Dianas liv blev en mardröm

Diana Spencer var ung, blyg och outbildad när hon gifte sig med prins Charles sommaren 1981. Mötet med den brittiska skandalpressen blev en mardröm – för att inte tala om umgänget med hovet. Än idag, 40 år efter sagobröllopet, fascinerar hennes liv – och dramatiska död. Vem var hon egentligen, lady Diana?

Lady Diana Spencer

Sommaren 1981 gifte sig 20-åriga Diana Spencer med den brittiske tronföljaren prins Charles i Sankt Paulskatedralen i London. Paret hade då varit förlovade i några månader.

© Princess Diana Archive/Getty Images

Världen blev fullständigt betagen när den blygt leende 20-åringen Diana Spencer den 29 juli 1981 skred uppför altargången i sin pösiga marängklänning. När ärkebiskopen i sitt tal till brudparet kallade deras förening för »det stoft som sagor vävs av« rördes till och med en och annan förhärdad republikan till tårar. Bröllopet mellan prins Charles och Diana följdes av 750 miljoner tv-tittare och i all sin kungliga prakt var det verkligen sagolikt.

Men i sagorna brukar bröllopet utgöra finalen där flickan får sin prins för att sedan leva lycklig i alla sina dagar. Dianas bröllop blev i stället inledningen till en skandalkantad tragedi och en mediecirkus av sällan skådat slag.

Den skoningslösa brittiska sensationspressen skildrade dramats turer in i minsta detalj och drevet följde bokstavligen varje meter av hennes färd mot katastrofen.

Hovets dubbelmoral och skvallerpressen

Om Diana hade fått leva hade bilden av henne varit en annan. Men istället lever för alltid bilden kvar av den vackra och olyckliga 36-åring hon var vid sin död den 31 augusti 1997. Enligt många var hon en varm och engagerad medmänniska som föll offer för hovets dubbelmoral och för den spektakulära skvallerpressen. Andra har beskrivit henne som manipulativ, egocentrisk och med ett omättligt bekräftelsebehov. Förmodligen har båda bilderna fog för sig.

Diana Frances Spencer föddes den 1 juli 1961 i Norfolk som tredje dotter till Edward John Spencer och hans hustru Frances. Så småningom, när hennes farfar dog, skulle pappan bli den åttonde earlen Spencer och installera sig på släktgodset Althorp i centrala England. I väntan på denna upphöjelse bodde familjen i Park House, en viktoriansk herrgård som låg på det kungliga slottet Sandringhams ägor.

Önskade sig en son

Året innan Diana kom till världen födde Frances en pojke som var svårt missbildad och som dog strax efter förlossningen. Föräldrarnas äktenskap hade varit på fallrepet i flera år och stämningen mellan dem blev inte bättre när hustrun nedkom med ännu en dotter. För en blivande earl var det av största vikt att få en manlig arvinge och John Spencer visade öppet sitt missnöje.

Han lär till och med ha släpat runt sin hustru till olika fertilitetskliniker för att undersöka varför hon bara födde flickor. Spencer kände uppenbarligen inte till att det är mannens sädesceller och inte kvinnans ägg som i befruktningsögonblicket avgör vilket kön barnet ska få.

När Diana var nio år skickades hon iväg till internatskolan Riddlesworth Hall. Hon var inte särskilt studiebegåvad och har själv ofta beskrivit sig som ett "dumhuvud". Däremot var hon duktig på dans och simning. Hon utnämndes till skolans "snällaste och hjälpsammaste flicka" och tilldelades också en ganska udda utmärkelse: pris för bäst skötta marsvin.

1975 dog Dianas farfar och pappan ärvde släktgodset Althorp samt titeln earl Spencer. Den 14-åriga Diana började därmed tituleras "lady". Året därpå gifte earlen om sig med Raine, som var dotter till Barbara Cartland, författare till en mängd överromantiska kioskromaner av den typ som Diana hade slukat under sin uppväxt. Alla syskonen tyckte genuint illa om sin styvmor, vilket även gick ut över Dianas relation till pappan.

Medan lillebror Charles skickades till de mest ansedda skolorna i Eton och Oxford fick systrarna Spencer hålla till godo med flickinternatet West Heath i Kent, som inte hycklade med sina ambitioner.

Förväntades bli förmånligt bortgifta

"En trygg hamn för döttrar till traditionsbundna och välbeställda föräldrar som är mer måna om det sociala än om kunskapsmässiga resultat", stod det i prospektet. Boklig utbildning ansågs uppenbarligen vara bortslösad – eller till och med olämplig – för flickor som förväntades bli förmånligt bortgifta och därefter inta en stöttande roll för sina makar. Trots de lågt ställda studiekraven blev Diana nätt och jämt godkänd och efter att som 16-åring ha tillbringat en termin på en schweizisk flickpension ansågs hon färdigutbildad.

Vad hade hon för framtidsdrömmar? Enligt hennes egna och vänners vittnesmål var hon helt inriktad på att hitta en drömprins och fantiserade om att kärleken skulle rädda henne och ge henne det lyckliga och trygga familjeliv som hon hade saknat under uppväxten.

"Jag ska inte gifta mig förrän jag är säker på att jag är så kär att jag aldrig kommer att vilja skilja mig", ska hon som liten ha sagt till en av sina nannies. När hon avslutade skolgången 1978 flyttade hon till London där hon jobbade som barnsköterska. Det var där hennes prins dök upp 1980.

Smekmånaden avslutades med en vistelse på slottet Balmoral i Skottland där hela den kungliga familjen alltid tillbringade sensommaren. Det hade man gjort sedan drottning Victorias dagar, och den stela hovetikett som styrde den dagliga tillvaron där hade inte förändrats mycket sedan dess. Även om Diana kom från en överklassmiljö var hon helt oförberedd på den isolerade och stela tillvaro som var familjen Windsors vardag.

I prinsparets Londonbostad Kensington Palace bodde de under samma tak som flera andra kungligheter. Men om Diana hade hoppats att hon skulle välkomnas in i en varm familjegemenskap misstog hon sig rejält.

Varje hushåll levde sitt eget liv, hade en egen stab av tjänstefolk och inget spontant umgänge förekom. Ville hon träffa sin svärmor drottningen fick hon begära audiens, precis som alla andra. Parets andra bostad var lantslottet Highgrove House, som Charles hade köpt inför äktenskapet.

Kände sig utanför

För Diana rådde det ingen tvekan om att prinsen hade valt egendomen i Gloucestershire för att ha sin älskarinna nära till hands. Camilla Parker Bowles bodde alldeles i närheten, och hon och hennes man tillhörde den krets av nära vänner som Charles ofta bjöd in till jaktpartier och fester. På dessa tillställningar, där man diskuterade "vuxna" ämnen som konst, litteratur och antikviteter, kände sig den obildade unga slottsfrun hopplöst utanför.

I den rojalistiska tradition, som i långa tider har upprätthållits genom resonemangsäktenskap och politiska allianser, var Charles otrohet något helt normalt. Han hade förmodligen förväntat sig att han – i likhet med sin far och sina förfäder – skulle kunna sköta sitt kärleksliv vid sidan om så länge han bara gjorde sin plikt och avlade tronarvingar i den äktenskapliga sängen.

Men även om Diana hade fått en konservativ uppfostran ställde hon inte upp på samma villkor som tidigare generationers kvinnor hade gjort. Kanske hade hon varit naiv, men det verkar som om hon gifte sig i förhoppning om att få uppleva äkta kärlek i sitt äktenskap.

I maj 1992 rämnade bilden av familjelyckan när journalisten Andrew Mortons bok Diana – hennes egen historia slog ner som en bomb. Författaren uppgav att hans källor var goda vänner till prinsessan, men det skulle visa sig att Diana själv hade tagit initiativ till biografin.

Kanske inbillade hon sig att alla som hade behandlat henne illa skulle ångra sig och ställa allt till rätta, om de bara fick veta hur sårad hon var. Kanske ville hon bara släppa ut sin vrede över att vara ratad och bedragen och utkräva en offentlig hämnd på Charles.

I bandade intervjuer, utförda av en god vän till Diana och utsmugglade till Morton, hade hon berättat ingående om sitt olyckliga äktenskap. Hon redogjorde för sina ätstörningar, sina depressioner och uppgav att hon i förtvivlan över makens otrohet hade gjort flera självmordsförsök. Boken blev startskottet för en serie avslöjanden där prinsparets smutsiga byk vändes ut och in inför en chockad allmänhet.

Vann folkets sympatier

En våg av sympati vällde nu över Diana. Sagoprinsessan hade klivit ner från sin piedestal och blottat en kränkt, olycklig och ytterst mänsklig kvinna som många kunde identifiera sig med. Men om Diana trodde att hon hade massmedia i sin hand, så misstog hon sig.

Efter bekännelserna i boken släppte pressen alla hämningar när det gällde att gräva fram komprometterande hemligheter i kungligheternas privatliv. Det drabbade även Diana. Snart publicerades hemligt avlyssnade telefonsamtal mellan Diana och en manlig vän, James Gilbey, som avslöjade att de två hade haft ett sexuellt förhållande. Diana var alltså inte alls ett så oskyldigt offer som boken hade velat påskina.

Nästa steg i raden av avslöjanden var de inspelningar som hade gjorts av telefonsamtal mellan Charles och Camilla. Deras skämtsamma kärlekskutter spreds över hela världen.

Seperationen var ett faktum

Den 9 december 1992 kungjordes kronprinsparets separation, Diana behöll bostaden i Kensington Palace medan Charles bodde kvar på Highgrove House. Sönerna, som nu gick på internatskola, tillbringade helger och lov växelvis hos sina båda föräldrar.

Från hovets sida hade man hela tiden dementerat Dianas anklagelser som grundlösa, och källor som stod på Charles sida beskrev prinsessan som en svartsjuk hysterika som hade fabricerat en rad lögner för att smutskasta den kungliga familjen. Allmänhetens sympatier låg dock hos Diana och i ett försök att vända bilden till sin fördel ställde Charles 1994 upp i en lång tv-intervju.

På frågan om han hade varit trogen mot sin hustru svarade prinsen: "visst har jag det". Efter viss tvekan tillade han: "I alla fall fram till dess att äktenskapet bröt samman, trots att vi båda hade försökt allt vad vi kunde." Dagen därpå skrev Daily Mail: "Prins Charles är inte den första kunglighet som har bedragit sin fru, men han är den första som framträder inför 25 miljoner undersåtar och berättar det."

17 miljoner pund

Även Diana gjorde ett tv-framträdande där hon anklagade den kungliga familjen för hjärtlöshet och påstod att de i själva verket var avundsjuka på henne för att hon var så populär hos folket. Det var också här som hon gjorde det ofta citerade uttalandet om Camilla Parker Bowles roll: "Det fanns tre personer i vårt äktenskap."

Nu ansåg hovet att en gräns var nådd, där det var omöjligt att reparera äktenskapet. Drottningen uppmanade paret att begära skilsmässa. Diana fick en engångssumma på , mot att hon lovade att aldrig diskutera detaljerna i överenskommelsen med pressen.

En sådan person var Mohamed Al-Fayed. Den egyptiskfödde affärsmannen hade länge suktat efter en position i den brittiska överklassen. Ett uttryck för detta var att han hade köpt och rustat upp hertigparet av Windsors gamla villa utanför Paris. Al-Fayed var också ägare till det anrika brittiska varuhuset Harrods och till hotell Ritz i Paris (där Diana kom att tillbringa de sista timmarna av sitt liv).

Al-Fayed såg Diana som ett lämpligt parti för sin playboyson Dodi, och i början av sommaren 1997 bjöd han in prinsessan att semestra med sonen på en för ändamålet inköpt lyxjakt i Medelhavet. Kryssningen följdes av ett stim av paparazzifotografer.

Bilderna som spreds över världen visade ett förälskat par som solbadade och avnjöt romantiska middagar på däck, till tonerna av en inhyrd orkester. För Diana måste skillnaden mot den misslyckade bröllopsresan med Charles ha varit uppenbar, och förmodligen njöt hon av att den här gången känna sig uppvaktad.

Nattklubbsbesök och dyra middagar

I augusti träffades paret i Paris där de tillbringade några hektiska nöjesdygn med nattklubbsbesök och dyra middagar, ständigt med ett uppbåd fotografer i hälarna. Den 30 augusti åt de en sen supé i en svit på hotell Ritz. Efter midnatt lämnade de hotellet genom en bakdörr för att åka vidare till Dodis Parisvåning.

Ett femtontal paparazzifotografer i bil och på motorcyklar förföljde den svarta Mercedesen som höll hög fart när den kraschade in i en betongpelare i tunneln vid Place de l’Alma. Dodi Fayed och chauffören Henri Paul omkom omedelbart, medan Diana avled ett par timmar senare på sjukhus.

Britterna sörjde djupt och köpte blommor för 340 miljoner kronor som lades vid de kungliga slotten. Dagarna efter Dianas död sägs sextusen personer i timmen ha strömmat till Kensington Palace för att fylla på blomsterbergen utanför hennes bostad.

Den nytillträdde premiärministern Tony Blair förstod däremot vikten av att hantera Dianas död på ett taktfullt sätt och försökte övertyga drottningen om, att ifall hovet inte agerade annorlunda riskerade man en kris för hela monarkin.

Blairs minnestal över Diana rörde britterna till tårar: "Med bara en blick eller en gest som sa mer än ord visade hon oss alla djupet i sin medkänsla och sin mänsklighet. Hon var folkets prinsessa och det kommer hon att förbli för alltid i våra hjärtan och i vårt minne."

Drottningen gav slutligen vika för trycket från löpsedlar med rubriker som riktade sig direkt till henne: "Visa att du bryr dig!" och "Ditt folk sörjer – tala till oss, ma’am!". Hon for till London där hon vandrade runt bland de sörjande utanför Kensington Palace. I sitt livs första live-framträdande i tv tvingades hon att ge uttryck för hovets sorg och medkännande.

Offentlig ceremoni

Medan drottningen ville ordna en privat begravning ansåg både Charles och regeringen att Diana som mor till landets kommande tronarvinge borde hedras med en offentlig ceremoni.

Dianas begravning hölls den 6 september 1997 i Westminster Abbey. Sönerna William och Harry, som då var 15 och 12 år gamla, gick i processionen bakom kistan tillsammans med prins Charles, drottningens make prins Philip och Dianas lillebror, den nionde earlen av Spencer. Medan bröllopet 16 år tidigare hade följts av 750 miljoner tv-tittare var det nu osannolika 2,5 miljarder människor världen över som följde begravningen.

Efter den stämningsfulla ceremonin fördes kistan till ett gravkapell på en liten ö i en sjö på familjen Spencers släktgods Althorp.

En tid efter Dianas död flyttade Charles ihop med Camilla, som 1995 hade skiljt sig från Andrew Parker Bowles. Den 9 april 2005 gifte sig paret under en enkel ceremoni i Windsor. Camilla är sedan dess formellt sett prinsessa av Wales, men undviker att använda titeln som så många förknippar med Diana och kallar sig i stället hertiginnan av Cornwall.

Sara Griberg är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 8/2021