Samuel Owen

När engelsmannen Samuel Owen kom till Sverige 1804 mötte han ett fattigt land, långt från Europas ekonomiska centrum. 80 procent av befolkningen arbetade inom jordbruket, men avkastningen var så låg att landet ändå var beroende av spannmålsimport. När Owen dog i Stockholm femtio år senare hade mycket förändrats. Fabriker hade anlagts, järnvägar började planeras och befolkningen växte snabbt. Samuel Owen hade själv gjort bestående insatser för maskinindustrin och sjöfarten, och även blivit en pionjär inom de framväxande folkrörelserna.

Han föddes 12 maj 1774 i Norton-in-Hales, en by i grevskapet Shropshire i västra England. Detta område – mellan städerna Manchester, Liverpool och Birmingham – har kallats den industriella revolutionens vagga. Samma år som Owen föddes flyttade skotten James Watt till Birmingham, där han grundade ett företag för tillverkning av ångmaskiner. I grevskapet Shropshire uppfördes också världens första järnbro 1779. Bron över floden Severn kallades kort och gott The Iron Bridge och blev en bärkraftig symbol för den nya industriella epoken. I dag finns den upptagen på Unescos världsarvslista. Några årtionden senare skulle Owens personliga intresse för järnbroar lämna avtryck även i den svenska industrihistorien.

I december 1801 gav sig den svenske adelsmannen, skalden och industripionjären Abraham Niclas Edelcrantz (1754–1821) iväg på en utlandsresa som skulle bli inledningen till den industriella revolutionen i Sverige. På regeringens uppdrag hade han bland annat till uppgift att studera penningväsende, brännvinstillverkning och järnhantering i Europa.

Under sin vistelse i England kom Edelcrantz i kontakt med James Watt och dennes ångmaskiner. 1804 köpte han fyra exemplar för vidare transport till hemlandet. I augusti samma år levererades ångmaskinerna och med dem följde Samuel Owen. Den trettioårige teknikern hade fått rykte om sig att vara en skicklig mekaniker på den fabrik där åtminstone tre av maskinerna tillverkades. Hans uppdrag var att sätta upp och köra igång ångmaskinerna i Sverige.

Owen hade gått ut i yrkeslivet redan när han var tio år, efter sammanlagt nio månaders skolgång. 1796–1800 var han anställd vid Matthew Boultons och James Watts verkstäder i Birmingham och utmärkte sig som en skicklig modellsnickare, gjutare och maskinuppsättare.

Den första av Edelcrantz engelska ångmaskiner togs i bruk vid Lars Fresks klädesfabrik på Lidingö utanför Stockholm. Efter diverse problem med installationen kördes den igång på julafton 1804. Det var den första ångmaskinen i en svensk fabrik. Två andra maskiner installerades vid statliga brännvinsfabriker i Stockholm. Den fjärde maskinen var avsedd för den ångdrivna kvarn som Edelcrantz, trots protester från stadens mjölnare, fick tillstånd att bygga i Stockholm. Men detta projekt var ännu inte möjligt att dra igång, varför ångmaskinen såldes till Dannemora gruva i norra Uppland.

Efter avslutat uppdrag återvände Owen till England i december 1805. Men Edelcrantz hade inte gett upp planerna på en ångkvarn och beställde därför en ny ångdriven maskin från England. Hösten 1806 togs Sveriges första ångdrivna mjölkvarn i drift på Kungsholmen i Stockholm. Eldkvarn, som låg på den tomt där Stadshuset ligger i dag, byggdes på 1850-talet ut till ett omfattande fabrikskomplex. Kvarnen förstördes vid en stor brand 1878 – en av de mest omtalade händelserna i Stockholm under 1800-talet och bakgrunden till uttrycket ”inte sedan Eldkvarn brann”.

Edelcrantz hade bett Owen komma tillbaka till Sverige för att installera Eldkvarns ångmaskin. Genom en missuppfattning skickade dock tillverkaren andra uppsättare. Owen anställdes istället som verkmästare vid Bergsunds gjuteri på Södermalm. Där tillverkade han den första svenskproducerade ångmaskinen 1807. Owen blev också pionjär när det gällde moderna valsverk, där metall plattas till mellan två rullar. Ett av hans valsverk installerades vid Klosters bruk i Dalarna.

1809 grundade Owen också en mekanisk verkstad med gjuteri och valsverk på Kungsholmen, inte långt från Eldkvarn. Verkstaden fick stor betydelse som förmedlare av engelsk industriteknik och den blev en plantskola för många svenska ingenjörer och arbetare. Där byggdes ångmaskiner, tröskverk, ångfartyg, mudderverk, pumpar och olika konstprodukter i gjutjärn.

Owen tillverkade exempelvis den första svenska ångbåten som togs i allmän trafik, Amphitrite, 1818. Han uppförde också de två första järnbroarna i Stockholmsområdet: en gångbro vid byggnaden Manilla på Djurgården och en annan vid Strömparterren norr om slottet.

Samuel Owen var inte bara en pionjär inom svensk mekanisk industri, han fick också stor betydelse för folkrörelsernas framväxt. Liksom flera av de brittiska arbetarna på hans fabrik var han metodist. Denna gren av den anglikanska kyrkan hade uppstått som en reaktion mot de sociala orättvisor och missförhållanden som präglade det industriella samhällets framväxt i England. Väckelserörelsen hade på kort tid fått många anhängare i Storbritannien och Owen rekryterade även metodistpredikanter till Stockholm, först Joseph Stephens 1826–29, därefter George Scott 1830–42.

Owen och Scott tog också initiativ till att bilda Svenska nykterhetssällskapet, som på 1840-talet hade fler än 100 000 medlemmar. Bland Scotts medhjälpare och lärjungar fanns tre personer som senare fick ledande roller i de kristna folkrörelserna i Sverige: Carl Olof Rosenius som grundade Evangeliska fosterlandsstiftelsen, samt den svenska baptismens förgrundsgestalter F O Nilsson och Anders Wiberg.

1843 gick Samuel Owens företag i konkurs. Konkurrensen hade hårdnat och företagets kostnader hade skenat iväg. Owens ständiga experimentlusta och generösa attityd då det gällde att tillgodose kundernas önskemål om allehanda tekniska finesser hade tagit ut sin rätt. Flera stora projekt hade han finansierat genom lån, men till slut lyckades han inte betala sina fordringsägare.

Arvet från Owens verkstad levde dock vidare i Stockholm. En av dem som hade fått en grundläggande skolning där var Carl Gerhard Bolinder. Tillsammans med sin bror Jean grundade han Bolinders mekaniska verkstad 1845, strax norr om Owens anläggning. En del av utrustningen köptes från dennes nerlagda fabrik.

Bolinders verkstad växte snabbt och tillverkade det mesta från spisar och kaminer till ångmaskiner och sågverk. 1932 gick Bolinders samman med Munktells i Eskilstuna och företaget köptes 1950 av Volvo – som fortfarande tillverkar anläggningsmaskiner i Eskilstuna.

Samuel Owens privatliv var lika händelserikt som hans yrkesbana. När han kom till Sverige var han redan gift, men först 1816 kom hans hustru Anne Spen Toft och deras två yngsta barn till Stockholm. Då hade Owen sedan länge en affär med sin hushållerska. Anne begärde skilsmässa, drabbades av depressioner och blev ”onaturligt korpulent”. Hon dog 1820 på sinnessjukhuset Danviks hospital.

Efter skilsmässan gifte Owen om sig med den mamsell han nyligen anställt, Brita Carolina Swedell, men hon dog i lungtuberkulos 1821. Ett år senare ingick han sitt tredje äktenskap, denna gång med Lisette Strindberg – faster till författaren August Strindberg. Sammanlagt fick Samuel Owen sjutton barn i sina tre äktenskap.

Hur gick det då för honom efter konkursen 1843? Jo, fyra år senare anställdes han, 73 år gammal, som verkschef på Åkers styckebruk i Sörmland. Bruket ägdes av Owens gode vän Martin von Wahrendorff.

I fyra år arbetade han där och konstruerade bland annat en svarv som användes så sent som 1941 (den finns i dag på Tekniska museet i Stockholm). Han lät även uppföra en ny kupolugn 1848, som till skillnad från den föregående ugnen eldades med koks i stället för träkol.

Som nykterhetskämpe såg Owen också till att bränneriet på Åkers styckebruk konverterades till bryggeri 1848. Brukskamrer C A Söderbergh skriver i sin historik över bruket att det ”genom den hederlige Sam. Owens m.fl. bemödanden blivit opolitiskt att bränna brännvin”.

I november 1853 återvände Samuel Owen med sin fru och två döttrar till Stockholm. Den gamle uppfinnaren, som vid den tidpunkten var utfattig och sjuk, flyttade till kvarteren kring Klara kyrka, ett stenkast från det hus där hans svåger Carl Oscar Strindberg bodde med sin familj, bland ­annat den fyra år gamle sonen August.

Två månader senare avled Samuel Owen; i Klara församlings dödsbok angavs ”sockersjukdom” som orsak. Han lämnade efter sig lite husgeråd, böcker och ritningar – annars ingenting. Begravningen bekostades av svågern.

Att läsa: Samuel Owen – teknik- och ­ångbåtspionjär (2009) av Arne Sundström.

Publicerad i Populär Historia 7/2011