Ruinen efter den aldrig intagna fästningen i Kungälv är ett populärt utflyktsmål.

© Bo Davidsson/BoProd Media

Bohus fästning - vaktpost i väst

I skärningspunkten mellan Sverige, Danmark och Norge lät den norske medeltids­kungen Håkon V uppföra en av Nordens starkaste borgar.

12 maj 2008 av Håkan Strömberg

Vellem nescire litteras. ”Jag önskar att jag inte kunde skriva.” Det lär den danske rikshovmästaren ha yttrat på latin när han för 350 år sedan, år 1658, skrev under fredsdokumentet i Roskilde. I ett slag förlorade Danmark-Norge ett tiotal landskap till ärkefienden Sverige. Förlusten omfattade inte bara mark utan också ett stort antal städer och borgar. En fästning som bytte överhöghet var den massiva Bohus invid Kungälv i södra Bohuslän – en anläggning som trots flera försök aldrig hade intagits.

I år, 2008, är det exakt 700 år sedan borgen på Bagaholmen började byggas. Dess dramatiska historia började dock redan år 1286, med ett kungamord. Ett antal mäktiga danska stormän utpekades som ansvariga för dansken Erik Klippings död, och valde snabbt att fly till Norge, där de fick skydd. Den norske kungen överlämnade till och med den nyanlagda Myklaborg på Ragnhildsholmen till flyktingarna. Borgen låg i Nordre älv vid den norska köpstaden Kongahälla, och därifrån kunde de landsflyktiga behålla kontrollen över norra Halland (där en av dem var greve). I praktiken skapade de misstänkta kunga­dråparna sig ett eget litet rike i skärningspunkten mellan Norge, Sverige och Danmark.

Efter en tid ville det norska kungahuset bli av med denna oroande ministat. Hjälp kom från Sverige, som vid den här tiden började visa intresse för en mer förtrolig relation med Norge. För att besegla vänskapsbanden förlovades Erik, den svenske kungens yngre bror, med norske Håkon V:s enda dotter.

Erik lyckades snabbt utmanövrera den danska kolonin och ta över dess revir. Men lät sig inte nöjas med det – för hertigen var Myklaborg och norra Halland bara en aptit­retare. År 1306 iscensatte Erik det drama som gått till historien som Håtunaleken, där han tog sin bror, kung Birger, till fånga och blev Sveriges verklige härskare. Händelsen gav Håkon kalla fötter. Hade Erik planer på att ta över hela Norge? Kunde han lita på pojken? Håkon försökte med våld få tillbaka Myklaborg, men när det misslyckades började han, år 1308, uppföra en motfästning bara några kilometer längre bort. Fästningen fick namnet Bagahus; med tiden ändrat till Bahus, ”den stora borgen”. Bahus har i sin tur gett namn åt Bohuslän.

Myklaborg försvann snabbt i historiens dimma och kvar stod Bagahus, som en vaktpost mot det mörka inlandet. Fram till 1600-talet hade Sverige egentligen ingen västkust. Det norska Bohuslän och danska Halland lämnade bara en några kilometer bred svensk korridor precis vid Göta älvs utlopp i havet. Som gränsfäste blev den snart en betydelsefull mötesplats för mäktiga män och kvinnor, inte minst under medeltiden.

Den dynastiska soppa där hertig Erik var en av de agerande slutade med att hans familj i stort sett utraderades. Kvar var Eriks son och kung Håkons dotterson, Magnus. Denne ärvde den norska tronen och blev vald till svensk kung redan som liten. I Sverige sa lagen att en man blev myndig vid femton års ålder, medan man i Norge måste fylla tjugo. Så 1331 (sannolikt) blev Magnus regerande kung i Sverige. Lösningen ansågs otymplig, varför Magnus snart förklarades myndig även i Norge. Herredagen som genomförde detta lagbrott var samlad på just Bohus fästning, en lämplig plats att hylla en norsk-svensk kung på.

Bohus blev ett maktcentrum som kraftigt kom att påverka sin omgivning. Ett stycke längre in i landet längs Göta älv låg den svenska köpstaden Lödöse. I dag kan det vara svårt att förstå dess betydelse, men när Danmark behärskade all trafik genom sunden var Lödöse en strategisk port i väster. Placeringen långt inåt land kan verka märklig, men det här var en tid när det inte fanns något fungerande vägnät. Därför var det fördelaktigt att transportera varor till och från Skara – västra Sveriges ”huvudstad” – med båt.

Bohus fästning kom radikalt att förändra villkoren för Lödöse. Genom sin placering precis där Göta älv och Nordre älv rann åt varsitt håll kontrollerade borgen all sjötransport inåt Sverige. Norrmännen kunde fritt bestämma över den svenska handeln, något de naturligtvis utnyttjade när konflikter uppstod.

I längden var det ohållbart. I början av 1470-talet tog därför den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre tag i saken och lät helt enkelt flytta staden. Nya Lödöse anlades ett lagom stycke nedanför Bohus fästning, närmare havet och i närheten av Bohus svenska motsvarighet, Älvsborgs fästning.

Älvsborg byggdes alltså några decennier efter Bohus. Den var Sveriges fasta värn i väster och de två borgarna låg under några århundraden och bevakade varandra. Ser man till deras meriter blir historierna däremot ganska olikartade. I konflikter mellan Sverige och Danmark-Norge i skiftet mellan 1500- och 1600-tal intogs Älvsborg under två krig i rad. Båda gångerna fick borgen och omgivande områden köpas tillbaka för kopiösa penningsummor: Älvsborgs lösen och Älvsborgs andra lösen. Bohus fästning, däremot, stod emot allt vad svenskarna försökte sig på. Under nordiska sjuårskriget på 1560-talet föll Älvsborg snabbt.

Att ta Bohus var en möjlighet att jämna ut oddsen. Fem gånger försökte svenskarna innesluta borgen. Våren 1566 iscensattes den mest seriösa belägringen, som blev utdragen och svår för både belägrade och belägrare. Svenskarna lyckades skjuta hål i muren och kunde under svåra förluster ta sig in och storma ett av tornen. En samtida rapport berättar att försvararna placerat krut i tornet och sprängde det tre gånger – den så kallade ”Bohusiska smällen”. Trots många försök var det en aldrig intagen borg som Karl X Gustav red in i den 30 mars 1658. De norska 350 åren var över.

Hur svår förlusten av Bohus var blev klart när skånska kriget bröt ut 1675. Konflikten kan ses som ett revanschkrig från dansk-norsk sida. Mindre än tjugo år hade gått sedan freden i Roskilde; såret var ännu färskt och en av nycklarna till att återfå de förlorade landskapen var just Bohus fästning. Sommaren 1678 inringades borgen av en imponerande dansk-norsk armé med tungt artilleri. Mellan maj och juli gjorde belägrarna vad de kunde för att knäcka murar och försvarsvilja. Därefter tvingades man dra sig tillbaka. Då återstod inte mycket av befästningen – men den hade stått emot!

Rollen som Norges bastion mot det svenska inlandet, med ryggen mot havet, var definitivt överspelad. När Bohuslän och Halland blivit svenska kom hotet istället från just havet. Som befästning hade Bohus inte längre någon verklig roll att spela och det som sedan skedde med anläggningen är ganska typiskt för fästningar som förlorat sin militära betydelse. Efter att i århundraden ha hållit våldsverkare ute övergick Bohus till att hålla våldsverkare inne. Under en stor del av 1700-talet fungerade borgen som fängelse. Utvecklingen var som sagt inte ovanlig. Att dömas till fästning blev synonymt med fängelsestraff, ofta i kombination med straffarbete.

En av dem som tillbringade delar av sitt liv på fästningen var en knivsmed vid namn Engberg. Det var han som mot betalning hjälpte Charles Emil Lewenhaupt att fly – generalen som dömts till döden för det katastrofala så kallade hattarnas krig på 1740-talet. När en belöning utlovades till den som hjälpte till att fånga Lewenhaupt bytte dock smeden sida och angav rymlingen. Trots det dömdes han till döden, för att sedan benådas till fängelse på Bohus.

En annan fånge var Thomas Leopold, en äldre släkting till skalden Carl Gustaf Leopold. Han anslöt sig i början av 1700-talet till radikalpietisterna, en religiös riktning som inte sågs med blida ögon av den svenska statskyrkan. Leopold skickades till Bohus fästning som kättare och samhällsfara. Präster besökte honom regelbundet för att återföra honom till den rätta tron, men utan framgång. Eftersom han envist vägrade avsvära sig sina uppfattningar kom han att tillbringa fyrtiotvå år bakom lås och bom, de flesta av dem på Bohus fästning.

Att från ointaglig fästning reduceras till fängelse kan tyckas vara ett oblitt öde, men det gick definitivt inte bättre för Älvsborg. Fästningen där dömdes ut redan 1660 och sprängdes i bitar, delvis för att dess beståndsdelar skulle kunna användas till att bygga en ny befästning längre ut i älvmynningen. Nybygget är det ännu bestående Nya Älvsborg.

I dag, när vi bevarar många gamla byggnader som fornminnen, kan det vara svårt att förstå äldre tiders vana att riva och plocka sönder. För samtiden var det ofta en rent praktisk fråga: huggen sten kostade pengar. Varför beställa ny om det låg tonvis och väntade? Under 1700-talets slut blev detta även Bohus öde. Det bestämdes att den före detta fästningen och det före detta fängelset skulle rivas. Befolkningen i Kungälv fick lov att ta sten till vad den behövde.

Bortforslandet stoppades under 1800-talet – i tid kan man säga, eftersom Bohus fästning i dag är en av Sveriges mest imponerande ruiner. Den är också en väl utnyttjad turistmagnet, som bland annat erbjuder en årlig medeltidsmarknad. Jubileumsfirandet 2008, som går under namnet ”Fästningarnas fest”, tar vara på fästningens samnordiska historia, även om det sker utan blodbad och bitterhet.

Publicerad i Populär Historia 5/2008

Kungens halvbror sköt sönder borgen

Av Anna Larsdotter

Belägringen av Bohus fästning 1678 varade i två månader och slutade med att borgen förvandlades till en grushög. Över 2 000 bomber, 200 glödgade kulor och korgvis av granater hade träffat fästningen. Redan efter fyra dagar var allt trävirke förstört. Men befälhavaren, överste Fredrik von Börstell, hade utverkat en ed från var och en av sina soldater att aldrig ge upp – ordet förhandling fick inte ens nämnas. Den som bröt mot regeln straffades med döden.

Bit för bit störtade borgen samman, i moln av krutrök och damm. Om nätterna försökte den alltför fåtaliga styrkan bygga upp vad som kundes, men lyckades aldrig hålla jämna steg med fiendens stenhårda beskjutning. Soldaternas antal smälte samman framför ögonen på befälen, och bara ett par gånger, när det rådde dimma, lyckades man, per båt, få över förstärkningar.

Efter sex veckor ansåg den norsk-danske befälhavaren Ulrik Frederik Gyldenlöve, halvbror till den danske kungen, att det tunga artilleriet gjort sitt och att det var dags för stormning. Han ställde upp sina trupper i slagordning och skickade över en trumpetare till Börstell med uppmaningen att ge upp. Börstell svarade att hellre skulle han dö. Och han lyckades verkligen hålla fästningen ännu en tid, tills riksamiralen Gustav Otto Stenbock kom till undsättning.

Ulrik Frederik Gyldenlöve har fått ge namn åt den så kallade Gyldenlövefejden – de strider som fördes kring den svensk-norska gränsen under skånska kriget (1675–79). Hösten 1676 bröt han in med sina trupper i Bohuslän och Västergötland, besatte Vänersborg och brandskattade Skara och Lidköping. Händelseutvecklingen gjorde svenskarna livrädda – man såg hur den nya staden Göteborg, och i förlängningen hela västra Sverige, hotades av danskarna. Bohus fästning var en nyckelpunkt i detta försvar.

Striderna utvecklades till ett sorts gerillakrig, där många bohuslänningar tog danskarnas parti. Precis som i Skåne var den svenska attityden mot dessa rebeller stenhård. Magnus Gabriel De la Gardie, en tid chef över det svenska försvaret i väster, kun­gjorde att de som sällade sig till fienden skulle »hemsökas med eld och svärd, med galge och gren». Vid fejdens slut var landskapen förödda och hundratals gårdar stod öde.

Publicerad i Populär Historia 5/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också