Svenska flaggans historia – flagga för kung och fosterland

I ett avseende är svenska flaggans historia kortare än vad man kanske kan tro. Det allmänna flaggandet blev vanligt i Sverige först under slutet av 1800-talet, ungefär samtidigt som landsbygdens folk började måla sina hus faluröda. Äldre än så är alltså inte detta typiskt svenska: en blågul flagga framför ett rödmålat hus.

Men för att hitta rötterna till den svenska flaggans färger och form får vi gå betydligt längre tillbaka i tiden.

Medeltida vapentradition

Heraldikerna och vexillologerna (experter på vapensköldar respektive flaggor) är sannerligen inte överens om allt. Men någorlunda samstämmiga är uppgifterna om att ursprunget till den blågula färgkombinationen finns i den medeltida vapentraditionen.

Folkungaättens vapen från medeltiden – ett gyllene lejon på i huvudsak blå botten – blev kungligt med Magnus Ladulås år 1275. Blått och gult (guld) var också färgerna i det vapen med tre kronor som Albrekt av Mecklenburg gjorde till svenskt riksvapen och som redan tidigare använts av Magnus Eriksson.

Vapensköldar sammanfogades

Hundra år senare, år 1448, fick Karl Knutsson Bonde idén att sammanfoga dessa båda vapensköldar till en gemensam. Två folkungavapen och två tre kronor-sköldar placerades diagonalt mot varandra (på heraldiskt språk kallas det kvadrerad sköld). Ett gyllene kors delade de fyra blå fälten i det som kom att benämnas stora riksvapnet.

Inspirationen till den kvadrerade skölden kan kung Karl ha fått från sin föregångare, Erik av Pommern. I sitt sigill som unionskung hade också han fyra vapenfält: Danmarks tre lejon, tre kronor, folkungalejonet och den pommerska gripen.

Så uppstod, menar somliga vexillologer, sannolikt den svenska flaggans form och färger – ett gyllene kors på mörkblå botten.

Inspiration från Dannebrogen

Andra hävdar att korsformen snarast var resultatet av att man kopierade andra staters flaggor, framförallt Danmarks. Dannebrogen är världens äldsta ännu använda nationsflagga. Den tillkom troligen redan i början av 1200-talet och hade sannolikt i sin tur inspirerats av de europeiska stormakternas korstågsflaggor.

Sverige importerade alltså Dannebrogens form, men satte in de svenska färgerna, hämtade från riksvapnet.

Under Gustav Vasas och hans söners period på tronen stärktes det gyllene korsets ställning som symbol för den svenske regenten. En del forskare menar att det var först vid denna tid som flaggan uppstod. I Johan III:s instruktioner till fredsförhandlarna i Stettin år 1569 slås fast att ”det förgyllda eller gula korset har av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen”. Därför, ansåg kungen, ska det ”alltid föras uti fanor, fänikor och flaggor”. (Fänika är en lansflagga, ett militärt fälttecken.)

Blev nationsflagga

Under stormaktstiden på 1600-talet slog den blågula flaggan igenom som symbol för den svenska militären och staten. Nu kan man börja tala om en nationsflagga. Och det var vid den här tiden som den tretungade flaggan började användas. Den blev snabbt så populär att statsmakten år 1663, i de första lagstadgade reglerna för den svenska flaggan, bestämde att den svenska handelsflottan inte fick föra den tretungade flaggan – den skulle vara förbehållen krigsfartygen och befästningarna till lands.

Det förekom emellertid att handelsfartyg bröt mot denna regel: den tretungade flaggan gav intryck av att man var ett bestyckat fartyg. Det kunde skrämma iväg de flitigt förekommande piraterna.

Gemensam flagga med Norge

När Sverige och Norge förenades i en union 1814 infördes en gemensam örlogsflagga för de två kungarikena. Den bestod av en svensk tretungad flagga med ett rött fält med ett vitt snedställt så kallat andreaskors i övre inre hörnet. Ett likadant unionsmärke sattes 1818 in i den svenska handelsflaggan (den vanliga, tvärskurna flaggan).

Men tre år senare skaffade sig norrmännen en egen handelsflagga, den som i dag är Norges nationsflagga, en korsflagga i blått, vitt och rött. Därmed kom handelsfartyg från Sverige-Norge att under en period föra tre olika flaggor. Denna förvirring tilläts dock bara inom de nordeuropeiska vattnen.

Reglerna stadgade att samtliga unionens handelsfartyg måste hissa ”den förenade svenska och norska flaggan” så snart man passerade Spaniens nordvästra udde, Kap Finisterre.

Sillsallaten

År 1844 ändrades unionsmärket i flaggan. Nu tillkom fältet med det unionsmärke som kallades ”sillsallaten”, en ganska gräslig kombination av de svenska och norska nationsflaggorna. Märket fanns kvar i unionens flagga fram till det att rikena gick skilda vägar 1905.

Men i praktiken användes knappast denna unionsflagga alls efter att norrmännen 1898 antagit en egen lag som bestämde att norska handelsfartyg skulle föra ”det rene flag”. Denna flaggfråga var ett uttryck för norska strävanden efter självständighet och vållade en stor politisk tvist mellan de vid denna tid inte så särskilt broderliga brödrafolken.

Flaggandet tilltog i slutet av 1800-talet

Under det nationalromantiska slutet av 1800-talet hade flaggandet blivit betydligt vanligare. Det var först nu som den svenska flaggan började användas vid diverse allmänna tillställningar, inte bara som en symbol för staten och dess maktutövning. Flaggan kom att bli en symbol för fosterlandet.

Men ursprunget för denna folkliga flaggning var kungligt. Prins Oskar (sedermera Oskar II) hade hissat flaggan på sommarslottet Sofiero utanför Helsingborg redan på 1860-talet. Sedan han flyttat in på Stockholms slott 1872 började han också flagga där. Bruket spreds över landet, nu skulle det flaggas vid alla möjliga festliga tillfällen.

Färgerna ljusades upp

Helsingborg var också födelseplatsen för en annan viktig händelse i den svenska flaggans historia. Här bodde nämligen en flaggintresserad man vid namn Oscar Tapp. Han ansåg att den svenska flaggan var på tok för dyster. Den blå bottenfärgen var vid den här tiden betydligt mörkare än dagens och det gula korset gick snarast i orange.

Lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse 1894 kunde Tapp hissa sin betydligt gladare nyskapelse på fästningstornet Kärnan mitt i staden. Denna ljusare flagga blev en succé och kom bland annat att dominera flaggningen vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm tre år senare.

Lagstiftning skapade ordning

I början av 1900-talet fanns således en rad olika varianter på den svenska flaggan. Detta kunde statsmakterna inte stilla åse. Man ingrep och skapade genom flagglagen 1906 ordning i kaoset.

Lagen omarbetades senast 1982 och där anges att den svenska flaggans färger ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset”. Den som tycker att denna angivelse är för vag kan gå till 1984 års ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga”.

Där hittar man de internationella färgkoderna enligt NCS-systemet. Den blå färgen heter 4055-R95B och den gula 0580-Y10R. Dessa koder innebär faktiskt att färgerna återigen har blivit något mörkare än de var vid seklets början!

Vänd vimpeln rätt!

Samma färger används givetvis också på flaggans vardagliga lillebror, vimpeln. Att hissa vimpel på flaggstången när inte flaggan brukas är en sed som finns i Norden och Nederländerna.

Observera att den svenska vimpeln ska bestå av två fält, ett gult och ett blått (och det blå fältet ska vara uppåt). De på senare tid så vanliga vimplarna med kors är en horrör som får vexillologerna att rysa!

Publicerad i Populär Historia 2/1996