Den antisvenske Runeberg

I en av Hans Alfredsons och Tage Danielssons revyer från det tidiga 1960-talet finns en travesti på Fänrik Ståls sägner. Den var lätt att memorera, med säker meter och käcka rim, precis som i förlagan:

Sven Dufva var en dum major, den dummaste man fann,¨

Men noga med att borsta skor, en korkad hedersman.

Hans hela värld var disciplin,

På mässen söp han som ett svin,

Han tänkte som en tröskmaskin.

Han blev befordrad han.

Min farfar däremot var mindre road – och då tänkte han nog inte främst på att Hasse hade blandat ihop dikten ”Sven Dufva” med ”Soldatgossen”. Farfar själv tog värvning som ung, avlade underofficersexamen på Svea Livgarde. Han kunde stora delar av Fänriken utantill. Ibland citerade han ”Kung Fjalar” och ”Älgskyttarne” och när han blev riktigt varm i kläderna kunde han sätta sig vid pianot och ta ut ”Björneborgarnas marsch”, taktfast dunkande, tillsammans med sin bullriga andrabas: ”...På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar! Än har…”

Inte fick man ta heder och ära av Johan Ludvig Runeberg – en nationalskald! Jag tyckte förstås att det var just det man fick. Det var en tid när alla värden, alla ideal tömdes på innehåll. Hade inte Hans Alfredson i en annan revy skämtat med själve Strindberg, i den finurliga travestin på Röda rummet? Men August Strindbergs status som nationalskald var måhända inte lika självklar som Runebergs eller som, möjligen, Bellmans. Farfar gillade att sjunga Bellman, i manskvartett. Men gycklade inte 1700-talspoeten med både högt och lågt?

Å andra sidan: hur kunde Runeberg vara nationalskald – i Sverige? Visst, Runeberg skrev på svenska, men han skrev ju om Finland och finnarna, var själv finländare. Samtidigt blev just Sägnerna – första delen utkom 1848, den andra 1860 – en veritabel försäljningssuccé också i Sverige. Svenska förlagspengar gjorde verkets författare välmående. I Sverige började man rentav tro att dikterna, varav de flesta handlar om finskt hjältemod i den svenska armén under 1808–09 års krig, var en hyllning till det gamla fosterlandet och att Runeberg också kunde vara en svensk nationalskald, ehuru rysk undersåte och bosatt i det kejserliga storfurstendömet Finland. Blödde inte också svenska soldater på ”Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar”? Och bär inte många av hjältarna typiskt svenska namn – för all del en del av skurkarna också, till exempel viceamiralen Cronstedt, som utan strid gav upp den svenska fästningen Sveaborg?

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

Välv ej på den hans brott,

Må ingen rodna för hans skam,

Den drabbe honom blott.

Den, som förrått sitt land, han har

Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Ja, så såg min farfar och hans generation på saken – hjältar och skurkar, ur ett svenskt perspektiv. Och så såg man på saken ännu i början av 1960-talet i Sverige. Johan Ludvig Runeberg ingick i den svenska nationallitteraturen. Annars hade ju Hasse och Tage inte kunnat göra revy och travesti av honom.

Men så ser inte professor Matti Klinge på saken. Hans bok, Den politiske Runeberg, som utkommit på både finska och svenska i anslutning till 200-årsminnet av diktarens födelse, vänder upp och ned på den hävdvunna synen på nationalskalden. Han protesterar när jag kallar boken ”en partiell omvärdering”:

– Boken är en total omvärdering, rättar han.

Det är en finsk nationalist och en lojal rysk undersåte som framtonar i den bild Klinge tecknar av Runeberg, från uppväxten till och med de sista tjugo åren som officiellt erkänd nationalskald och ett levande nationellt monument.

Som student kom han att tillbringa mycket tid i kretsen av ärkebiskop Jacob Tengström i Åbo – en av de män som tidigast och mest helhjärtat hade slutit förbund med den segrande ryska sidan i 1808–09 års krig – och som informator i dennes familj i Pargas, där han mötte Fredrika Tengström, sin blivande hustru. Det var en konservativ miljö där man njöt av de förmåner som anknytningen till Ryssland gav. Där fanns ingen Sverige-nostalgi. De flesta ståndspersoner och ämbetsmän hade fått en bättre ställning under den ryske kejsaren än de haft eller kunnat räkna med som svenske kungens undersåtar. I det nya Finland byggdes förvaltningen ut, ämbetsmännens och professorernas löner sköt i höjden, militärerna kunde göra stiliga karriärer och knyta lukrativa förbindelser i storstaden Sankt Petersburg.

Det var detta som skapade andan i det från Sverige avträdda Finland – åtminstone inom dess ledande skikt, det bildningsborgerskap där Runeberg redan under sina första år vid universitetet lät tala om sig. Man hade fått en starkare och pålitligare skyddsmakt än tidigare; man hade behållit sina gamla lagar och konstitutioner och dessutom erövrat ett betydande mått av inre självstyre. Det var bara polackerna, innan de reste sig mot övermakten och krossades, som hade lika stark autonomi i det ryska riket som finnarna.

Runeberg var tidigt känd som skald och universitetsman. År 1830 blev han docent i vältalighet vid Kejserliga Alexanders-universitetet som flyttat från Åbo till Helsingfors, den nya huvudstaden. Men professuren gick han miste om – som språkman representerade han i viss mån ett förlegat ideal, hans kvaliteter var litterära och retoriska, medan den moderna språkforskningen började inrikta sig på att studera grammatik och etymologi, hur språket hänger samman och vilket släktskap det har med andra språk. Runeberg blev istället lektor i staden Borgå där ett av landets tre gymnasier (i praktiken ett provinsuniversitet) fanns.

Mycket talar för, menar Matti Klinge, att Runeberg siktade högre och ville bli biskop.

– Vad är det en poet framförallt tänker på? Jo, pengar. Och biskopsämbetet var välavlönat på den här tiden.

Fast biskopsstolarna var få i Finland. Visst kunde man göra som Frans Michael Franzén, den beundrade skaldebrodern, som blev biskop i Härnösand och skrev psalmer, flera alltjämt kända hos oss (”Bered en väg för Herran”, till exempel). Men Franzén hade lämnat Finland för Sverige direkt efter 1808–09 års krig. En sådan förflyttning var aldrig aktuell för Runeberg. Den hade inte gjort honom till nationalskald. Dessutom blev hans inkomster med tiden allt tryggare. Han behövde inte institutionerna, eftersom han själv utvecklades till en institution.

Flera gånger, i boken och under vårt samtal, återkommer Matti Klinge till Runebergs anti-svenskhet, särskilt markerad i ungdomen. 1832 och fem år framåt redigerade Runeberg tidningen Helsingfors Morgonblad, ett företag som han skötte tillsammans med hustrun Fredrika. Här gjorde han ständiga utfall mot Sverige och det svenska. Svenska diktare föll honom inte på läppen, förutom Carl Jonas Love Almqvist bland de levande, och Bengt Lidner, Anna Maria Lenngren och Bellman bland de döda.

Romantiken i svensk tappning var honom vederstygglig; själv hämtade han inspiration ur antika motiv och versformer; för hans mogna diktning kom upptäckten av det folkliga – via serbiska folksånger som han också gav sig till att översätta – att betyda mycket. ”Föga lärer något civiliserat land varit eller vara så ofruktbart på Romaner som Sverige”, heter det på ett ställe.

Esaias Tegnér och Svenska Akademien blev speciella hatobjekt. Akademiens valspråk ”Snille och smak” översatte han med ”Platthet och alexandriner” – en rak vänster mot Tegnér, Napoleon-beundraren, som i sin prisdikt ”Svea” (på alexandrinskt versmått, varemot Runeberg föredrog hexameter och blankvers) hade vädrat rysshat och revanschism, fast tvingats ändra sig och mana till att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.

Värst ut råkar Bernhard von Beskow, Franzéns efterträdare som Akademiens sekreterare, för sitt skaldestycke ”Sveriges Anor”, också prisbelönt. ”Av segerminnen fyllt vårt land vid polen / Står som Europas äldsta riddarsal”, hade von Beskow diktat. ”Man behöver blott titta i en historie, för att se det osanna i detta påstående”, kommenterar Runeberg.

Litet längre fram följer ”en ganska äventyrlig strof”, nämligen om Karl X Gustav:

Lik en i förtid hopfälld segerfana,

Den ingen mer till strider vecklar opp,

Så ligger nu hans tidigt brutna bana,

Med sina oupphunna segrars lopp!

De alla dock ej gått till gravens möte:

Han lade många i sin sonsons sköte.

”Först och främst”, invänder Runeberg, ”är det svårt att finna någon likhet mellan en bruten bana och en hopfälld segerfana, för det andra är det än svårare att veta vad hans bana med oupphunna segrars lopp vill säga, och för det tredje är det allra svårast att förstå huru han (Karl X Gustav) kunnat lägga i sin sonsons sköte (det vill säga Karl XII:s) segrar, som han aldrig fått fast”.

Ja, så går han på. Det är en litteraturkritik med stark politisk resonansbotten. Runeberg känner sig totalt främmande för storsvensk patriotism. Hans projekt är den finska nationen.

Redan i en berömd etnografisk rapport, också publicerad i den egna tidningen Helsingfors Morgonblad, om seder och folklynne i Saarijärvi socken, heter det om finnen: ”Faran, om den blott aldrig så litet förställer sig, kan plocka hjärtat ur hans bröst, utan att han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig åter öppet och hotande, så kan man lita på att han, mer än mången annan, äger rådighet och krafter att undvika eller trotsa den.” Och så börjar den finska folkkaraktären framtona, den som får sitt fullödigaste uttryck hos Fänriken, med de typiskt martialiska dygderna tålamod, ståndaktighet, tapperhet, försakelse.

– Runeberg sätter likhetstecken mellan soldatdygderna och den finska karaktären, betonar Matti Klinge. Man viker inte, är stark i defensiv krigföring, siktar bra, förivrar sig inte. Idealet är spartanskt närmast. I Fänrik Ståls sägner talas mycket om klädedräkter, men det handlar inte om flärd och prål utan om vadmalsrockar.

Frihet däremot är ett ord som Runeberg sällan tar i sin mun. Den finska nationen ska förverkligas genom laglig ordning, vaksamhet mot upprorsförsök, nära samverkan med myndigheterna. Det löper en revolutionsrädsla genom det runebergska nationsbygget – och även genom hans antisvenskhet, menar Matti Klinge:

– År 1832, när han börjar skriva sina antisvenska artiklar, finns det tydliga tecken på att Sverige ska svänga i liberal riktning, och liberalerna på den här tiden var ofta revanschister, tänkte sig ett återerövrande av Finland. De anslöt sig till den polska saken, upproret mot Ryssland 1831. Efter julirevolutionen i Frankrike 1830 hade Europa börjat destabiliseras. Det fanns de som ville att Napoleon skulle hämnas. Tegnérs Napoleon-beundran parades med vikingaromantik. Här fanns ett frö till expansionism. Runeberg hade ingenting till övers för vikingarna, hans hjältar fanns i den klassiska litteraturen.

För Sverige – och Europa – var Finland porten till Sankt Petersburg. Finnarna utnyttjade detta; lojalism kunde löna sig.

– Signalerna från Ryssland var entydiga: är ni lydiga (till skillnad från polackerna) så får ni allt, säger Klinge.

Denna strategi anammade Runeberg. När han skrev ”Vårt land”, dikten som blev nationalsång och som inleder Fänrik Ståls sägner, var det en mycket medveten handling. Den framfördes till musik på en studentfest i Helsingfors, revolutionsvåren 1848. Resningen hängde i luften. Men här fanns inga upprorsparoller. Runebergs ord talade om naturen, fattigdomen, förnöjsamheten: ”Det Finska folkets hjärta slog, / Här bars vad det fördrog.”

Tolkningen är inte oomstridd. Det finns de som har iklätt honom folkfrihetens dräkt; för Klinge är han den som modererar, samlar och enar, på sätt och vis var han en systembevarare, en lojalist.

– Vi som har upplevt kalla kriget har lätt att se det förnuftiga i detta. Finland är ingen stormakt. Vi är beroende av geografin och de internationella konstellationerna. Inte heller Sverige är – eller var under 1800-talet – någon stormakt. Det varken förmådde eller ville utfärda några garantier för andra. För finnarna låg tryggheten i det ryska riket. I dag förs en diskussion med samma behov för ögonen, där Nato har ryckt fram som möjlig garantimakt.

Satt man still i båt, gick seglatsen säkrare?

– Ja, hade studentopinionen gått över styr i Finland, som i andra länder, då skulle kontrollmaskineriet genast ha aktiverats.

Men inte bara realpolitiskt, också idémässigt, är Runeberg konservativ, kanske rentav reaktionär. ”Sven Dufva” kan läsas som en stridskrift mot Voltaires tankar:

– Voltaire, det är ju inkarnationen av snillrikhet och kvickhet, en huvudets man, som kan vara rätt giftig i repliken. Med Sven Dufva är det tvärtom: ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott.”

Den finske nationalskalden kan uppfattas som en diktare med blicken fästad på det förflutna. Men Runeberg, anser Klinge, intresserar sig inte för historien. Han fångar karaktärer, atmosfärer, miljöer. För honom är livsinställningen det väsentliga, och den är egentligen oberoende av tid och rum.

– Som lärare var han mycket sträng. Han krävde disciplin, hans inställning var närmast militärisk. Han var alltid den som yrkade på de hårdaste bestraffningarna i kollegiet. I domkapitlet gick han till rätta med pietister och försupna präster.

Men som politisk diktare tog Runeberg aldrig steget över till politiken?

– Nja, den finska lantdagen sammankallades ju aldrig under hans aktiva tid. Hade han blivit biskop så hade han fått ett politiskt ämbete. Men det fanns något bekvämt och osäkert över hans personlighet. Han kan ofta verka skygg, en sådan som inte trivs i offentligheten.

Ändå blir han firad, titt som tätt. Redan under Runebergs livstid väcks förslag om att resa en staty över honom. Det uppfattas nog som en smula taktlöst – Runeberg låg sedan flera år sängbunden och befann sig i stadig utförsbacke – men 1885, åtta år efter sin död, stod han reslig, på bästa promenadstråket mitt i Helsingfors. Walter Runeberg, sonen och skulptören, hade gjort minnesmärket. Den 6 maj det året samlades 20 000 åskådare för att se täckelset falla.

Det ödesdigra slaganfallet hade kommit 1863. Det är då Finlands konstitutionella period inleds; lantdagen börjar sammanträda, Finland hade fått eget mynt (1860), finskan erkändes som officiellt språk. Samtidigt kuvas det andra polska upproret. Runeberg var den reaktionäre Nikolaj I:s man, inte reformkejsaren Alexander II:s. Runebergs tid var över, Fänriken hade upphört att berätta.

– Förälskelse på nytt hade varit den enda möjligheten till fortsatt diktning. Erotiken, ”viriliteten”, hade alltid spelat en stor roll i hans liv, liksom jakten och fisket, säger Matti Klinge och börjar recitera en av nationalskaldens smådikter:

Älskat har jag många, många, än en ful och än en skön,

Unga, gamla, korta, långa, vilket blev väl sen min lön?

Tvenne feta, resten skrikor; en Augusta, en Sofi,

Två Marior, två Fredrikor och en Emelie.

Anders Björnsson är historiker och publicist, tidigare verksam bland annat inom Sveriges Radio och på Svenska Dagbladet.

Att läsa om och av Runeberg

Nu under jubileumsåret har det getts ut flera nya böcker om Johan Ludvig Runeberg. På hans 200-årsdag den 5 februari 2004 utkom den 390 sidor tjocka pocketboken

JLR – Johan Ludvig Runeberg i urval, med ett intressant efterord av Merete Mazzarella. Boken är avsedd för masspridning och här finns alltifrån den lyriska dikten »Flyttfåglarne» till utdrag ur det berömda episka verket Fänrik Ståls sägner.

Agneta Rahikainen har gett ut Johan Ludvig och Fredrika Runeberg – en bildbiografi och Rainer Knapas Idyll och hjältemod – J L Runeberg i bokkonsten utkom också under våren. Båda är rikt illustrerade. Liksom Matti Klinges Den politiske Runeberg är de utgivna gemensamt av Svenska litteratursällskapet i Finland och bokförlaget Atlantis.

Runebergs journalistik utgavs förra året som åttonde delen i serien Samlade skrifter (Svenska vitterhetssamfundet).

Runeberg i årtal

1804 Johan Ludvig Runeberg föds i Jakobstad den 5 februari. Han går i skola i Uleåborg och Vasa.

1822 Han skrivs in vid Åbo Akademi och studerar klassiska språk.

1825 Han börjar en tjänst som informator i Saarijärvi i det inre av Finland. Senare arbetar han också som informator i Pargas, hos ärkebiskop Jakob Tengström.

1830 Runeberg blir docent i vältalighet i Helsingfors. Ger ut debutboken Dikter.

1831 Han gifter sig med sysslingen Fredrika Tengström som han mött i Pargas. Samma år börjar han tjänstgöra som lärare vid Helsingfors lyceum.

1832 Första barnet föds. Paret Runeberg får totalt åtta barn.

1837 Familjen flyttar till Borgå där Runeberg blir lektor i latin. Senare blir han lektor i grekiska i samma stad.

1844 Det romantiska diktverket Kung Fjalar ges ut. Runeberg får professors titel.

1848 Första delen av diktcykeln Fänrik Ståls sägner utkommer.

1851 Runeberg reser till Sverige (enda utlandsresan). C J L Almqvist, som han hoppats få träffa, har just flytt landet. Runebergs Samlade skrifter I-IV utkommer.

1860 Andra delen av Fänrik Ståls sägner utkommer.

1863 Tragedin Kungarne på Salamis ges ut. Det blir Runebergs sista verk. Han förlamas av slaganfall detta år.

1877 Dör i sitt hem i Borgå den 6 maj. Huset blir senare museum över Runebergs liv och gärning.

**Publicerad i Populär Historia 5/2004