Dianas liv blev en mardröm

Världen blev fullständigt betagen när den blygt leende 20-åringen Diana Spencer den 29 juli 1981 skred uppför altargången i sin pösiga marängklänning. När ärkebiskopen i sitt tal till brudparet kallade deras förening för »det stoft som sagor vävs av« rördes till och med en och annan förhärdad republikan till tårar. Bröllopet mellan prins Charles och Diana följdes av 750 miljoner tv-tittare och i all sin kungliga prakt var det verkligen sagolikt.

Men i sagorna brukar bröllopet utgöra finalen där flickan får sin prins för att sedan leva lycklig i alla sina dagar. Dianas bröllop blev i stället inledningen till en skandalkantad tragedi och en mediecirkus av sällan skådat slag.

Den skoningslösa brittiska sensationspressen skildrade dramats turer in i minsta detalj och drevet följde bokstavligen varje meter av hennes färd mot katastrofen.

Hovets dubbelmoral och skvallerpressen

Om Diana hade fått leva hade bilden av henne varit en annan. Men istället lever för alltid bilden kvar av den vackra och olyckliga 36-åring hon var vid sin död den 31 augusti 1997. Enligt många var hon en varm och engagerad medmänniska som föll offer för hovets dubbelmoral och för den spektakulära skvallerpressen. Andra har beskrivit henne som manipulativ, egocentrisk och med ett omättligt bekräftelsebehov. Förmodligen har båda bilderna fog för sig.

Diana Frances Spencer föddes den 1 juli 1961 i Norfolk som tredje dotter till Edward John Spencer och hans hustru Frances. Så småningom, när hennes farfar dog, skulle pappan bli den åttonde earlen Spencer och installera sig på släktgodset Althorp i centrala England. I väntan på denna upphöjelse bodde familjen i Park House, en viktoriansk herrgård som låg på det kungliga slottet Sandringhams ägor.

Önskade sig en son

Året innan Diana kom till världen födde Frances en pojke som var svårt missbildad och som dog strax efter förlossningen. Föräldrarnas äktenskap hade varit på fallrepet i flera år och stämningen mellan dem blev inte bättre när hustrun nedkom med ännu en dotter. För en blivande earl var det av största vikt att få en manlig arvinge och John Spencer visade öppet sitt missnöje.

Han lär till och med ha släpat runt sin hustru till olika fertilitetskliniker för att undersöka varför hon bara födde flickor. Spencer kände uppenbarligen inte till att det är mannens sädesceller och inte kvinnans ägg som i befruktningsögonblicket avgör vilket kön barnet ska få.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Först 1965 lättade trycket på hustrun när Frances äntligen födde sonen Charles. Medan den nyfödda Dianas dop hade varit en anspråkslös tillställning i Sandringhams kyrka döptes hennes lillebror i den storslagna Westminster Abbey med självaste drottningen som gudmor.

Ett oönskat barn

Även om Diana måste ha påverkats både av att vara ett oönskat barn och av föräldrarnas ständiga gräl drabbade den verkliga katastrofen henne först när hon var sju år. Mamma Frances, som vantrivdes i sitt äktenskap, hade skaffat sig en älskare. Pappa John Spencer förstod vad som pågick men låtsades till en början som ingenting.

I efterhand har Frances kommenterat makens brist på reaktion: »Han var fullständigt ointresserad av avelskon, för nu hade hon ju äntligen kalvat som hon skulle.« När paret väl började diskutera saken fattade Frances ett beslut som chockade omgivningen. Hon ville skiljas.

Eftersom Frances ansågs ha skulden till separationen fick pappan vårdnaden om barnen. Hennes egen mamma, lady Fermoy, fördömde sin dotters handlande och vittnade inför domstolen om att Frances var en olämplig mor.

Lady Fermoy var bästa väninna med drottningmodern och det var de två gamla damerna som en gång hade arrangerat det nu havererade äktenskapet. Samma ränksmidande par drog ett tiotal år senare i trådarna för att para ihop Diana med den brittiske kronprinsen.

De äldre systrarna Spencer levde redan sina egna liv på en internatskola. Diana och lillebror Charles blev lämnade med sin övergivna och deprimerade pappa på Park House, där en lång rad av nannies avlöste varandra för att ta hand om deras uppfostran.

»Vi upplevde barnflickorna som ett hot eftersom vi trodde att de försökte ta mammas plats«, har Diana berättat. »Om det var någon som min bror och jag inte tyckte om så brukade vi sticka knappnålar i stolen där de tänkte sätta sig eller kasta ut deras kläder genom fönstret.« Diana tog på sig rollen som pappas flicka och utvecklade redan nu den omhändertagande sida som skulle gör henne så älskad.

Ensamstående pappa

Hon kokade te åt pappan, bakade kakor och pysslade om sin lillebror. Hon avgudade sin far som även om han var stel och inbunden gjorde sitt bästa för att axla rollen som ensamstående pappa. Han brukade till exempel själv skjutsa sina yngsta barn till och från skolan – något som var högst ovanligt inom den brittiska aristokratin. Middagarna fick de dock enligt gammal överklasstradition äta med personalen i barnkammaren.

När Diana var nio år skickades hon iväg till internatskolan Riddlesworth Hall. Hon var inte särskilt studiebegåvad och har själv ofta beskrivit sig som ett »dumhuvud«. Däremot var hon duktig på dans och simning. Hon utnämndes till skolans »snällaste och hjälpsammaste flicka« och tilldelades också en ganska udda utmärkelse: pris för bäst skötta marsvin.

1975 dog Dianas farfar och pappan ärvde släktgodset Althorp samt titeln earl Spencer. Den 14-åriga Diana började därmed tituleras »lady«. Året därpå gifte earlen om sig med Raine, som var dotter till Barbara Cartland, författare till en mängd överromantiska kioskromaner av den typ som Diana hade slukat under sin uppväxt. Alla syskonen tyckte genuint illa om sin styvmor, vilket även gick ut över Dianas relation till pappan.

Medan lillebror Charles skickades till de mest ansedda skolorna i Eton och Oxford fick systrarna Spencer hålla till godo med flickinternatet West Heath i Kent, som inte hycklade med sina ambitioner.

Förväntades bli förmånligt bortgifta

»En trygg hamn för döttrar till traditionsbundna och välbeställda föräldrar som är mer måna om det sociala än om kunskapsmässiga resultat«, stod det i prospektet. Boklig utbildning ansågs uppenbarligen vara bortslösad – eller till och med olämplig – för flickor som förväntades bli förmånligt bortgifta och därefter inta en stöttande roll för sina makar. Trots de lågt ställda studiekraven blev Diana nätt och jämt godkänd och efter att som 16-åring ha tillbringat en termin på en schweizisk flickpension ansågs hon färdigutbildad.

Vad hade hon för framtidsdrömmar? Enligt hennes egna och vänners vittnesmål var hon helt inriktad på att hitta en drömprins och fantiserade om att kärleken skulle rädda henne och ge henne det lyckliga och trygga familjeliv som hon hade saknat under uppväxten.

»Jag ska inte gifta mig förrän jag är säker på att jag är så kär att jag aldrig kommer att vilja skilja mig«, ska hon som liten ha sagt till en av sina nannies. När hon avslutade skolgången 1978 flyttade hon till London där hon jobbade som barnsköterska. Det var där hennes prins dök upp 1980.

Kronprins Charles skulle snart fylla 32, och efter att ha levt ett obekymrat ungkarlsliv och avverkat en rad flickvänner ansåg hovet att det var hög tid för honom att gifta sig och producera en arvinge. Prinsen själv deltog inte aktivt i sökandet efter en lämplig brud. Det sköttes av föräldrarna, drottningmodern och hennes bästa väninna, Dianas mormor, lady Fermoy.

Valet föll på Lady Diana

Valet föll slutligen på den 19-åriga Lady Diana som hade en förnämlig stamtavla. Earlarna Spencers anor sträcker sig tillbaka till 1500-talet och familjen har, i en traditionsrik miljö där gammalt är bäst, ännu finare påbrå än huset Windsor. De anses vara ättlingar till kungar av Stuartätten som regerade England och Skottland långt innan den nuvarande tyskättade kungafamiljen besteg tronen.

Ett annat plus på Dianas konto var att hon av allt att döma var oskuld. Trots de minutiösa granskningar som pressen gjorde för att hitta något komprometterande i hennes förflutna lyckades man bara gräva fram några oskyldiga uppvaktningar från tiden före förlovningen.

Uppfostrad till att sätta plikten framför allt tyckte prinsen förmodligen att Diana kunde duga lika bra som någon annan. Den enda av hans gamla flickvänner som han var riktigt fäst vid, Camilla Parker Bowles, hade ändå redan gift sig på annat håll. Att denna officersdotter skulle bli kronprinsessa var inte tänkbart.

Diana bjöds in till några fester där prinsen var närvarande och efter en vistelse på den kungliga familjens skotska slott Balmoral, där den unga ladyn föreföll att trivas bra med friluftslivet, fick hon godkänt. Det tycks inte ha förekommit några intimiteter och definitivt aldrig något »klick« som när kung Carl XVI Gustaf träffade Silvia Sommerlath.

Charles friar

Efter en tids övervägande friade Charles. Enligt vad Diana själv har berättat kunde hon inte riktigt ta situationen på allvar, hon drabbades av en fnissattack och svaret på den livsavgörande frågan blev ett nervöst »yeah, okey«.

Förlovningen eklaterades den 24 februari 1981 och den 29 juli hölls det storslagna bröllopet i den väldiga Sankt Paulskatedralen. Westminster Abbey, där de flesta kungliga bröllop hade ägt rum, var för liten för de 2 650 gästerna.

Enligt Dianas egna redogörelser började hon må dåligt redan under förlovningstiden. Hon hade svårt att värja sig mot de påträngande fotografer som natt och dag belägrade Londonvåningen som hon delade med tre väninnor.

Charles hörde aldrig av sig utöver vad plikten krävde, och det värsta var att Diana hade förstått att han fortfarande hade en oroväckande nära relation till Camilla Parker Bowles. Utåt höll Diana masken, men skräcken över vad hon egentligen hade gett sig in i tog sig uttryck i ätstörningar och hon rasade i vikt.

Hade få saker gemensamt

Hon kände knappt mannen som hon gifte sig med. Mellan förlovningen och bröllopet träffades paret bara en handfull gånger och nästan aldrig på tu man hand. Under bröllopsresan, en kryssning med den kungliga lustjakten Britannia, blev det uppenbart hur lite de hade gemensamt.

I ett brev beskriver Charles deras tillvaro ombord, och låter mer som en far som är på resa med sin tonårsdotter än som en nybliven äkta man på smekmånad: »Diana flänger omkring och skojar med matroserna och kockarna i kabyssen medan jag stänger in mig på verandadäck och njutningsfullt försjunker i en bok av Laurens van der Post.«

Åldersskillnaden mellan dem var bara tolv år, men på många vis framstod Charles som dubbelt så gammal. Med sin strama kungliga uppfostran hade han tvingats leva som en vuxen redan som barn.

Smekmånaden avslutades med en vistelse på slottet Balmoral i Skottland där hela den kungliga familjen alltid tillbringade sensommaren. Det hade man gjort sedan drottning Victorias dagar, och den stela hovetikett som styrde den dagliga tillvaron där hade inte förändrats mycket sedan dess. Även om Diana kom från en överklassmiljö var hon helt oförberedd på den isolerade och stela tillvaro som var familjen Windsors vardag.

I prinsparets Londonbostad Kensington Palace bodde de under samma tak som flera andra kungligheter. Men om Diana hade hoppats att hon skulle välkomnas in i en varm familjegemenskap misstog hon sig rejält.

Varje hushåll levde sitt eget liv, hade en egen stab av tjänstefolk och inget spontant umgänge förekom. Ville hon träffa sin svärmor drottningen fick hon begära audiens, precis som alla andra. Parets andra bostad var lantslottet Highgrove House, som Charles hade köpt inför äktenskapet.

Kände sig utanför

För Diana rådde det ingen tvekan om att prinsen hade valt egendomen i Gloucestershire för att ha sin älskarinna nära till hands. Camilla Parker Bowles bodde alldeles i närheten, och hon och hennes man tillhörde den krets av nära vänner som Charles ofta bjöd in till jaktpartier och fester. På dessa tillställningar, där man diskuterade »vuxna« ämnen som konst, litteratur och antikviteter, kände sig den obildade unga slottsfrun hopplöst utanför.

I den rojalistiska tradition, som i långa tider har upprätthållits genom resonemangsäktenskap och politiska allianser, var Charles otrohet något helt normalt. Han hade förmodligen förväntat sig att han – i likhet med sin far och sina förfäder – skulle kunna sköta sitt kärleksliv vid sidan om så länge han bara gjorde sin plikt och avlade tronarvingar i den äktenskapliga sängen.

Men även om Diana hade fått en konservativ uppfostran ställde hon inte upp på samma villkor som tidigare generationers kvinnor hade gjort. Kanske hade hon varit naiv, men det verkar som om hon gifte sig i förhoppning om att få uppleva äkta kärlek i sitt äktenskap.

Hennes viktigaste uppgift som kronprinsessa, ur dynastisk synvinkel, var att föda barn. I det avseendet levde Diana upp till förväntningarna. Prinsarna William och Harry föddes 1982 och 1984 och enligt den allmänna meningen var hon en hängiven mamma.

Även om hon hade svårt att hävda sig gentemot familjen Windsor i andra frågor drev hon igenom sin egen linje när det gällde pojkarnas uppfostran. Hon ersatte den nanny som drottningen hade valt ut med en som hon själv tyckte bättre om. I görligaste mån anpassade hon sina officiella uppdrag efter prinsarnas tider, och när de blev större försökte hon så ofta som möjligt att själv skjutsa dem till och från skolan.

Under hela 1980-talet lyckades paret någorlunda väl upprätthålla bilden utåt av ett lyckligt familjeliv. Men bakom slottsmurarna präglades samlivet av Dianas depressioner, ätstörningar och parets uppslitande gräl.

Samtidigt som hon kände sig försummad av sin man och hela hans familj fanns det ett område där hon överglänste dem alla – världspressen kunde inte få nog av den vackra sagoprinsessan. För sedan hon hade blivit varm i kläderna förde hon sig som en verklig celebritet. Hon visade ett varmhjärtat engagemang för samhällets svaga, besökte skolor och sjukhus och blev enormt uppskattad för sin naturliga förmåga att lyssna, trösta och skapa kontakt.

Diana var en lysande stjärna

Vid prinsparets offentliga framträdanden var Diana den lysande stjärnan medan Charles inte ägnades någon större uppmärksamhet – varken av allmänheten eller av pressfotograferna. Diana utvecklade under åren ett öppenhjärtigt och förtroligt förhållande till pressen som gick stick i stäv mot kungahusets tradition att hålla det privata strikt inom familjen.

I maj 1992 rämnade bilden av familjelyckan när journalisten Andrew Mortons bok Diana – hennes egen historia slog ner som en bomb. Författaren uppgav att hans källor var goda vänner till prinsessan, men det skulle visa sig att Diana själv hade tagit initiativ till biografin. Kanske inbillade hon sig att alla som hade behandlat henne illa skulle ångra sig och ställa allt till rätta, om de bara fick veta hur sårad hon var. Kanske ville hon bara släppa ut sin vrede över att vara ratad och bedragen och utkräva en offentlig hämnd på Charles.

I bandade intervjuer, utförda av en god vän till Diana och utsmugglade till Morton, hade hon berättat ingående om sitt olyckliga äktenskap. Hon redogjorde för sina ätstörningar, sina depressioner och uppgav att hon i förtvivlan över makens otrohet hade gjort flera självmordsförsök. Boken blev startskottet för en serie avslöjanden där prinsparets smutsiga byk vändes ut och in inför en chockad allmänhet.

Vann folkets sympatier

En våg av sympati vällde nu över Diana. Sagoprinsessan hade klivit ner från sin piedestal och blottat en kränkt, olycklig och ytterst mänsklig kvinna som många kunde identifiera sig med. Men om Diana trodde att hon hade massmedia i sin hand, så misstog hon sig.

Efter bekännelserna i boken släppte pressen alla hämningar när det gällde att gräva fram komprometterande hemligheter i kungligheternas privatliv. Det drabbade även Diana. Snart publicerades hemligt avlyssnade telefonsamtal mellan Diana och en manlig vän, James Gilbey, som avslöjade att de två hade haft ett sexuellt förhållande. Diana var alltså inte alls ett så oskyldigt offer som boken hade velat påskina.

Nästa steg i raden av avslöjanden var de inspelningar som hade gjorts av telefonsamtal mellan Charles och Camilla. Deras skämtsamma kärlekskutter spreds över hela världen.

Seperationen var ett faktum

Den 9 december 1992 kungjordes kronprinsparets separation, Diana behöll bostaden i Kensington Palace medan Charles bodde kvar på Highgrove House. Sönerna, som nu gick på internatskola, tillbringade helger och lov växelvis hos sina båda föräldrar.

Från hovets sida hade man hela tiden dementerat Dianas anklagelser som grundlösa, och källor som stod på Charles sida beskrev prinsessan som en svartsjuk hysterika som hade fabricerat en rad lögner för att smutskasta den kungliga familjen. Allmänhetens sympatier låg dock hos Diana och i ett försök att vända bilden till sin fördel ställde Charles 1994 upp i en lång tv-intervju.

På frågan om han hade varit trogen mot sin hustru svarade prinsen: »visst har jag det.« Efter viss tvekan tillade han: »I alla fall fram till dess att äktenskapet bröt samman, trots att vi båda hade försökt allt vad vi kunde.« Dagen därpå skrev Daily Mail: »Prins Charles är inte den första kunglighet som har bedragit sin fru, men han är den första som framträder inför 25 miljoner undersåtar och berättar det.«

17 miljoner pund

Även Diana gjorde ett tv-framträdande där hon anklagade den kungliga familjen för hjärtlöshet och påstod att de i själva verket var avundsjuka på henne för att hon var så populär hos folket. Det var också här som hon gjorde det ofta citerade uttalandet om Camilla Parker Bowles roll: »Det fanns tre personer i vårt äktenskap.«

Nu ansåg hovet att en gräns var nådd, där det var omöjligt att reparera äktenskapet. Drottningen uppmanade paret att begära skilsmässa. Diana fick en engångssumma på , mot att hon lovade att aldrig diskutera detaljerna i överenskommelsen med pressen.

Diana drog efter skilsmässan ner på sina välgörenhetsuppdrag men engagerade sig desto mer i frågor som verkligen intresserade henne, till exempel stödet för aids-patienter och kampen mot landminor.

Som singel blev hon också ett hetare byte än någonsin för skvallerpressen. Men samtidigt som tidningarna betalade hur mycket som helst för ett foto på Diana i bikini, eller på ett kändisparty, spreds också bilder av en seriös ung kvinna i jeans och t-shirt som besökte stympade offer för landminor i Afrika och Bosnien. De som stod kungahuset nära såg henne som en förrädare, men bland den breda allmänheten var hon mer älskad än någonsin.

I början av sommaren 1997 var Diana ensam, efter att ett förhållande med den pakistanske kirurgen Hasnat Khan hade tagit slut. Hon var visserligen en förmögen kvinna och hade kvar titeln prinsessa, men betraktades samtidigt som paria i »finare kretsar«. Vem skulle hon, som hade utvecklat ett beroende av ständig uppmärksamhet, nu vända sig till?

De som återstod var kändisar och jetsetare ur penningaristokratin – sådana som ville sola sig i den kungliga glans som hon erbjöd och som hade råd att finansiera den lyx och påkostade bevakning som krävdes i umgänget med en celebritet av hennes dignitet.

En sådan person var Mohamed Al-Fayed. Den egyptiskfödde affärsmannen hade länge suktat efter en position i den brittiska överklassen. Ett uttryck för detta var att han hade köpt och rustat upp hertigparet av Windsors gamla villa utanför Paris. Al-Fayed var också ägare till det anrika brittiska varuhuset Harrods och till hotell Ritz i Paris (där Diana kom att tillbringa de sista timmarna av sitt liv).

Al-Fayed såg Diana som ett lämpligt parti för sin playboyson Dodi, och i början av sommaren 1997 bjöd han in prinsessan att semestra med sonen på en för ändamålet inköpt lyxjakt i Medelhavet. Kryssningen följdes av ett stim av paparazzifotografer.

Bilderna som spreds över världen visade ett förälskat par som solbadade och avnjöt romantiska middagar på däck, till tonerna av en inhyrd orkester. För Diana måste skillnaden mot den misslyckade bröllopsresan med Charles ha varit uppenbar, och förmodligen njöt hon av att den här gången känna sig uppvaktad.

Nattklubbsbesök och dyra middagar

I augusti träffades paret i Paris där de tillbringade några hektiska nöjesdygn med nattklubbsbesök och dyra middagar, ständigt med ett uppbåd fotografer i hälarna. Den 30 augusti åt de en sen supé i en svit på hotell Ritz. Efter midnatt lämnade de hotellet genom en bakdörr för att åka vidare till Dodis Parisvåning.

Ett femtontal paparazzifotografer i bil och på motorcyklar förföljde den svarta Mercedesen som höll hög fart när den kraschade in i en betongpelare i tunneln vid Place de l’Alma. Dodi Fayed och chauffören Henri Paul omkom omedelbart, medan Diana avled ett par timmar senare på sjukhus.

Britterna sörjde djupt och köpte blommor för 340 miljoner kronor som lades vid de kungliga slotten. Dagarna efter Dianas död sägs sextusen personer i timmen ha strömmat till Kensington Palace för att fylla på blomsterbergen utanför hennes bostad.

Syndabockar söktes och den allmänna uppfattningen var att det var den sensationslystna skvallerpressen och dess fotografer som hade drivit den dyrkade prinsessan i döden.

Missnöjet växte

Missnöjet växte också med kungafamiljens sätt att hantera tragedin. Medan britterna vallfärdade till London för att hedra minnet av prinsessan visade drottningen inga tecken på att vilja avbryta sin traditionsenliga Balmoralvistelse. Prinsessan Margaret, drottningens syster, som iakttog lämmeltåget av sörjande utanför sin lägenhet i Kensington Palace visade heller ingen förståelse för den känslosamhet som folket gav uttryck för.

Enligt en av sina hovdamer ska hon ha sagt att »den där hysterin påminde om Diana. Det var som om hon fick andra att bli lika hysteriska som hon själv när hon dog«.

Den nytillträdde premiärministern Tony Blair förstod däremot vikten av att hantera Dianas död på ett taktfullt sätt och försökte övertyga drottningen om, att ifall hovet inte agerade annorlunda riskerade man en kris för hela monarkin. Blairs minnestal över Diana rörde britterna till tårar: »Med bara en blick eller en gest som sa mer än ord visade hon oss alla djupet i sin medkänsla och sin mänsklighet. Hon var folkets prinsessa och det kommer hon att förbli för alltid i våra hjärtan och i vårt minne.«

Drottningen gav slutligen vika för trycket från löpsedlar med rubriker som riktade sig direkt till henne: »Visa att du bryr dig!« och »Ditt folk sörjer – tala till oss, ma’am!« Hon for till London där hon vandrade runt bland de sörjande utanför Kensington Palace. I sitt livs första live-framträdande i tv tvingades hon att ge uttryck för hovets sorg och medkännande.

Offentlig ceremoni

Medan drottningen ville ordna en privat begravning ansåg både Charles och regeringen att Diana som mor till landets kommande tronarvinge borde hedras med en offentlig ceremoni.

Dianas begravning hölls den 6 september 1997 i Westminster Abbey. Sönerna William och Harry, som då var 15 och 12 år gamla, gick i processionen bakom kistan tillsammans med prins Charles, drottningens make prins Philip och Dianas lillebror, den nionde earlen av Spencer. Medan bröllopet 16 år tidigare hade följts av 750 miljoner tv-tittare var det nu osannolika 2,5 miljarder människor världen över som följde begravningen.

Efter den stämningsfulla ceremonin fördes kistan till ett gravkapell på en liten ö i en sjö på familjen Spencers släktgods Althorp.

En tid efter Dianas död flyttade Charles ihop med Camilla, som 1995 hade skiljt sig från Andrew Parker Bowles. Den 9 april 2005 gifte sig paret under en enkel ceremoni i Windsor. Camilla är sedan dess formellt sett prinsessa av Wales, men undviker att använda titeln som så många förknippar med Diana och kallar sig i stället hertiginnan av Cornwall.

Sara Griberg är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 8/2021