Ulrika Söderlind har närläst Årstafruns dagböcker för att få grepp om matvanor och hushållning på en herrgård under tidigt 1800-tal.

Allt togs tillvara i Årstafruns hushåll

I tio år har Ulrika Söderlind studerat hushållning och matvanor i Årstafruns – Märta Helena Reenstiernas – noggranna dagböcker. Ingenting fick gå till spillo, inte ens på en välbeställd herrgård, i början av 1800-talet.

28 februari 2020 av Anna Larsdotter

Märta Helena Reenstierna gjorde gärna upp listor på sin favoritmat. Omfattande förteckningar som tyder på att Årstafrun, som hon kallas, knappast var någon kräsen typ. Hon gillade allt från dillkött, märgpudding och stuvad lake till gås och kalvsoppa med kräftfärs. Hon var också förtjust i sötsaker som hallontårta, canapébakelser och sockerstruvor. Punsch serverades ofta på Årsta, liksom rhenskt vin – och kaffe förstås.

Närläsning av Årstafruns dagböcker

– Kaffe var väldigt viktigt för Årstafrun, det var dyrt men det fick kosta. Hon avskydde de kaffeförbud som infördes flera gånger, då man skulle dricka svenskt substitut istället, berättar måltidshistorikern Ulrica Söderlind, som just utkommit med boken Hushållning och värdskap hos Årstafrun.

I tio år har Ulrika Söderlind jobbat med den enormt detaljerade boken som bygger på närläsning av Årstafruns berömda dagböcker. Märta Helena förde dagbok i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839, och mycket av anteckningarna handlar om just arbetet på herrgården: jordbruket, djuren, trädgårdsarbetet, vad man åt och vem som bjöds.

Ingenting fick gå till spillo

– Det mest slående med Årstafrun som hushållare är hennes ekonomiska tänkande, säger Ulrica Söderlind. Allt skulle tas tillvara, ingenting fick gå till spillo. Hon tyckte om sina djur och pysslade om dem men hade inga betänkligheter när de skulle slaktas. Hästkött bjöd hon gärna på och ett skinn av en död häst kunde bli en sadel eller seldon till nästa.

Ett kapitel i boken handlar om hur Märta Helena i åtta månader vårdar sin betydligt äldre make, Christian Henrik, som efter vad som troligen är ett slaganfall blir sängbunden. Han matas med teskedar av buljong, stuvad lake och pannkaka, ibland kan han dricka lite te eller vin. Maken dör i januari 1811 och efter det är Årstafrun änka och myndig godsägare i trettio år.

Ett annat sätt att se på tid

Det dagliga arbetet på Årsta handlar om att få gården – och livet – att gå runt.

– Jag funderar mycket på förhållandet till tid när jag läste dagböckerna, säger Ulrica Söderlind. Hur det skiljer sig mellan då och nu. Allt som vi tar för givet i dag, att det finns mat i affären, att vi kan stoppa kläder i tvättmaskinen, tog enorm tid för dåtidens människor. Det var det de ägnade sig åt. Fritid, som vi tänker oss i dag, existerade inte.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Allt detta framkommer väl i boken, läsaren blir närmast överväldigad av allt arbete som hela tiden försiggår: bakning, ölbryggning, honungsslungning, slakt, potatisupptagning, gäddfiske, plockning av fågel, sådd och skörd. Naturligtvis hade gården många anställda, men frun deltog alltid själv i arbetet och höll i planeringen. Vid ett tillfälle visar hon en anställd hur man på effektivaste vis slaktar en gås.

Stort bibliotek på Årsta

Ofta tolkas Årstafrun som en person vars kunskap kom från praktiskt arbete, inte från bokläsande. Men den tesen tror inte Ulrica Söderlind på.

– Vi vet att Årstafrun hade ett omfattande bibliotek och det framgår i dagböckerna att hon värnar om sina böcker, ordnar sina bokskåp och låter binda in böcker. Hon berättar att hon använt ”mamsell Wargs” recept på inlagda rosor och att hon införskaffat både Anna Maria Rückerschölds kokbok och en bok om kokkonst från 1690 – förmodligen handlade den om tranchering. Hon verkar också inläst på naturvetenskap.

Anna Maria Rückerschöld skrev bland annat Den nya och fullständiga Kok-Boken, som kom ut 1796. Hon propagerade för svenska råvaror och riktade sig även mot fattigt folk, vilket Cajsa Warg inte gjorde.

– Tyvärr gjordes aldrig någon förteckning över titlarna i biblioteket på Årsta efter Årstafruns död, men jag tycker det framgår av dagböckerna att hon var beläst, säger Ulrica Söderlind.  

Kanske är du intresserad av...

Läs också