Pionjärsystrar – yrkeskvinnor på 1800-talet

År 1870 skriver den 27-åriga Mathilda hem till sina föräldrar om lillasyster Alma. Hon kom att börja på Gymnastiska centralinstitutet, GCI, i Stockholm och blev sjukgymnast med egen praktik. Mathilda själv var telegrafist. 1867 blev hon färdig på Telegrafverkets utbildning i den tredje årskullen med kvinnliga telegrafister.

De sju systrarna växte upp på Häckenäs gård i Rogslösa en dryg mil söder om Vadstena. Gården ligger där Vättern möter den bördiga östgötaslätten.

Här fanns också jordmån för politiskt nytänkande. Kvinnornas far, bondepolitikern Jonas Andersson, hade radikala idéer. I riksdagen kämpade han för kvinnors utökade rättigheter, bland annat till yrkesutbildning. Mamma Lovisa såg till att visionerna gick att genomföra.

– Hennes stora projekt var att få ut barnen i yrkeslivet, i synnerhet flickorna.

Det säger Ingrid Hartman Söderberg som tidigare i år disputerat på systrarnas liv. I avhandlingen ”Vidunder till qvinnor” – sju systrar som pionjärer i yrkesliv och offentlighet 1860–1935* berättar hon om deras levnadsöde och samtid. Hur såg de politiska och sociala förutsättningarna ut? Vilka utbildningsvägar fanns? Ingrid Hartman Söderberg har plöjt igenom en stor mängd facklitteratur, riksdagsprotokoll och matriklar. Det krävdes fjorton år för att kartlägga dessa ”liberalismens döttrar” som hon kallar kvinnorna, fastrar till hennes svärmor. Hon kom i kontakt med korrespondensen i resekofferten i samband med en bodelning.

– Jag fångades av breven och tänkte att jag kunde använda dem i min undervisning.

Ingrid Hartman Söderberg är pensionär sedan tre år och var tidigare lärare på Kävesta folkhögskola utanför Örebro. Den rika brevsamlingen och fotografierna blev ett utmärkt material till lektionerna i historia. Men inte bara. Parallellt med lärarjobbet påbörjade hon en vetenskaplig bearbetning av resekistans innehåll. Tillsammans med brev från olika släktarkiv gav det en bra bild av den ovanliga familjen.

Det skiljer 24 år mellan den äldsta och den yngsta systern. Åldersskillnaden och det faktum att brevskrivandet sträcker sig över åttio år åskådliggör tydligt hur kvinnor tar en allt större plats i det offentliga livet.

– Den äldsta systern Augusta var lärarinna och höll i det stora skolhushållet i Stockholm där flera av de yngre syskonen bodde. Hon var mycket kompetent. Ändå verkar hon ha varit rädd att framträda, åtminstone som privat person. När en manlig vän bad henne skicka ett fotografi, skickade hon ett gruppfoto där hennes ansikte var litet som ett knappnålshuvud!

– Den yngsta systern Erika däremot, var mycket aktiv. Även hon var lärarinna och engagerade sig både fackligt och politiskt. Hon skrev insändare och blev en profil i sin hemstad.

Tre av systrarna blev folkskollärarinnor, de andra blev telegrafist, dövstumslärarinna, sjukgymnast och fotograf. Till skillnad från tre av sina fem bröder gifte de sig aldrig. Det hade troligtvis inneburit slutet för den självständighet som tycks ha varit så viktig. I ett brev till sin kusin skriver sjukgymnasten Alma:

Vi i Rogslösa tyckas särdeles tröga och känslolösa i sådana fall (kärleksväg) och vi Häckenäsare äro väl värst ... Vi ha båda mycket despotiska naturer och därför passar vi ej att gifta oss, ty dertill behövs en ödmjukhet, mildhet och kärlek, som fördrager allt, tror allt och hoppas allt.

Trots Almas tydliga ställningstagande mot äktenskapet har Ingrid Hartman Söderberg fått frågan om det var för att kvinnorna ansågs fula som de inte blev gifta.

– Skönhet var inte det primära i det gamla bondesamhället. Där gällde att kvinnan var duglig och möjligtvis hade en viss förmögenhet.

Och dugliga var de. Alla fick hjälpa till i hushållet och med det praktiska arbetet på gården. Var och en skulle göra rätt för sig – en uppfostran som säkert bidrog till att systrarna blev ambitiösa elever och så småningom engagerade yrkeskvinnor.

Faderns, Jonas Anderssons, moderna inställning var förstås en förutsättning. Som mannen i huset hade han kunnat sätta stopp för de emanciperade planerna. I stället uppmuntrade han dem. Men eftersom denna husbonde tillbringade mer tid i Stockholm än på gården blev det hustrun Lovisas uppgift att rent praktiskt hjälpa barnen, till exempel med att komma in på olika utbildningar.

Det var inte den enda av hennes uppgifter. När maken befann sig i Stockholm representerade hon honom i olika sammanhang, till exempel vid husförhör på utgårdarna. Hon var värdinna när riksdagskollegor kom på besök. Hon skötte i stort sett allt, tillsammans med gårdens pigor och drängar. Ett citat ur ett brev kan illustrera detta:

... om måndag skola vi börja att köra gödsel och tänka att göda så långt det räcker på fältet, som är grunddikat, men om det skall gödas på åkrarna mellan bäcken och det stora yppna diket, har jag ingen reda på...Var snäll och skrif snart och underrätta mig hur du vill hafva det ifall du icke kommer hem. War du vill att Hvetet skall sås vet jag heller inte...

Lovisas driftighet tjänade säkert som förebild för barnen. Men hennes tunga börda inom familjen måste också ha avskräckt, särskilt döttrarna. Mellan 1841 och 1865 födde hon fjorton barn och var alltså i stort sett havande eller ammande under tjugofyra år! Man kan förstå att hon önskade något annat för sina döttrar. Det kan också ha funnits andra skäl till att Lovisa ville få iväg barnen. Våren 1862 skrev den då tjugoåriga Augusta:

Mamma är mycket angelägen om, att Tilda (Mathilda) och jag skola komma bort, ty vi äro huset för mycket till tyngde. Och det är allt för sant; en bondflicka om hon skall vara sitt hem till någon nytta, bör icke och får icke tänka på, eller göra någonting annat än att sköta ladugården, taga upp mej och häfva gödsel m m. Det är äfven Tildas och min önskan, att vi måtte komma ut, om vi bara kunna förtjena oss kläder och föda sjelfva...

Brevet är skrivet till Anders Berg, hennes ”högt värderade lärare”. Han blev en viktig person för familjen och för de så kallade ”folkskolevännerna” i riksdagen dit Jonas Andersson hörde. De två hade samma idéer om pedagogisk förnyelse och de kom att bli vänner för livet. Anders Berg övertalades att söka lärartjänsten i Rogslösa folkskola. Där fick han möjlighet att utveckla sin nya skolform med bland annat mindre klasser och parbänkar i stället för långbänkar.

– Han ville komma bort från rabblandet utantill som tidigare präglat all undervisning. Eleverna skulle inte bara lära sig läsa, de skulle också förstå vad de läste.

Anders Berg flyttade senare till bruksskolan i Finspång. Han behövde en medhjälpare och skickade efter Augusta som blev hans lärarinneelev under två läsår. Hon följde honom därefter till Stockholm där han inrättat en mönsterskola i Klara. Augusta var väl lämpad som lärare eftersom hon fostrats i de nya undervisningsmetoderna. Till en början väckte dessa stort intresse och hon fick ofta besök från andra lärare som ville lära sig mer om ljud-skriv-läsmetoden.

Så småningom förkastades dock flera av de nya pedagogiska metoderna. Skolan blev mer auktoritär, en utveckling som den plikttrogna Augusta hade svårt att gå emot. Hon såg lärarinneyrket som ett kall men slitet i skolvardagen tärde på hennes hälsa. I trettiofemårsåldern började hon bli vad man i dag kanske skulle kalla utbränd. Brevväxlingen mellan släktingar avslöjar att hon är både ”lekamligt och andligen sjuk”. De sista åren i sitt liv tillbringade hon på mentalsjukhus.

– Breven från den perioden berättar inget om Augusta. Troligtvis har vissa brev med känsligt eller sorgligt innehåll gallrats ut. Både Augusta och Mathilda försvinner tidigt från arenan, säger Ingrid Hartman Söderberg.

Den yngsta systern Erika var lärarinna och bodde i Motala. I gamla tidningslägg har Ingrid Hartman Söderberg läst hyllningsartiklar i samband med födelsedagar och Erikas egna inlägg i olika debatter. I kommunarkivet har hon följt hennes yttranden och motioner i stadsfullmäktige.

Dövstumslärarinnan Emma var en annan orädd kvinna i syskonskaran. Under de sista yrkesåren arbetade hon i Bollnäs. Inför sin pensionering blev hon varse att de manliga lärarna skulle få högre pension på bekostnad av lärarinnornas. Då uppvaktade hon självaste landshövdingen – som också var ordförande i skolans ledning. Lobbyingen ledde till att Emma fick 75 procent av sin lön i pension i stället för planerade 50.

Så småningom flyttade Emma till Huskvarna och öppnade en vegetarisk restaurang tillsammans med lillasystern Ida.

Bland alla dessa säregna kvinnor har Ingrid Hartman Söderberg en klar favorit:

– Mathilda var helt fantastisk! Hon hade en alldeles särskild aura kring sig och hennes brev är ren litteratur, säger hon. Hennes framträdande var frigjort, hon pratade utan att vara tillfrågad och hon var spontan.

Från början ville Mathilda bli konstnär och hon kostades också på en utbildning vid Slöjdskolan i Stockholm. Femton år gammal blev hon och en väninna skolans första kvinnliga elever. Efter tre terminer slutade hon. I ett brev till Anders Berg några år senare förklarar hon varför:

...nu först inser jag rätt klart, huru omöjligt det var, att på artistisk väg blifva något, med mina ringa anlag, och inga pengar .... Jag tror knappt, att herr Berg kan förstå, huru jag känner det. Det är som om jag hitills lefvat utan ändamål, och först nu börjat lefva i verkligheten.

De övergivna artistdrömmarna tycks inte ha stukat henne. Inte heller det ganska slitsamma arbetet som föreståndare på Mönsterås telegrafstation. Mathilda kände sig hemma i den lilla köpingen. Flera yrkeskvinnor fanns och de träffades på kalas och i kvinnoföreningar. Hennes expansiva och frispråkiga person lät tala om sig. Hon beundrades av både kvinnor och män som ansåg henne vara ovanligt intelligent.

Hennes liv blev dock kort. Vid fyrtiofyra års ålder konstaterades att hon led av diabetes. Hon sökte vård hos den riksbekante doktor Westerlund i Enköping men avled ett år senare. ”På sin post vid aftonklockans hvilobjudande ljud”, enligt dödsrunan, full av lovord.

Det intensiva och mångåriga umgänget med systrarna har inte mattat Ingrid Hartman Söderbergs intresse för dem. Sedan doktorsavhandlingen blev klar i slutet av förra året reser hon flitigt runt och föreläser om deras levnadsöden. Hennes professor har uppmuntrat henne att gå vidare med Erika och studera hur de första kvinnliga politikerna skaffade sig inflytande.

Men Ingrid Hartman Söderberg sneglar åt ett annat håll – hon vill skriva om sin mamma Ingrid, gift med teologen och författaren Olov Hartman. Under många år var han direktor för Sigtunastiftelsen.

– Mamma hade en hel del likheter med Lovisa. Hon var stark, födde många barn och bistod pappa med allt praktiskt. Samtidigt var hon en god samtalspartner till honom, säger Ingrid Hartman Söderberg.

Fotnot. Avhandlingen om systrarna gavs ut av Örebro Studies in History.

Sju systrar

Augusta (1841–1912)Folkskollärarinna i Finspång och Stockholm.

Mathilda (1843–88) Telegrafist i Finspång och Mönsterås.

Pauline (1849–1919) Folkskollärarinna i Vårby, Huddinge.

Alma (1858–1939)Sjukgymnast med egen mottagning i Stockholm. Arbetade extra på Sabbatsbergs sjukhus och Ramlösa brunn.

Emma (1861–1924) Dövstumslärarinna i Skara, Vadstena och Bollnäs.

Ida (1862–1925) Fotograf i Stockholm och Malung där hon hade egen ateljé.

Erika (1865–1939)Folkskollärarinna i Kristianstad och Motala.

Tog namnet Häckner

Jonas Andersson (1810–87) och Lovisa Persdotter Englund (1821–97) fick fjorton barn. Tolv av dem uppnådde vuxen ålder.

Flera av syskonen tog sig namnet Häckner efter gården Häckenäs. De äldsta systrarna Augusta, Pauline och Mathilda behöll dock pappans efternamn.

Gården är inte längre i familjens ägo men en släktförening förvaltar minnet av familjen. En av dess medlemmar är den kände artisten Carl-Einar Häckner.

Publicerad i Populär Historia 11/2004