara.

Vem var då Lundbohm? Så har man frågat och svaret finns inte bara i romanens form utan också i flera biografier. Född 1855 i det dalsländska Ödeborg, geolog och industriman, utbildad vid Chalmers i Göteborg, anställd under drygt två decennier vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) – så uppräknas några av milstolparna i Lundbohms liv. Hans lyckokast var att som ung geolog komma till Lappland. Förväntningar om råvaruexploatering och uppodling, befolkningstillväxt och emigrationsbekämpning var, som vi ser det i dag, naivt stora.

Lundbohms första uppdrag i norr var att han för SGU:s räkning 1889 i Gällivaretrakten skulle undersöka hur man kunde bryta apatit, ett mineral som förekommer tillsammans med järnmalm. Redan där anar vi inte minst statens förhoppningar på ”Framtidslandet”: apatit kunde bli råvara till konstgödsel för att hjälpa upp ett omodernt jordbruk. Nu blev det ingen separat exploatering av apatiten, men kombinationen med järnmalm hade sina möjligheter. Det såg Lundbohm under en följande resa till Amerika, där man kunde separera de båda produkterna. I USA kom Lundbohm i kontakt med indianer, en intressant bekantskap inte minst med tanke på kommande möten med samer och den rousseauanska längtan till naturen som ibland fanns hos gruvdisponenten.

Nästa lappländska uppdrag var knutet till Kirunaområdet. Luossavaara och Kirunavaara är klassiska namn på ofantliga järnmalmsfyndigheter och det var Lundbohm som först kartlade dem. Så långt var det snarast en normal geologisk undersökning. Under 1890 talet fortsatte man dock inte bara med att bygga järnväg från Gällivare till Kiruna utan dessutom med sträckan från Narvik i Norge till Kiruna. Detta skulle snart bli den sammanfogade Malmbanan från Bottenviken till Atlanten. I det läget hastade det med att först undersöka, sedan avtäcka malmfjället och samtidigt bygga ett nytt samhälle mitt ute i ödemarken ovan trädgränsen. Till sist gällde det att skapa en export som kunde betala alla dessa kostnader. Hösten 1902 gick det första malmtåget till Narvik. Redan fyra år tidigare hade Hjalmar Lundbohm fått i uppdrag att skapa den nya gruvindustrin och det nya samhället.

Att tjäna som gruvdisponent blev den nya uppgiften för geologen Lundbohm. Denna roll hade han fram till 1920 när han lämnade sitt Kiruna, platsen som från ingenting då hade vuxit till 7 200 invånare. De två årtiondena innebar även att han uppträdde som mecenat och samhällsbyggare. Det är också den perioden som Kerstin Bergström, dagens skönlitterära skildrare av Kiruna, sammanfattat i några rader:

Det är lätt att berätta om skimrande episoder och lysande besökare, om smått motbjudande nycker av patriarkalisk regim eller lätt skabrösa historier som eftervärlden sökt hålla vid liv. Dåtida kulturpersoner som Albert Engström och prins Eugen sökte sig gärna till disponentbostaden i Kiruna. Likaledes dåtida ”kulturkvinnor”, som den danska sameforskaren Emilie Demant och den svenska författarinnan Ester Blenda Nordström.

Mera av vardagsmöda häftar vid Lundbohms insats som samhällsbyggare och då med utopiska förtecken. För det ändamålet skapades två stadsplaner, den för den blivande gruvstaden på berget Haukivaaras sluttning och den för bolagsområdet med arbetarbebyggelse. Ledande arkitekt i båda fallen var Per Olof Hallman, en nordisk auktoritet på området och en företrädare för dåtidens nya idéer där den beprövade rutplanen ersattes av en utformning i samklang med naturen. På Haukivaara hade man två goda förutsättningar: dels byggde man här på jungfrulig mark, dels ville Lundbohm som den starke mannen i bakgrunden skapa något nytt och bättre än tidigare arbetarsamhällen. Gatorna fick följa terrängens former och husen gavs ett väster- eller söderläge. För bolagsområdet gick man än längre eftersom prövning inte skulle ske enligt gällande byggnadslagstiftning. Där skapades visserligen bostäder i flerfamiljshus – men varje familj hade egen utfart och egen tomt. Där fanns ett kommersiellt torg, men även ett administrativt sådant, och detta senare blev ett högstatusområde med bolagshotell och disponentbostad.

Krönet på konstnärsvänners närvaro och Lundbohms mecenatskap var tillkomsten av Kiruna kyrka. Den stod klar 1912 och hade ritats av Gustaf Wickman, en arkitekt och studiekamrat som Lundbohm träffade redan på världsutställningen i Chicago 1892. Disponenten stod som idégivare till kyrkans gestaltning med orden ”Du ska rita den som en lappkåta”. Den yttre utsmyckningen dominerades av förgyllda bronsskulpturer av Christian Eriksson. Järnsmidet på kyrkdörrarna ritades av Ossian Elgström. Den stora kyrkklockan fick en relief av Carl Eldh och en inskription av Albert Engström. Altartavlan med ett solflödande sommarlandskap skapades av prins Eugen. Uppräkningen visar ett tvärsnitt av samtidens rikssvenska kulturelit. Samtliga var även disponentens gäster i en eller annan form. Och kyrkan som helhet var en gåva av de båda lokala gruvbolagen liksom konstnärsvänner. Det är mecenaten Lundbohm i ett nötskal!

Disponentbostaden var inte bara en märklig byggnad, tillbyggd från en enkel stuga till likaledes Wickmans arkitektoniska skapelse, och fortfarande i mörkt timmer. Där bjöds på rustika möbler, konstfulla öppna spisar, oljemålningar och skulpturer, gästrum för besökare och en knotig fjällbjörkskog utanför huset. Då var byggnaden ett hem och något av konstutställning liksom representationslokal och mötesplats för konstnärs och affärsvänner. I dag är den museum – Lundbohmsgården.

Hjalmar Lundbohms betydelse som kulturvän var till stor del beroende av Emilie Dernants insats. Denna danska konstnärinna kom med tåg till Torneträsk, mötte samen Johan Turi, fick höra om hans planer att skriva om sitt folk, åkte tillbaka till Köpenhamn för att lära sig samiska, återkom och såg i egenskap av hushållerska handgripligen till att Turi skrev sin bok. År 1910 utgavs Muittalus samid birra (”En bok om lapparnas liv”), då i en dansk översättning och på Lundbohms bekostnad, senare i svensk, tysk och engelsk version.

Boken och dess tillskyndarinna var inte vilket projekt som helst. Att det gällde samernas försvinnande kultur har setts som både ett prov på Lundbohms intresse för den inhemska kulturen och att han som industrisamhällets företrädare ville gottgöra det folk som kom till korta vid traktens omvandling. Emilie Dernant har fått stort utrymme i historierna kring disponenten. Tycke uppstod måhända mellan de två. Åtminstone sägs det att Lundbohm var beredd att gifta sig med henne men förekoms av en dansk blivande professor. Emilie behöll dock kontakten med gruvmannen även därefter och professorn skrev till och med en hyllningsdikt till Lundbohm sedan denne lämnat Kiruna.

Hjalmar Lundbohms ansträngningar att skapa en stadsplan, bygga skolor, arrangera konstutställningar och hjälpa anställda i nöd har ofta tillåtits skymma insatserna som företagsledare. Det kanske beror på att Lundbohm särskilt vintertid ofta var frånvarande för uppdrag eller privata resor på mildare breddgrader. Det förklaras också måhända av att driften sköttes av underlydande, att den patriarkaliska ledarstilen alltmer visade sig otidsenlig och att upplösningen blev smått dramatisk.

Hösten 1920 lämnade Lundbohm disponentbostaden i all stillhet och tog tåget söderut – till Italien och Grekland – i minst sagt respektabelt sällskap: prins Eugen och dåvarande kronprins Gustaf Adolf var med. Man tog god tid på sig, för att kunna studera och glädja sig åt den klassiska kulturvärlden. Lundbohm stannade över vintern och när han återvände till Sverige så var det inte till Kiruna. Som snabbt åldrad och sjuklig blev han kvar på kuranstalter och hos släktingar i Västergötland. Det tog även slut på mecenatskapet eftersom han numera var en fattig man, åtminstone jämfört med tidigare. Lundbohm dog 1926 och först därefter återvände han till sin stad för att gravsättas, med en folkuppslutning som överträffade det mesta på orten.

Strax söder om kyrkan i Kiruna står i dag en hög minnessten inom en cirkel av mindre stenar. Inskriptionen kan förefalla storvulen jämfört med Kerstin Bergströms omdöme. Vännen Albert Engström talar om mannen av medborgardygd, som ”till fosterlandets båtnad” blottade ”bärgets skatter och grundade staden”.

Kjell Lundholm är författare och före detta landsantikvarie i Norrbottens län.

Att läsa: Kiruna – ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige (1981) Lasse Brunnström; Bergakungen – en dokumentär roman om Hjalmar Lundbohm (1993) Karl Erik Johansson i Backe; ”Hjalmar Lundbohm – blottade bärgets skatter och grundade staden” i: Kiruna 100 årsboken (2000) Curt Persson; Hjalmar Lundbohm – ”Lapplands okrönte kung” (1965) Yngve Åström.

Publicerad i Populär Historia 8/2000