Simskola för alla
Sommaren 1898 demonstrerades övningar i simning och livräddning i Stockholms skärgård. Representanter för Life Saving Society i London, som grundats 1891, var på besök och visade upp sina kunskaper. Det blev startskottet för simskolan i Sverige. Inspirerade av besökarna från England bildades samma år Svenska livräddningssällskapet. Målet var att rädda liv genom att öka simkunnigheten.
Vid förra sekelskiftet drunknade ungefär 1 100 personer varje år. Nio av tio av de förolyckade var män, två av tio barn. 1899 gjorde Svenska livräddningssällskapet en undersökning som visade att endast ett av tio barn i skolan kunde simma. Majoriteten av dem var pojkar.
Redan 1760 hade man dock börjat undervisa i simning, men bara för utvalda grupper. Den första kända simskolan fanns på regementet i Karlskrona, där de blivande sjöofficerarna utbildades. Under det följande seklet införde fler militärutbildningar simning på schemat.
Sveriges första privata simsällskap grundades i Uppsala år 1796. Men någon egentlig undervisning i simning bedrevs inte förrän en bit in på 1800-talet då Carl-Gustaf Grahl, som anses vara landets första simlärare, engagerade sig i sällskapet. Med Uppsala som förebild startades privata simsällskap i städer runtom i landet. På en del läroverk lärde man pojkar att simma.
Majoriteten av de unga saknade dock tillgång till simundervisning. Genom att utbilda siminstruktörer, starta simskolor och införa simning på schemat i folkskolan ville Svenska livräddningssällskapet sprida simningens konst till alla barn. Men utvecklingen gick långsamt. Först 1920 blev torrsim obligatoriskt i alla folkskolor som hade gymnastik på schemat.
Vid samma tid tog kommunerna på sig ansvaret att se till att det fanns resurser för att bedriva simskolor. Kommunala badanläggningar byggdes, men det dröjde till 1950-talet innan kommunala simskolor infördes.
För att inspirera eleverna lanserades 1934 simborgarmärket. Traditionen att under högtidliga former belöna dem som klarat proven hade emellertid införts redan vid Uppsala simsällskaps födelse, då grundaren Jöns Svanberg hängde på sig själv och sina tio elever näckroskransar.
Trots att tillgången till badplatser blev allt bättre under 1900-talet var torrsim länge den vedertagna metoden. Men diskussionerna om hur torrsimmet skulle läras ut var livliga. Skulle armtagen eller bentagen läras ut först? Skulle armtagen vara 180 grader eller bara 90? Skulle bentagen präntas in liggande på mage eller sittande?
Ända in på 1970-talet dividerade man också om vilket simsätt – bröstsim, ryggsim eller crawl – som var lämpligast att lära ut först. Till slut befäste bröstsimmet positionen som etta. Flythjälpmedlens vara eller icke vara har också varit en ständigt het fråga.
Under 1900-talet ökade simkunnigheten stadigt. År 1913 kunde två av tio skolungdomar simma; 1945 sade knappt hälften av dem som fyllt sju år att de kunde simma 50 meter. Och 1981 uppgav närmare nio av tio ungdomar – och sju av tio vuxna – att de kunde simma 200 meter.
Skillnaderna mellan pojkar och flickor minskade med tiden, men på landsbygden och i norra Sverige har simkunnigheten hela tiden varit lägre än i städerna och i södra delen av landet. Vuxnas simkunnighet började öka på 1930-talet då man införde särskilda simskolor för dem. Det finns ingen färsk rikstäckande undersökning av simkunnigheten, men enligt Svenska livräddningssällskapet har den minskat något de senaste åren.
I takt med att simkunnigheten ökat har antalet drunkningsolyckor minskat. Men det finns ingen forskning som visar att det enbart är simkunnigheten som bidragit till färre drunkningsolyckor, utan det är förmodligen en kombination av bättre kunskap, ökad säkerhet och högre välfärd som ligger bakom. Förra året drunknade 134 personer i Sverige, eller 2 per 100 000 invånare. För hundra år sedan var det i stället 22 per 100 000. Bara Nederländerna och England – som inspirerade till simskolans införande – har i dag bättre statistik med endast en drunknad per 100 000 invånare.
