Håkanstenen vid Hovgården på Adelsö i Mälaren. 

Runristarna skrev som dagisbarn

Runorna började användas i ett huvudsakligen talspråkligt samhälle. De få som kunde skriva kom aldrig över nybörjarstadiet.

9 juli 2002 av Charlotta Sjöstedt

Det allra äldsta fyndet av skrivna tecken i Norden är från cirka 200 e Kr. I form av runor etablerade sig skrivkonsten lite trevande i norra Europa. Runorna tillkom inte oberoende av andra skrivsystem. Det finns en koppling till de sydeuropeiska alfabeten.

De äldsta runinskrifterna är skrivna med ett alfabet med 24 tecken, den så kallade äldre futharken. Den heter så efter de första runorna. Den förmodligen äldsta inskriptionen finns på ett spjutblad från Øvre Stabu i Oppland fylke i Norge. Man tror att inskriften ska tolkas som spjutets namn. Det heter Raunijaz, det vill säga Prövaren, den som ska pröva motståndaren.

Ungefär samtida med spjutet från Øvre Stabu är fynd från en offermosse i Illerup på Jylland i Danmark. Arkeologiska utgrävningar har visat att omkring år 200 e Kr offrades beslagtagna vapen och annan utrustning från en besegrad här i det som då var en sjö. Hären kan ha varit på omkring 200 man och nio av de offrade föremålen har runristningar. Ett par spjutspetsar bär vapensmedens namn Wagnijo. En av krigarna har ristat sitt eget namn, Swarta, på fästet till ett sköldhandtag.

Omkring 250 inskrifter med den äldre futharken är kända. Spridningsområdet är stort. De flesta har hittats i Danmark, Norge, Sverige, Tyskland, Holland och England. Men enstaka fynd har gjorts i Frankrike, Belgien, Schweiz, Polen, Ukraina, Rumänien, Ungern och Jugoslavien. En förklaring till att fynd gjorts långt österut kan vara att det germanska folket goterna kunde skriva med runor.

Majoriteten av inskrifterna med den äldre futharken finns på bärbara föremål som vapen, verktyg, dräktspännen eller brakteater, en slags medaljliknande hängsmycken. Från 300- och 400-talen finns det talrikare fynd och inskrifterna är längre. Från denna tid är också de första runristningarna på stenar.

Runorna kan med säkerhet placeras in i alfabetens släktträd där de egyptiska hieroglyferna är roten, det feniciska konsonantalfabetet stammen och det grekiska alfabetet med både konsonanter och vokaler den första europeiska grenen. Men det råder oenighet bland runologer om vilket av de sydeuropeiska alfabeten som runorna härstammar ifrån. Det skulle kunna vara det grekiska, det etruskiska eller det latinska. Ytterligare en möjlighet är att runornas skapare hämtade intryck från mer än ett alfabet.

I futharken kommer bokstäverna i en helt annan ordning än i de sydeuropeiska alfabeten. Henrik Williams, professor i svenska språket vid Uppsala universitet, menar att det tyder på att den som skapade runorna inte kunde ursprungsalfabetet särskilt väl eller att runorna användes under helt andra omständigheter än ursprungsalfabetet.

Något som skulle kunna vara ett parallellfall till uppkomsten av futharken är skapandet av en stavelseskrift för indianspråket cherokee i början av 1800-talet. En hövding som hette Sequoya hittade på stavelseskriften med hjälp av tecken som han verkar ha lärt sig av europeiska kolonisatörer. Han använde latinska, grekiska och hebreiska bokstäver, men han gav dem helt andra ljudvärden och en helt annan ordning i cherokeeskriften.

Forskare som försöker komma fram till vilket alfabet som ligger till grund för runorna ser inte bara till likheten mellan tecknen, utan också till vilka kontakter som förekommit mellan respektive sydeuropeiskt folk och germanerna. Om förlagan är grekisk måste det handla om det grekiska alfabet som användes före år 400 f Kr. Problemet är att det finns ett tidsglapp på cirka 500 år till det äldsta runfyndet. En del forskare tror ändå på ett grekiskt ursprung och menar att grekiska handelsmän som reste långt norrut kan ha fört med sig kunskapen om alfabetet.

De som tror på ett etruskiskt ursprung menar att germaner i Alperna kom i kontakt med keltiska stammar som använde sig av en variant av det etruskiska alfabetet som kallas det norditaliska. Överföringen skulle ha skett genom att kelternas kult spred sig till germanerna.

Den tredje teorin är att det latinska alfabetet ligger till grund för futharken. Det är vad bland andra Henrik Williams tror. För detta scenario talar att romarna kontrollerade områden i närheten av de platser där tidiga runfynd gjorts i norra Tyskland och Danmark, just vid den tid då futharken rimligen bör ha uppstått. Kontakten mellan romare och germaner var intensiv. Germanerna bytte pälsverk, slavar och bärnsten mot glas, vin och dyrbarheter av brons och guld. Och det förekom också andra kontakter.

– Germaner var legosoldater i den romerska armén och de skulle vara läskunniga, säger Henrik Williams.

Han har en idé om hur de latinska bokstäverna kan ha omvandlats till runor. Kännetecknande för runornas form är frånvaron av horisontella streck. Ofta består en runa av en eller två vertikala linjer kompletterade med några kortare sneda linjer som utgår från de vertikala. Om man gör om de latinska bokstäverna enligt ”formreglerna” för runor får man något som liknar den äldre futharken. Henrik Williams menar att det var vad runornas skapare gjorde. Dessutom inträffade i omvandlingen en sammanblandning, så att några bokstäver bytte ljudvärden med varandra.

En ansenlig forskarmöda har ägnats åt jämförelser mellan runor och bokstäver. Men en minst lika intressant jämförelse är den mellan funktionen hos den tidigaste nordiska skriften och skrift i de forntida högkulturerna. I Mesopotamien och på andra håll var det i första hand för administration skriften användes och i andra hand var det på monument. De grekiska och latinska alfabeten hade, vid den troliga tiden för runornas uppkomst, ett ännu bredare användningsområde. Förutom för administration användes skriften för filosofiska texter, litteratur och brev. Man brukade den för att roa, kommunicera och utöva makt på distans.

Man kan säga att runornas funktion med tiden blev monumental på runstenarna och från medeltiden finns det affärsbrev avfattade med runor. Men för de tidigaste runorna är användningsområdet ytterligt smalt i jämförelse med det latinska alfabetets. I Norden existerade inte den storskalighet i de ekonomiska transaktionerna som ledde till skriftens framväxt i de forntida högkulturerna. De äldsta runinskrifterna innehåller ibland lyckönskningar eller magiska formler. Men ofta bildar tecknen bara ett namn eller en kort upplysning om vem som tillverkat eller äger föremålet som ristningen sitter på.

– Runorna har använts för att markera närvaro. Man skrev för sin egen skull. Det var säkert en fantastisk känsla att kunna skriva sitt namn. Vi upplever den alla när vi lär oss skriva, säger Henrik Williams.

Faktum är att det finns en hel del likheter mellan runinskrifterna och förskolebarns sätt att skriva. I båda fallen hoppar skrivaren ofta över vokaler eller ett n och skriver lad istället för land. De skriver ihop ord och skrivriktningen växlar. En annan likhet är att man ibland verkar skriva bara för skrivandets skull. Tecknen bildar ingen mening.

Runorna började användas i ett huvudsakligen talspråkligt samhälle där de få personer som kunde skriva gjorde det i liten omfattning. De kom så att säga aldrig över nybörjarstadiet. Man har antagit att det finns likheter i att vara nybörjare som skrivare oavsett hur gammal man är och i vilken tidsålder man lever. Därav likheten mellan runristningarna och våra barns första spretiga texter.

Runinskrifterna har av senare tiders människor inte sällan uppfattats som uttryck för en primitiv kultur. Men primitiv kultur är ett begrepp som i dag är förlegat. Orsaken till det är inte minst den kunskap som de skriftspråkliga forskarna har skaffat sig om talspråkliga samhällen. Runornas ”primitivitet” förklaras mycket väl av att de tillkommit i en talspråklig miljö.

I Skandinavien ersattes den äldre futharken på 700-talet av den yngre futharken som bara har 16 tecken och så småningom trängdes runorna ut av den latinska skriften. Men det var först efter många hundra år av samexistens. I Älvdalen i Dalarna levde runorna kvar ända fram till slutet av 1800-talet.

Publicerad i Populär Historia 6/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också