Ett sekel av oro
När den lågadlige bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson i juni 1434 höjde upprorsfanan mot unionskungen Eriks enväldiga regim gjorde han det i spetsen för Dalarnas väpnade allmoge, och dalkarlarna skulle under de följande 100 åren vid upprepade tillfällen spela en betydande roll i de talrika interna konflikter som satte sin prägel på svensk politik.
Många gånger lägrade sig dalauppbåden i effektiva försvarsställningar i den svårforcerade Hälleskogen nära dåvarande gränsen mot Västmanland. Här drabbades rikshövitsmannen Karl Knutsson (Bonde) av svåra motgångar när han under 1430-talets fortsatta fejder sökte tvinga Dalarna till lydnad.
Ett ännu större nederlag drabbade unionskungen Kristian I när hans välrustade riddarhär krossades 1464 under ett stort upplagt försök att slå ner det uppror mot unionen som börjat samma år. Den gången kämpade dalkarlarna inte ensamma utan anfördes av den krigiske linköpingsbiskopen Kettil Karlsson, som för övrigt var en äldre släkting till Gustav Vasa.
Även i fortsättningen engagerades dalkarlarna vanligen av den unionsvänliga falangen i svensk politik och framtonade därför som ”stureanhängare”. I det förnyade försök som Kristian I gjorde 1471 för att återvinna makten i Sverige kom de t o m att göra en offensiv insats i slaget vid Brunkeberg utanför Stockholm och under ledning av riddaren Nils Bosson (Sture) avgöra slagets utgång. Men i samma slag deltog uppbådade upplandsbönder, som i likhet med ärkebiskoparna vanligen var unionsvänliga, på kung Kristians sida.
Hur har det då varit möjligt för de svenska bönderna att under 1400-talet tämligen oförmedlat uppträda som en verklig nyckelgrupp i det politiska kraftfältet och med sina väpnade uppbåd framgångsrikt agera även på den militära scenen?
Agrarkrisens följder
En mera grundläggande förklaring ligger i följderna av vad som brukar kallas den senmedeltida agrarkrisen. Denna var en allmäneuropeisk företeelse, på allvar utlöst av digerdöden 1347–51 och förstärkt av upprepade pestepidemier under de följande hundra åren.
Även andra faktorer har bidragit till krisfenomenen som i första hand visade sig i en kraftigt sjunkande befolkning på landsbygden och uppkomsten av ödegårdar i stora mängder. Själva ordet agrarkris kan dock lätt ge felaktiga associationer. Ödelagda gårdar med bortfall av skatt och landgille (arrende) fick allvarliga konsekvenser för kronan och jordägarna men knappast för bönderna.
När jordägarna för att överhuvudtaget få brukare till sina gårdar tvangs att erbjuda bättre villkor, i första hand lägre arrendeavgifter, innebar detta en uppenbar fördel för bönderna men en ytterligare urholkning av jordägarens ekonomi. Visserligen försökte såväl dessa som kronan att tillgripa tvångsåtgärder av skilda slag för att sätta marknadskrafterna ur spel, men särskilt i ett rike som det svenska blev detta föga framgångsrikt. Här fanns inte så mycket av den feodala struktur som på andra håll utgjorde en hård tvångströja.
Kris för kronan
Den senmedeltida agrarkrisen var alltså i Sverige en kris för kronan och de jordägare som var beroende av arrendeintäkter, vilket hotade den gamla maktstrukturen.
Agrarkrisen blev ett hårt slag särskilt för den talrika lågadeln, vilket ledde till en kraftig reducering av antalet och av kronans rustande frälse. På motsvarande sätt krympte underlaget för kronans skatter och försök att öka skattetrycket gav automatiskt upphov till ett utbrett missnöje. Väl medvetna om sin nyckelställning i samhället tvekade de svenska bönderna inte att utnyttja alla de medel som stod dem till buds för att hävda sina intressen. Ett medel blev det öppna upprorets väg, vilket i sin tur pekar på ytterligare en förklaring till de svenska böndernas aktiva roll i den sena medeltidens konfliktladdade svenska historia.
Armborst och bråtar
Den vapentekniska utvecklingen i Europa hade sakta men säkert under senmedeltiden bidragit till att reducera det tunga kavalleriets överlägsenhet och dominans. Långbågens och särskilt armborstets utveckling bidrog till att ge infanteriet en växande roll även i de reguljära arméerna.
Av samma skäl ökade stridsvärdet för de väpnade uppbåd som bönder i skilda delar av Europa kunde ställa på benen. Detta gällde inte minst om de fick agera i en terräng som underlättade försvarsstrider, särskilt skogig och kuperad terräng som gjorde det lätt för uppbåden att förskansa sig bakom stora förhuggningar, eller bråtar som de vanligen kallades.
Ute i Europa gav 1400-talet många notabla exempel på hur stora kavalleribaserade yrkesarméer led svåra nederlag i drabbningar mot fiender som maximalt utnyttjade de fördelar som terrängen och en defensiv taktik gav. De upproriska tjeckiska husiterna vann under 1420-talet upprepade segrar över den tyske kejsarens trupper, medan de schweiziska bondeuppbåden tillfogade den burgundiske hertigen de svidande nederlagen vid Granson och Murten på 1470-talet.
I unionsstridernas Sverige blev det därför angeläget för de stridande stormannafraktionerna att söka vinna böndernas politiska såväl som militära stöd. Det senare var inte minst viktigt som ett komplement till det krympande adelskavalleriet och som ersättning för de värvade förband av legoknektar man bara hade råd att hålla i begränsad utsträckning. Men många gånger drev bönderna en helt egen linje i det politiska spelet.
Bondefreder
När öppna strider bröt ut sommaren 1505 mellan den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson och kung Hans i Danmark, samlades ombud för bönderna i de gamla svenska landen Möre, Värend och Finnveden och från de danska Blekinge och Göinge till ett gemensamt ting i det blekingska Hjortsberga. Här träffades ”nu som tillförne” en överenskommelse om total neutralitet trots det utbrutna kriget.
Man lovade att inte följa sin överhet längre än till riksgränsen och samtidigt underrätta sina grannar om förestående anfall; man lovade varandra fri handel och att helt öppna kontakter skulle råda över gränsen trots kriget och dessutom ett gemensamt uppträdande mot brottslingar och kringdrivande tjänstefolk.
Överenskommelser av den här typen brukar kallas gränsfreder eller bondefreder och de ger ett klart uttryck för en bristande solidaritet med det egna rikets politiska ledning och en stark känsla av gemenskap med människorna på andra sidan riksgränsen. Det sägs uttryckligen att freden 1505 var en uppföljning av liknande avtal tidigare.
Den omfattning, både geografiskt och innehållsmässigt, som gränsfrederna hade under medeltidens slutskede är ett ganska extremt uttryck för de friheter som människorna i lokalsamhället, i första hand bönderna, ansåg sig kunna ta i områden där bondeuppbåden var en reell militär faktor.
Man ur huse
För att kunna sätta makt bakom orden slogs i avtalet 1505 också fast en skyldighet för alla vuxna män att ”gå man ur huse” vid uppbåd och att hålla sig väl rustade med goda vapen.
En unik ögonblicksbild från ett småländskt bondeuppbåd har vi 1505 när Värendsbönderna hade kallats till Tingsryd nere vid riksgränsen. ”Där var då över 1000 goda skyttar församlade med sköna armborst och skäktor (armborstpilar), allesamman fullvärdiga, unga karlar, förutom de som enbart bar pålyxor och spjut. Jag skulle själv inte kunnat tro att de var så många”, tillägger den högadlige brevskrivaren, ”om jag inte låtit räkna skyttarna. Och ändå var där inte man ur huse utan bara en karl från varje gård.”
Skattefrihet och bondefrälse
När riksföreståndaren själv två år senare sökte förmå det värendska uppbådet i sin helhet att komma till Kalmars försvar möttes han däremot av kalla handen. Motiveringen var lika rak som enkel: ”Ofta hade deras land utsatts för härjningar men ingen hade dem undsatt utom de själva.” Därför ville de inte ligga framför städer och slott utan ”stanna hemma och värna och beskärma sitt eget land”. Deras eget land var inte Sverige, utan Värend!
Under 1510-talets fortsatta unionsstrider fann den nye riksföreståndaren, Sten Sture d y, för gott att i utsatta områden, bl a Kalmartrakten, försäkra sig om ett militärt stöd genom att ge talrika bönder skattefrihet, vilket skapade ett slags bondefrälse.
Sedan Kristian II 1520 med stora legotruppsförband satt sig i besittning av Sverige beordrade han en total avväpning av bönderna. Detta utlöste redan vid nyåret 1520, långt innan Gustav Eriksson gjorde sitt påstådda Vasalopp, ett våldsamt uppror i östra och centrala Småland, där uppbådade bondemassor från bl a socknarna Algutsboda, Alghult och Madesjö gjorde processen kort med Kristians folk. Smålänningarna behövde frihetshjälten norrifrån inte befria, det ombesörjde de själva
När Gustav Vasa ett par år senare blev kung och målmedvetet gick in för att skapa en stark och centraliserad maktställning, var det ofrånkomligt att detta skulle leda till konflikter med de landskapsmenigheter som starkast hade hävdat sina intressen under unionsstridernas tidevarv. Det ledde till tre dalauppror och tre småländska, även om det första brukar kallas ”västgötaherrarnas uppror”. Såväl detta som de tre dalaupproren framtonar dock som milda västanfläktar jämfört med det sista smålandsupproret, Dackefejden 1542–43, som också spred sig till Östergötland, Öland och i någon mån Västergötland.
Dackefejden är det största och våldsammaste genuina bondeupproret i svensk och nordisk historia. Men innan vi stannar inför detta kan det vara lämpligt att göra en utblick över 1520-talets europeiska omvärld.
Uppror i Europa
Det vidsträckta tyska rikets södra och mellersta delar skakades 1525 av en serie våldsamma bondeuppror. Hundratusentals bönder reste sig mot överheten med krav på bättre villkor och stora förändringar av det bestående samhället.
Kraven var mestadels klart och konkret formulerade med utgångspunkt i rådande sociala och ekonomiska missförhållanden, men med en övergripande teoretisk motivering i ”den gudomliga rätten”. Den senare var klart inspirerad av kritiken mot påvekyrkan från den redan inledda reformationsrörelsen. Martin Luther hade i sina tidiga skrifter hävdat att hela samhället måste omgestaltas och förbättras. Budskapet uppfattades av många som en plötsligt uppenbarad evangelisk sanning: att den kristna människan var född fri, att hon på ”den gudomliga rättens” grund kunde kräva ett avskaffande av alla band som tvingade och förtryckte.
I de sydtyska böndernas upprorsprogram finns en lång lista över nya påbud från furstemakt och godsägare som man krävde skulle avskaffas. Några hade sina rötter i kvardröjande livegenskap, men de flesta vände sig mot nya och långtgående krav från furstemakten. Trots bondeupprorens starka engagemang blev de mestadels illa beväpnade bondeskarorna ett lätt byte för furstarnas krigserfarna legosoldater. Redan efter ett par månader var upproren krossade och dränkta i blod.
Bönderna hade fått kämpa helt utan stöd från Luther som i stället författade en stridsskrift mot ”dessa mördande och plundrande horder av bönder”. Den mera radikale reformatorn Thomas Müntzer blev däremot en förgrundsgestalt för folkresningen i Thüringen och stupade i det avgörande slaget vid Frankenhausen i maj 1525.
Danska bondeuppror
Reaktionen mot ett ökat skattetryck går som en röd tråd genom de flesta oroligheterna i Norden vid samma tid. Flera exempel kan hämtas från Danmark och Norge.
När Kristian II krävde nya skatter inför den avgörande kampen om Sverige utbröt oroligheter i hans norska lydriken, men de kvästes med hård hand. Några år senare, när striden om herraväldet i Norden stod inför en ny vändpunkt, reste sig bönderna i Skåne och Blekinge mot Kristian som i den egna propagandan alltid framställde sig som bondevänlig. I själva verket upplevde bönderna kungens nya förordningar som ett hot mot gammal lag och lokalt självstyre.
Ännu häftigare blev reaktionen mot nya skatter och påbud uppifrån under den följande kungen, Fredrik I. Ett uppror bröt ut våren 1525 i Skåne och Blekinge med benägen hjälp av den landsflyktige Kristians trogne vapendragare, Sören Norby. Det sammanföll tidsmässigt med det stora tyska bondekriget. Men i motsats till detta blev upproret bara en del av ett större politiskt spel som fördes över böndernas huvuden. I slutskedet ställdes de skånska bönderna ensamma mot kronans legotrupper och mejades ner i massor i slaget vid Bunketofta, en dryg mil sydost om Helsingborg, den 11 maj 1525.
Starkast hade upprorsandan varit i Göinge och Blekinge, i periferin av det danska riket och med stora inslag av självägande bönder och kronolandbor. Här ansåg man sig ha störst möjligheter att trotsa centralmakten, i kraft av sina bondeuppbåd. Men upproret stod bönderna dyrt. ”Så många tusen bönder äro ihjälslagne att uti somlige socknar är blott 2 eller 3 bönder kvar”, skrev Gustav Vasa efter upproret och höjde ett hotfullt varnande finger mot sitt eget folk.
Reaktion mot överhet
Mera övergripande finns det starka paralleller mellan bondeupproren i Tyskland och Skåne 1525 och det stora småländska upproret 1542, nämligen reaktionen mot en expanderande överhet i furstemaktens gestalt. Men i vissa avseenden är skillnaderna uppenbara. Medan de tyska bondeupproren inspirerades av reformatorernas förkunnelse, fanns i Dackefejden en stark uppslutning bakom gamla katolska ideal.
Dackeböndernas uppror blev redan av dem själva sammanfattat som en kamp ”för det som gammalt och fornt hade varit”. Det var det decentraliserade och konservativa bondesamhällets motståndsrörelse mot en expanderande centralmakt som byggde på nya premisser.
Gustav Vasas fiskala åtgärder och befallningar hade på många håll lett till en mångdubbling av skatten. Den sedan 1500-talets början återupptagna nyodlingen utnyttjades av kronan, som uppträdde med krav på äganderätt till de nyuppodlade gårdarna och med anspråk på ensamrätt till alla bärande träd (främst ek och bok) och till jakt på högvilt (älg, hjort och rådjur). Genomgående drabbade kronans åtgärder skogsbygdens småbönder och nyodlare hårdast.
Krononybyggare
Nils Dacke, krononybyggare i Möre nära gränsen mot Danmark, var själv en typisk representant för dessa grupper. Även kronans kyrkopolitik kom att drabba och uppröra många: tiondeskatten utkrävdes mera bokstavligt sedan den övertagits av kronan och omfattande konfiskationer av kyrksilver väckte ont blod.
”Det var snart lika skönt uti en öde skog som i en kyrka”, hette det i dackeböndernas klagoskrifter och apropå den nya gudstjänstordningen påstod man ”att ett spenabarn kunde snart från en dyngevagn vissla en mässa fram”.
Det stora upproret inleddes med en serie mord på fogdar och frälsemän söder om Kalmar strax före midsommar 1542. Redan från början stod Nils Dacke i ledningen och morden hade också klara inslag av blodshämnd för dödade släktingar.
I inledningsskedet slöt i första hand enskilda män som kommit på kant med fogdar och andra makthavare upp bakom Dacke, men en medveten strategi var att förmå de enskilda häradstingen att fatta ett samfällt beslut om stöd åt upproret, vilket automatiskt gav kontroll över uppbådsorganisationen. Det visade sig vid upprepade tillfällen att tveksamma häradsmenigheter hastigt bytte ståndpunkt och gjorde gemensam sak med upprorsmännen när kungliga trupper gjorde plötsliga och hotfulla framstötar.
Minst 15 000 man
När upproret kulminerade i november och Gustav Vasa tvangs sluta ett årslångt stillestånd behärskade de upproriska större delen av Småland, utom Kalmar och Jönköping, hela Öland och Östergötland upp till slättbygden. Totalt förfogade Dacke då över en uppbådsorganisation som bör ha uppgått till minst 15 000 man. Men uppbåden var tämligen hårt lokalt bundna och många gånger var lokala bondeledare inte benägna att underkasta sig Dackes befallningar.
Det utbröt snart svåra motsättningar av skilda slag inom upprorsleden. Många misstrodde Dackes linje som gick ut på en förhandlingslösning med Gustav Vasa på villkor om en återgång till den rätt och de skatter som gällt för 15 år sedan.
Trots svårigheterna gav Nils Dacke många prov på en stor ledarförmåga och bondeuppbåden på både snabbhet och ett stort stridsvärde. När Dacke i augusti månad med sina framskjutna styrkor bevakade de vägar som ledde från Jönköping mot Växjö, i väntan på den första stora kungliga motoffensiven med tyska legotruppsförband, hade han med sig två män från varje socken i de härader som gått honom till handa. De skulle vara beredda ”att oförtövat genom natt och dag” skynda till sin hemsocken med order till fjärdingsmannen att resa man ur huse och ila till den plats Dacke befallde. Samtidigt sände han ”sin budkavle repader och bränder” till andra härader med uppmaning att gå honom till handa. Vad som annars skulle hända gav budkavlens symbolik en klar antydan om: de skulle hängas och deras gårdar brännas!
Spärrade vägen
De svenska bondeuppbådens stridstaktik vad gällde konfrontationer med beridet krigsfolk var att locka in fienden i trånga och skogiga passager, där man effektivt kunde spärra vägen med stora bråtar, och sedan rikta förödande flankangrepp mot den inspärrade fienden. I princip hade den stora likheter med den s k mottitaktik som finländarna med framgång tillämpade under Andra världskriget.
Ett lysande exempel på en framgångsrik drabbning av detta slag är den som utkämpades söder om Kisa i Östergötland i september 1542 när en hel legotruppsfänika, fångad i en bråtställning bemannad av lokala bondeuppbåd, blev i det närmaste förintad. Gustav Vasa riktade ofta kritik mot de tyska legotrupperna för deras ovilja ”att söka buskan” och göra ordentliga rekognoseringar, särskilt sedan ”buskan blivit grön”, vilket gav upprorsmännen med deras goda lokalkännedom stora fördelar.
Sedan Gustav Vasa under senhösten och vintern gjort stora truppvärvningar utomlands bröt han vapenvilan i slutet av januari 1543 och efter ytterligare sex veckor sattes hans huvudstyrka på närmare 5000 man på marsch från Linköping mot Kalmar. Detta var väntat av Dacke som låtit stora bondeuppbåd göra en väldig förhuggning, en halv mil lång, mellan Högsby och Mörlunda. De kungliga befälhavarna ansåg sig inte kunna forcera denna bastion utan tvangs vända för att göra någon form av kringgående rörelse. Det var fortfarande vinter, trots att det var i slutet av mars, varför de frusna vattendragen bar och ökade härens framkomlighet. Detta bidrog till att ett överfall, lett av Dacke personligen, misslyckades och han själv blev svårt sårad ”av ett lod (skott) genom båda låren”.
Denna strid utkämpades någonstans i trakterna kring Virserum och blev avgörande för hela upprorets utgång. De flesta häradsmenigheterna skyndade sig att dagtinga med de kungliga befälhavarna och deras trupper kunde inom loppet av ett par veckor sätta sig i besittning av hela det upproriska området. Vedergällningens tid var inne men även eftertankens, inte minst för Gustav Vasa.
Nya slott och ny dialog
Kungen beslöt omgående att anlägga nya slott, vid Kronoberg och i Jönköping och Vadstena, och att bygga upp en helt ny armé som värvades inom riket för att säkra kronans makt och förhindra en ny Dackefejd. Men kungen lanserade även en betydligt försiktigare taktik i umgänget med undersåtarna och en tämligen ordnad dialog mellan styrande och styrda började ta form. Kanske är detta en av de viktigaste rottrådarna till den omtalade ”svenska modellen”. I varje fall blev Dackefejden inte bara det största utan även det sista i raden av svenska bondeuppror.
LarsOlof Larsson är professor i historia och verksam i Växjö.
