Häxjakt krävde hundratals offer

Hundratals år efter att de sista häxbålen falnat spekuleras det fortfarande om varför de egentligen tändes. Var det en manlig läkarkår som ville få bort konkurrerande kloka gummor? Eller var häxorna narkomaner och medlemmar i hemliga sekter som överheten ville förtrycka?

Om man får tro historieskrivarna tycks de största bovarna i dramat trots allt ha varit en uppskrämd allmänhet som villigt understöddes av nitiska präster.

Hetsjakten spreds som smitta

Domstolsprotokoll från de svenska häxprocesserna 1668–76 målar upp en lika tydlig som ryslig bild av förloppet, som likt en smitta började i Dalarna och sedan spred sig till Norrland och Svealand. När farsoten nått vägs ände i Stockholm hade omkring trehundra människor dödats – 99 procent av dem var kvinnor.

Redan under mitten av 1400-talet hade förföljelserna brutit ut i Europa och fått extra bränsle av boken Häxhammaren, som kom ut 1487. Där kunde man läsa om häxornas pakter med djävulen och hur de kunde avslöjas med hjälp av tortyr.

Kyrkan hade länge kämpat mot alla former av vidskepelse. Det som ansågs extra allvarligt med de påstådda häxorna var att de kombinerade magi med samröre med Djävulen. Berättelser om Blåkullafärder, där häxorna lämnade över barn till den onde, spreds från by till by och från socken till socken.

Barns berättelser avgörande

Resultatet blev att över 50 .000 oskyldiga avrättades i hela Europa. Det som är utmärkande för Sverige är att vittnesmål från barn hade en avgörande roll i processerna. Häxhysterin började i Älvdalen med ett barns berättelse om djävulsförbund och resor till Blåkulla. Åtta år senare avslutades historien i Stockholm med ett annat barns bekännelse att allt varit påhittat.

Däremellan finns söner och döttrar som anklagade sina egna mammor, så kallade ”visgossar” som specialiserat sig på att peka ut häxor, och andra barn som tog emot mutor från dem som ville rädda sitt eget skinn.

Gifta kvinnor pekades ut

Till skillnad mot vad man kanske kan tro var den typiska häxan inte en fattig, klok gumma som levde ensam i utkanten av samhället. En undersökning gjord på material från Dalarna visar tvärtom att hon var en gift kvinna i 50-årsåldern, med gott rykte och bra ekonomi. Hennes påstådda brott var att ha fört oskyldiga barn till Blåkulla och överlåtit sin kropp och själ till Djävulen.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

För den utpekade häxan väntade förhör av särskilda trolldomskommissioner som tillsatts. Socknarna formligen tävlade om vem som hade flest häxor och skickade skrivelser till kommissionen för att påskynda proceduren.

Spår av Satans grepp

Förutom vittnesmål kunde flera tecken avslöja en häxa. Grät hon inte under förhören ansågs Djävulen ha förhärdat henne. Röda märken på kroppen förmodades vara spår efter Satans grepp. De utpekade häxorna kunde också bli utsatta för vattenprov. Då bands den misstänkta och sänktes ned i vatten – den som sjönk betraktades som oskyldig, medan den som höll sig flytande ansågs skyldig och dömdes till döden.

Med tiden tillät den dåvarande kungen Karl XI tortyr i förhören. Det viktiga var att få fram en bekännelse före avrättningen. Och det av ren omtanke om häxan. Först när hon bekänt tilläts hon ta emot nattvarden och bli förlåten av Gud. Därefter kunde halshuggningen ske och kroppen brännas på bål.

Bara en kvinna i Sverige brändes levande. Det var en viss Rumpare-Malin i Stockholm som vägrade att erkänna och dessutom var stursk mot både sina barn som angett henne och rättens representanter.

Tveksamma vittnesmål

Efter hand blev flera personer i ledande roller skeptiska till bevisföringen. En av dessa var läkaren Urban Hiärne, som själv satt med i trolldomskommissionen, men som misstänkte att barnens vittnesmål var fantasifoster.

De vittnande barnen började motbevisas och i september 1676 startade 15-åriga Annika Thomsdotter i Stockholm en dominoeffekt av erkännanden, när hon bekände att allt hon sagt om Blåkulla och häxorna hade varit påhitt.

Att epidemin fick sådan spridning i landet kan kanske delvis förklaras med ett av barnvittnenas uttalande: ”Det är nu sådan tijd: den som säger sig icke föras [till Blåkulla] blifwer förföljd.”

Kyrkan kände sig hotad

Det brott häxorna anklagades för var en blandning av två olika illgärningar – dels det som sedan länge kallats för magisk skadegörelse, dels kätteri. Sedan länge hade vissa människor ansetts kunna skada såväl människor som djur genom magi – nu började man tolka dessa förmågor som ett tecken på samröre med djävulen.

En sådan förbindelse betecknades som ett brott direkt mot Gud, alltså ett majestätsbrott.

Nu blev frågan om häxorna plötsligt ett ärende för kyrka och stat, som anade ett hot mot hela den kristna världsordningen. Man började se häxorna som representanter för en ny, samhällsomstörtande sekt som det gällde att bekämpa med alla medel.

Publicerad i Populär Historia 1/2006