Frälsets födelse

Hur uppkom den svenska adeln? Går det att dra en rak linje från vikingatidens hövdingar till 1600-talets fältherrar? Eller har varje tid i vår historia skapat sitt eget specifika överskikt?

24 mars 2004 av Dick Harrison

En sak är säker: åtskilliga svenska adelssläkter har gjort vad de kunnat för att skriva tillbaka sina egna rötter så långt som möjligt i historien. Få svenskar har varit lika aktiva på historieförfalskningens arena som adelsmän med mindervärdeskomplex. Därför är det i regel omöjligt att lita på grevarna och friherrarna själva när vi önskar skriva deras historia. Den svenska adelns ursprung förlorar sig i ett dunkel av lögner och bristfälliga källor.

Om vi undersöker hur långt tillbaka vi på allvar kan spåra de mest ryktbara svenska adelssläkterna blir vi inte sällan besvikna. Ätter som Vasa, Oxenstierna, Trolle, Stenbock, Tott, Banér, Leijonhufvud och Sture kan spåras till 1300-talet. Bielke, Bonde och Natt och Dag är belagda för sent 1200-tal. Längre tillbaka än så kommer vi inte.

Under medeltiden brukade svenskarna inte termen adel utan frälse. Ordet är en sammansättning av orden ”fri” och ”hals”, det vill säga ”med fri hals”. Ursprungligen syftade termen troligen på bondens frihet i relation till trälens ofrihet, men någon gång under äldre medeltid övergick den till att syfta på de fria människor som åtnjöt särskilda förmåner, som var ”frälsta” från pålagor. Sådana privilegier tillerkändes flera grupper, först och främst kyrkans folk (”andligt frälse”).

Under senmedeltiden blev även bönder som ägnade sig åt bergsbruk befriade från skatt för sina hemman – de blev ”bergsfrälse”. Den frälsegrupp som sedermera utvecklades till adel bestod av de stormän och storbönder som från och med 1200-talets andra hälft förklarade sig beredda att stödja kungen med häst och vapen i krig mot att de i gengäld undslapp de betungande bördor som åvilade vanliga skattebönder.

Allt tyder på att dessa tidiga frälsesläkter hade olikartat ursprung. Redan i de äldsta källorna om det svenska frälset, till exempel Alsnö stadga från omkring 1280, framträder två skilda frälsekategorier – riddare och ”svenner av vapen” (väpnare) – vilka åtnjöt olika typer av status. Vissa forskare har hävdat att frälsesläkterna ytterst går tillbaka på de män som tjänade i den kungliga hirden, det vill säga att kungen i ett första skede delade ut de hett åstundade privilegierna till sina egna följesmän. Andra har gjort gällande att frälset växte fram ur järnålderns bygdeelit, det vill säga de lokala hövdingar som senast på 1200-talet tvingades böja sig för den nya kristna kungamakten.

Sanningen är troligen att båda vägarna till frälse förekom sida vid sida. Även i senare svensk historia skulle frälset bestå av olika kategorier människor – av nyadlade uppkomlingar, fattig knapadel, inflyttade utlänningar och stormrika aristokrater, människor som egentligen bara hade sin formella frälsestatus gemensam.

Att frälset dyker upp i svenska källor under Magnus Ladulås regeringstid (1275–90) berodde på att kungamakten behövde reglera de plikter och skyldigheter som åvilade rikets krigsfolk. Sedan skattesystemet etablerats och det gamla ledungsväsendet avvecklats måste kungen bygga upp ett slagkraftigt rytteri enligt kontinentalt mönster.

Magnus Ladulås önskade dessutom försäkra sig om att de ryttarföljen som stormännen i vilket fall som helst omgav sig med knöts fast till kungamaktens system, inte minst i avsikt att minska risken för uppror. Krigarna utgjorde en resurs, och frälsesystemet blev kungens verktyg för att muta in resursen för egen räkning.

Förmågan att strida till häst – vilket var dyrt och krävde hård träning – kom att utgöra det världsliga frälsets grund för existensberättigande under flera sekler. Det rörde sig alltså om en ”svärdsadel” snarare än en ”ämbetsadel”. Men den svenska adeln hade även ett annat ursprung, en kulturell bas som kungamakten bara delvis kunde kontrollera.

Under 1200- och 1300-talen integrerades det svenska samhället med den katolska kultursfären och mottog starka impulser från kontinenten. Många tyska adelsmän sökte sig dessutom till Sverige och tog med sig sina vanor till det nya landet. Som en följd härav började de svenska herremännen utforma en egen frälsekultur efter västeuropeiskt mönster. Sigill, vapensköldar, heraldiska symboler, ståndsmässiga herresäten, torneringar, hövisk litteratur, med mera – allt detta bidrog till att ge frälset (eller snarare den verkligt förmögna delen av frälset) en kulturell särställning.

Ju längre fram i historien vi blickar, desto mer självmedvetna och måna om sin frälsestatus märker vi att familjerna blir. Ett typiskt exempel är de attityder som avspeglas i Erikskrönikan, troligen skriven på 1330-talet. Här målar författaren upp en idealiserad riddarromantisk vision av verkligheten, kryddad med höviska stereotyper. Detta är inte medeltiden som den verkligen var utan som det svenska högfrälset ville föreställa sig att det skulle vara.

Under senmedeltiden lät de förmögna familjerna även uppföra stenhus – föregångarna till senare seklers slott – för att markera sin betydelse. En och annan släkt började även nyttja släktnamn, såsom Sture och Trolle, ett bruk som för flertalet frälsefamiljer dock lät vänta på sig till 1500- och 1600-talen.

Andra hälften av 1300-talet och hela 1400-talet var en svår tid för lågfrälset i Europa, även i Sverige. Digerdöden och påföljande pestepidemier slog hårt mot de fattigare frälsefamiljerna, av vilka många ruinerades och sjönk ned i bondeståndet.

För driftiga medlemmar av högfrälset var det emellertid gyllene tider. De som hade ekonomiska marginaler kunde nu köpa upp billiga jordar, skaffa sig slottslän av kungen och berika sig på lågfrälsets bekostnad.

Det var medlemmarna av högfrälset som satt i riksrådet, konkurrerade om slottslän och kämpade om de höga ämbetena i riket – drots, marsk, riksföreståndare och stundom även kungakronan. Regenterna Karl Knutsson (Bonde) och Gustav Eriksson (Vasa) tillhörde båda denna högfrälsekategori. Frälseeliten grundade sin politiska styrka på såväl juridiska som ekonomiska baser, till exempel genom att tillskansa sig poster som häradshövding och lagman samtidigt som den hänsynslöst utökade sina jordegendomar på andras bekostnad.

Även på 1500-talet präglades det svenska frälset av stor inbördes olikhet. De tidiga Vasakungarnas frälse var ett av Europas minsta, bestående av mellan 500 och 600 vuxna män. De allra flesta var fattigt lågfrälse som endast förfogade över sin egen sätesgård. I toppen av adelspyramiden befann sig en elit bestående av ett femtontal släkter; inom denna krets fanns magnater som var och en kontrollerade över hundra landbogårdar.

Men något höll på att hända. Steg för steg tvingades det svenska frälset anpassa sig efter nya förhållanden, efter ett liv där statlig tjänst, antingen inom byråkratin eller inom de väpnade styrkorna, inte bara var en möjlighet utan ett måste om man önskade bevara inflytande och status.

Detta skulle bli ännu tydligare under 1600-talet, då hela det svenska adelssamhället genomgick en revolution uppifrån. Mängder av nyadlingar gjorde att det i slutet av 1600-talet fanns omkring fem gånger så många adelsmän som det funnits ett sekel tidigare. När vårt land gick in i stormaktstiden upplevde även adeln ett uppsving utan like i svensk historia.

Publicerad i Populär Historia 4/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också