Fostret i biskopens grav väcker frågor

Nyheten om att barnet som hittades i 1600-talsbiskopen Peder Winstrups grav i Lunds domkyrka kan ha varit hans eget barnbarn spreds snabbt i medierna. Det var när Winstrups mumifierade kvarlevor undersöktes och röntgades för några år sedan som den märkvärdiga upptäckten gjordes: ett foster fött cirka tre månader för tidigt hade tryckts in under biskopens ben i kistan.

Efter dna-analyser står det nu klart att barnet sannolikt var nära släkt med Winstrup. Men många frågor återstår. Varför har det placerats där, och av vem? Barnet har knappast lagts i graven på något pietetsfullt sätt – tvärtom har den pyttelilla kroppen knölats in i kistan inlindad i en bit tyg.

Misstänker biskopens son

Gravkoret i kryptan var inte tillstängt, och enligt begravningsboken användes det under en period som en "mellanstation" för avlidna spädbarn i väntan på flytt till kyrkogården. Ett problem i sammanhanget är att vi inte vet exakt när barnet dog, eftersom det har visat sig att kol 14-analyser inte är meningsfulla. Kanske placerades det i kistan i lönndom långt efter Winstrups död?

Misstankar har riktats mot biskopens son, Peder Pedersen Winstrup, som gifte sig 1679, samma år som fadern dog. Hans historia är dåligt utforskad, men vi vet att han inte valde prästbanan som sin far och farfar, och att han förlorade allt han ägde i reduktionen. Enligt egen utsago levde Peder Pedersen därefter på allmosor.

Kanske var det betydelsefullt för honom att markera att biskopen faktiskt hade en sonson, och att han av den anledningen smög ner pojken i pappans kista? Eller var det ett försök att åka snålskjuts på biskopens förmodade goda förbindelse med högre makter?

Hann barnet döpas?

Att begrava dödfödda barn i vigd jord var förbjudet. I det här fallet vet vi inte om barnet levde när det föddes. Och om så var fallet – hann det i så fall döpas? Detta var en central fråga för kyrkan under såväl katolsk som protestantisk tid.

– Vi vet ju att väldigt många spädbarn dog, av undernäring eller infektioner, eller både och, säger Torbjörn Ahlström, professor i osteologi som har deltagit i undersökningen av Winstrups grav.

– Om både mor och barn hade dött lades barnet ofta vid hennes axel, men barnet kunde också begravas tillsammans med andra, eller ensamt i en egen kista. Det absolut viktigaste, enligt kyrkan, var att barnet var döpt. Nöddop var vanliga och kunde förrättas av en manlig släkting om det behövdes.

Samma typ av dna-analyser som har utförts på biskopen och hans barnbarn skulle kunna bidra med ökad kunskap om synen på barn under medeltid och tidigmodern tid.

Det oväntade fyndet i Winstrups grav belyser hur desperat – eller kanske pragmatiskt – föräldrar kunde agera när deras späda barn dog.

Mer om biskop Winstrup finns att läsa på vår webbsida, popularhistoria.se – sök på »winstrup«.

Publicerad i Populär Historia 8/2021