När Sverige gick från jordbruksland till industrisamhälle

De senaste årtiondena har en oerhörd mängd forskning ägnats 1800-talet. Länge inriktade man sig på seklets politiska utveckling men efterhand har man alltmer kommit att uppmärksamma de sociala och ekonomiska förändringarna.

Fortfarande 1850 var Sverige helt dominerat av den agrara sektorn där en stor majoritet av befolkningen levde och verkade. Det fanns en liten industrisektor där handel och samfärdsel utgjorde basen, samt en ännu outvecklad offentlig sektor.

Lite slarvigt brukar man ibland beteckna 1800-talet som ”optimismens århundrade”. Men om något var omotiverat vid mitten av detta århundrade så var det att hemfalla åt optimism!

Ett mycket dystert perspektiv på vårt lands utvecklingsmöjligheter möter vi t ex i emigrantbreven från seklets mitt. Sverige var ett land där inga möjligheter fanns till ”förkovran” för att använda Vilhelm Mobergs uttryck från Utvandrarna. En sådan pessimism präglade uppenbarligen inte bara backstugusittarna, inhyseshjonen, torparna och fattighjonen. Den hade smittat många inom andra grupper, som hade en betydligt bättre materiell standard.

Vägen från fattigdomsfällan

Sverige hade, av många olika skäl, hamnat i en fattigdomsfälla, men den skulle inte slå igen helt. Flera positiva överraskningar väntade i kulisserna. Redan på 1850-talet kände man att nya vindar började blåsa i samband med Krimkriget, som gav upphov till en ordentlig högkonjunktur, vilken påverkade både jordbruket och den embryonala industrisektorn i vårt land.

Oscar I och hans kabinett började drömma om att återerövra Finland från ryssarna i det pressade läge som dessa befann sig i efter fransmännens och engelsmännens anfallskrig. Av detta blev ingenting men andra erövringar skulle i stället äga rum inom landet och i fredstid.

MER HISTORIA VARJE VECKA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Inom jordbruket rådde en stor turbulens vilket i åtminstone två avseenden skapade förutsättningar för en strukturomvandling av samhället i övrigt. Kapitalbildningen inom jordbruket ledde till att en kreditmarknad uppstod med ett primitivt men snabbt föränderligt bankväsen, resurser som kunde utnyttjas även inom andra sektorer än den agrara.

På så sätt existerade plötsligt ett omfattande riskvilligt kapital, som kunde möta behoven inom den långsamt tillväxande industrin på 1850- och 1860-talet.

Sågverken

En annan koppling mellan jordbrukssamhället och det framväxande industrisamhället är mer dramatisk. Under den första hälften av 1800-talet hade det skapats en ny kader av jordproletärer som utgjorde ett rekryteringsunderlag för de verksamheter, som skulle komma att tävla med järnbruken inom industrisektorn. Främst gällde detta sågverken.

När nu de nya signalerna kom från sågindustrin och diverse stadsindustrier svarade jordproletariatet på dessa. Mest dramatiskt framträder de nya arbetsmarknadsförhållandena inom sågverksdistrikten och det blir därför naturligt att granska dessa lite närmare. Ingen region lämpar sig bättre som exempel på trävarubranschens expansion än Sundsvallsdistriktet.

Det är en betydande överdrift att tala om en industriell revolution i slutet av 1800-talet. Industrialiseringen skedde successivt och lite tveksamt och med en hel del bakslag. Den satte sin prägel bara på några få regioner under de första årtiondena även om andra trakter berördes indirekt.

En sådan region, som med svindlande hastighet förvandlades från 1850-talet och till 1870-talet var Sundsvall med omgivningar. Om vi håller i minnet att skeendet här blir överdramatiserat kan Sundsvallsdistriktet tjäna som ett exempel på industrialiseringens innebörd.

Den medförde en kraftig inflyttning till de aktuella socknarna i Sundsvalls omgivningar, där sågverk och bostäder för arbetarna uppfördes i rasande tempo. Andra anläggningar måste byggas upp, bl a lastageplatser för utskeppningen av virket.

Träpatronerna, som man brukar kalla den brokiga skara av företagare vilka engagerade sig i sågindustrin, hade också att lösa en mängd problem och måste bl a försäkra sig om en jämn och inte alltför konjunkturpåverkad tillgång på skogsråvara.

Den bästa och säkraste metoden visade sig vara långa arrenden av bondeskog eller helt enkelt uppköp av bondehemman. Härigenom kom sågverkens betydelse att sträcka sig långt upp i inlandet och inbegrep även Jämtland och Härjedalen.

Grovt räknat behövdes sex olika grupper av specialister i detta arbete, som sträckte sig från fällning av träden till utskeppning av virket.

I skogen arbetade huggare och körare, i nedtransportering av stockarna finner vi flottarna och på själva industrin var sågarna och deras medarbetare verksamma. På brädgårdarna slet stabbläggare i det hårdaste arbetet i hela produktionsprocessen. De skulle balansera upp de långa, tunga och svajiga sågade bräderna på brädstaplar för torkning.

Ute vid hamnar och lastageplatser skötte speciell personal, både män och kvinnor, lastning av de fartyg som kom i hundratal varje säsong till Sundsvallsdistriktet.

Barnarbete vanligt

Ett speciellt kapitel i detta tidiga skede av industrialiseringen var barnarbetet, som förekom i stor utsträckning vid de flesta sågverken. Utnyttjande av barn i skolåldern för många gånger både tunga och riskabla arbeten kan vi så här i efterhand se som en skamfläck för den tidiga industrialiseringen.

Men detta väckte faktiskt även en livlig debatt i samtiden och ledde på 1880-talet till en förbudslagstiftning (som efterlevdes först så småningom). Det är symptomatiskt att Eyvind Jonsson i den självbiografiska romanen Här har du ditt liv berättar just om de upprörande sidorna av barnarbetet, som alltså fortfarande förekom på 1910-talet.

Förutom de kontraktsbundna arbetarna på sågverken och brädgårdarna fanns s k lösa arbetare, som utgjordes av arbetsvandrare. De kom till största delen från Värmland, Dalarna och Västerbotten samt även från Österbotten i Finland.

Dessa lösarbetare var endast verksamma under skeppningssäsongen och bestod till största delen av unga män, som i regel var ogifta. De fick hålla till godo med de sämsta bostadsförhållandena och de arbetsuppgifter som krävde minst skicklighet. De flesta uppgifter inom sågindustrin var sådana som en torparson eller dylik normalt hade prövat på i sitt tidigare liv och dit hörde definitivt sådant som att avverka skog och sköta transporter med häst, eller att bygga och vakta kolmilor.

Ett svenskt Klondyke?

Levnadsvillkoren inom sågindustrin i Sundsvallsområdet har ofta jämförts med guldruschens Klondyke. Det är dock missvisande. Här handlade det ingalunda om att smälla upp en massa byggnader i största hast ute i vildmarken.

Sågverken kom att lokaliseras alltmer till Bottenhavskusten sedan vattensågarna övergivits för de modernare ångsågarna, vilket skedde från 1850-talet; därmed hamnade industrin i urgammal kulturbygd.

Inte heller var sågverken en utpräglat manlig miljö. De kontraktsanställda arbetarna hade i regel familjer och dessutom lockades en hel del andra kvinnor till sågindustrin – delvis som arbetskraft. Sundsvallsområdet fungerade också som en stor äktenskapsmarknad under glansperioden, då de många arbetstillfällena och jämförelsevis goda löner skapade underlag för familjebildning i snabbare tempo än som var vanligt inom jordbruket. Vi har bl a kunnat konstatera en omfattande inflyttning av kvinnor från Österbotten, både finsktalande och svensktalande.

Det skall ändå inte förnekas att det funnits avlägsna likheter med Klondyke. Framför allt gäller detta bostadsförhållandena och särskilt under sågruschens första tid. Då hade ett inneboendesystem utvecklats som ledde till stor trångboddhet i redan tidigare sammangyttrade bostadsområden, vilka delvis bestod av kaserner som företagen byggt i första hand för lösarbetarna och där vägglöss och annan ohyra skapade ohälsosamma livsvillkor. Inte minst lungtuberkulosen skördade många offer bland barn och vuxna.

Det skall inte heller förnekas att dryckenskap och prostitution präglade Sundsvalls stad och sågverksorterna. Vad dryckenskapen beträffar delades supsederna av träpatronerna och deras arbetare. Vad som definitivt skilde Sundsvallsdistriktet från Klondyke var det osannolika i att någon enda arbetare lämnade träindustrin som miljonär...

Strejken i Sundsvall

Under en lång följd av år kom Sundsvallsdistriktet att fungera som ett alternativ till amerikautvandringen. Men de tidigare goda konjunkturerna för trävaror på världsmarknaden började svikta mot slutet av 1870-talet och särskilt 1879 blev ett eländigt år. Avsättningen var trög och priserna rasade.

Träpatronerna kom då sinsemellan överens om att drastiskt skära ned arbetarnas löner med 20–25 procent. Från arbetarhåll sågs en sådan lönereduktion som en direkt utmaning, särskilt som sågverksägarna lyckats utverka ett generöst lån av riksdagen för att kunna klara sig igenom krisen.

I början av seglationssäsongen på våren 1879 lade de anställda vid några av verken ned arbetet. Aktionen spreds till övriga anläggningar inom distriktet på några dagar och den största strejken under svenskt 1800-tal och den avgjort mest uppmärksammade i samtiden och inför eftervärlden var ett faktum.

I detta skede hade en modern tidningspress hunnit utvecklas och händelserna i Sundsvallsdistriktet följdes av tidningar runt om i landet, inte minst av stockholmspressen. Därifrån sände man t o m ut korrespondenter, som skulle bevaka strejkens förlopp och följder.

Milstolpe för arbetarrörelsen

De dramatiska händelserna, som har kommit att fungera som ett slags milstolpe i den svenska arbetarrörelsens historia, tilldrog sig på landsbygden, dels vid ett skarpskytteläger utanför Kubikenborgs sågverk, dels på landsvägarna under arbetarmassans uppmarsch, som fick formen av demonstrationståg från de olika verken.

Under några spänningsladdade dagar stod här två av huvudaktörerna i det nya samhälle, som höll på att bli till, mot varandra. Det var en konfrontation mellan företagsledare och industriarbetare, i en skala och av en natur som den existerande lagstiftningen inte kunde hantera och som de politiska aktörerna alls inte var vuxna.

Företagsledarna greps av panik och krävde ingripande från ordningens upprätthållare i länet, landshövdingen i Härnösand. Tjänsten innehades av Curry Treffenberg, som snabbt skulle göra sig herostratiskt beryktad på grund av de metoder han tillämpade vid ingripandet i strejken.

Arbetarna använde det nämnda skarpskyttelägret som samlingspunkt under flera dagar och där diskuterade de den uppkomna situationen och de villkor, under vilka de var villiga att återgå till arbetet.

Det har inte gått att leda i bevis att man på arbetarhåll redan från början haft en plan med agerandet, att alltså strejken varit förberedd. Företagsledarna och även Treffenberg umgicks gärna med konspirationsteorier och antydde att uppviglare varit i farten.

Naturligtvis föresvävade det dem att socialistiska idéer kunde ha nått Norrlandskusten och utgjort inspiration särskilt för ledarskiktet bland arbetarna.

Spontan nedläggelse

I själva verket hade fackföreningsrörelsen ännu inte nått sågverksdistrikten och det skulle dröja ännu ett decennium innan det socialdemokratiska partiet bildades. Arbetarparten saknade både en taktik och en ideologi att handskas med en konflikt av Sundsvallsstrejkens dimensioner.

Men även om strejken var en spontan arbetsnedläggelse prövade sig arbetarna fram till ett slags strategi, som innebar att man visade sin solidaritet inbördes, vilket klart manifesterades i de ordnade tågen ut till skarpskyttelägret med fanor i spetsen.

Man använde då inte bara egna fanor och standar med deviser som ”arbete och bröd” utan också svenska flaggor. Därmed markerade man att landet även tillhörde arbetarklassen, inte bara överheten, vilket kunde vara motiverat mitt under massutvandringsperioden.

Man tillämpade också en metod, som senare har kommit att kallas civil olydnad och som innebär att en proteströrelse tydligt visar sina avsikter men undviker våld. Det är snarast märkligt hur lite handgripligheter, som kan registreras under dessa upphetsade dagar i maj-juni 1879, då ungefär 6000 strejkande deltog i de olika aktionerna.

Det är typiskt att arbetarrörelsen nådde Norrland senare än de övriga folkrörelserna. Först på plats var frikyrkorna och nykterhetsrörelsen. Under Sundsvallsstrejken kunde arbetarna utnyttja dessa senare folkrörelser för att spontant disciplinera och organisera aktionerna.

Inte minst i de förhandlingar, som efterhand kom till stånd med landshövdingen och representanter för träpatronerna, ser man att en del arbetarledare har haft sammanträdesvana och vana att muntligt presentera sina åsikter.

Började med morgonbön

Ett gott exempel är eldaren Isac Boström, som var baptist och som kamraterna uppenbarligen har haft stort förtroende för. Även landshövdingen kände tydligen en motvillig beundran för denne arbetare, som plötsligt trädde fram ”ur ledet”.

På skarpskyttelägret började man dagen med morgonbön och slutade den med aftonbön, något som alldeles säkert väckte sympati för arbetarnas sak bl a i staden Sundsvall, där man på nära håll följde den dramatiska händelseutvecklingen.

Det är mot den här bakgrunden intressant att studera hur ledande personer inom nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen agerade. Detsamma gäller de radikala och liberala politiker och tidningsmän, som uppträder på scenen.

Inom alla dessa grupper visste man inte på vilket ben man skulle stå. Det moraliska stöd som arbetarna kunde få från dessa håll var faktiskt obetydligt. En strejk var en allvarlig historia och det krävdes vid denna tid avsevärt mod för att öppet stödja beslutet att lägga ned arbetet.

Isidor Kjellgren

En annan sak är att flera av de radikala tidningsmännen rapporterade från strejken på ett sådant sätt att man mellan raderna kunde utläsa att deras sympatier låg hos arbetarparten.

Särskilt gällde det journalisterna Ernst Beckman och Isidor Kjellgren. Den förres långa artikelserie i Stockholms Dagblad och Medelpads Allehanda om bostadsstandard och arbetsförhållanden vid verken kommer mycket nära ett helt ”modernt” socialreportage.

Den byggde också på intervjuer med både framträdande och mindre framträdande personer, bl a flera arbetarhustrur. Arbetarfamiljernas matvanor och knappa förhållanden särskilt vintern och våren 1879 ställdes t ex mot träpatronernas överflöd och särskilt effektivt blev det att lyfta fram träpatronernas brakmiddag på restaurang Knaust för att fira att man fått det stora lånet av riksdagen.

Strejkens upplösning

Upplösningen av strejken har på ett genialt sätt tolkats av tidningen Fäderneslandet den 31 maj 1879 i den bekanta skämtteckningen, som visar landshövdingen Treffenberg hållande strafftal till arbetarna på skarpskyttelägret. Den lille korpulente konungens befallningshavare med uniform, slokmustasch och krusigt hår och med handen på ämbetsvärjan står uppriggad på ett podium bestående av fyra korsställda gevär med bajonetter på vilka vilar en tjock lagbok som golv. I täta led står soldater uppställda. De har slagit en järnring kring massan av strejkande arbetare.

Blev ett nederlag

På detta sätt skingrades de strejkande sedan en del av dem först tagits i förhör. De behandlades alltså som brottslingar och hotades med att straffas som lösdrivare, om de inte återgick till arbetet. Endast ett fåtal häktades dock medan andra vräktes från sina bostäder och förlorade möjligheten att återanställas. Speciellt löst satt arbetsvandrarna, vilka dessutom utpekats som orosstiftare.

Strejken blev alltså ett nederlag för arbetarsidan. Den hade visat att det etablerade samhället var benäget att ta till vilka medel som helst för att hindra arbetsnedläggelser i stor skala. Det handlade alldeles tydligt om att stämma i bäcken.

Ännu var industriarbetarna bara en liten del av befolkningen, men på sikt var det mycket som nu tydde på att deras antal skulle växa lavinartat. Arbetsnedläggelser av Sundsvallsstrejkens dimensioner skulle i framtiden kunna utlösa rent revolutionära situationer.

Här sneglade man på erfarenheter från de mer utvecklade industriländerna, särskilt England. Därför vägrade Curry Treffenberg att inlåta sig på några löneförhandlingar med arbetarparten. Han erkände också efter strejken att han varnat träpatronerna för att göra några som helst eftergifter.

För oss sentida bedömare kan det verka stötande att Treffenberg var i maskopi med företagsledarna och till synes gick deras ärenden. Men här är det lätt att bli anakronistisk. De flesta ämbetsmän som var samtida med Treffenberg skulle antagligen ha handlat eller försökt handla som han.

Visserligen kan man urskilja en viss opposition mot träpatronerna i riksdagens två kamrar under debatterna rörande det nämnda lånet, men den kunde ha andra orsaker än tvivel på deras rättigheter som arbetsgivare.

Framför allt uppfattades träpatronerna med en viss rätt som motsvarigheter till de samtida amerikanska rövarbaronerna. Att de starka bondegrupperingarna i riksdagen stod främmande inför allt det som träindustrin representerade är inte heller så konstigt.

Ännu en gång skulle en svårartad konflikt bryta ut i sågverksdistrikten i norr de sista åren på 1800-talet. Då hade arbetarna flyttat fram sina positioner. Motsättningarna gällde inte strejkrätten utan föreningsrätten och återigen blev konflikten ett svårt nederlag för arbetarsidan, men långsamt, långsamt började stämningarna i samhället förändras.

Vi har nu uppehållit oss vid konfliktzonen mellan kapital och arbete som denna gestaltade sig i träindustrins förlovade land.

Men sågverksexpansionen avslöjar också en annan motsättning, som inte heller den har förlorat i aktualitet. Den fångas upp av invektivet ”baggböleri”, som egentligen står för bolagens försök att stjäla stockar från Kronans skog i samband med flottningen, men som kommit att syfta på träpatronernas framfart i allmänhet i Norrlands inland.

Kampanj mot sågverken

Särskilt uppköpen av hemman och arrenderingen av stora arealer bondeskog blev livligt debatterade både i och utanför riksdagen tills man satte stopp för denna trafik år 1906 genom ett generellt förbud för bolagen att förvärva egendomar som tillhörde allmogen.

I den formliga kampanj som iscensattes mot träbolagen var initiativtagaren en framträdande ämbetsman och dessutom verksam i Stockholm, stadens borgmästare Carl Lindhagen. Denne lyckades tillsammans med andra likasinnade liberala politiker att misstänkliggöra motståndarnas motiv och agerande till den grad att man fick en majoritet i riksdagen för förbudslagen. Överhuvudtaget ser vi här i den s k Norrlandsfrågan en motsättning som egentligen handlar om bondesamhällets kamp mot de nya krafterna i samhällsutvecklingen.

Det som gjorde konflikten så dramatisk var att det gamla och det nya stod så oförmedlat mot varandra. Den här gången drog träpatronerna det kortaste strået, men industrialiseringen skulle trots detta lilla nederlag gå fram på bred front. Det var den och inte jordbruket som skulle bli den viktigaste försörjningsfaktorn under 1900-talet.

Publicerad i Populär Historia 1/1993