Slavar i humanismens huvudstad
Bruket av slavar i Västeuropa var i starkt avtagande mot slutet av medeltiden. En del feodalgods drevs visserligen ännu med livegna arbetare, vilka var bundna på livstid till godset, men dessa livegna kunde inte köpas eller säljas som ett föremål eller ett djur. Det kunde däremot en slav.
I Medelhavsområdet levde emellertid slaveriet kvar länge, en tradition som hade sina rötter i antiken. Slavar hämtades främst från Balkan och Levanten och hade under senmedeltiden en stor avsättningsmarknad i Toscana i Italien.
Av Florens befolkning på 1450-talet anses 1 600 hushåll ur ”medelklassen” ha haft råd att hålla sig med slavar. Härtill kom drygt tvåhundra rika familjer, vars palats och villor sysselsatte en mängd tjänare. Omfattningen av slavimporten var så stor att slavarna med tiden kom att sätta sina spår i den florentinska befolkningen.
I denna renässansens huvudstad, skriver en historiker, levde på senmedeltiden en undre värld av rotlösa främlingar, småvuxna, snedögda och ärrade av koppor och knivsnitt. Nästan alla arbetade i hushållen. Det var alltså inte bara den florentinska överklassen som höll sig med hushållsslavar utan även butiksägare, hantverkare, tjänstemän, ja till och med präster och nunnor. Längst ned på den sociala stegen i Florens, under proletariatet av arbetare och daglönare, levde detta bottenskikt av livegna tjänstehjon i de florentinska hemmen. Som slavar saknade de alla sociala rättigheter, till och med egna namn. Sådana fick de av sina ägare. Kyrkan blundade och accepterade slaveriet med motiveringen att detta bara förslavade kroppen och inte själen; det var ju genom frälsning som människan blev fri, inte genom att slippa sina jordiska bojor.
Under tidig medeltid hade handeln ofta legat i händerna på judarna, som hämtade slavar i Mindre Asien och sålde dem i Europa. Av dessa producerades bland annat eunucker i stor skala på Sicilien. Men även morerna handlade med slavar och hela Medelhavsregionen var föremål för hanteringen. På 1100- och 1200-talen verkar det som om handeln med slavar avtagit i Norditalien för att sedan tillta igen på 1300-talet. Dels hade handeln österut gjort att italienarna fått upp ögonen för de nya affärsmöjligheter som slavhandeln erbjöd, dels hade digerdöden lett till en starkt växande efterfrågan på arbetskraft. År 1363 tillät myndigheterna i Florens obegränsad import av slavar, förutsatt att dessa inte var kristna. Slavhandeln och bruket av slavar i hemmen fick nu ett uppsving. Brudar förde med sig slavar i hemgiften, läkare tog emot slavar som betalning och det blev chic att ge bort slavar som gåvor.
Italienska handelskolonier hade etablerats runt Svarta havet, och framför allt genuesare hade installerat sig i Kaffa och Tana. Tartarbefolkningen som levde i dessa områden försåg nu européerna med slavar, främst barn som köpts eller rövats i Kaukasus, Armenien, Bulgarien och angränsande områden. Speciellt Kaffa kom att utvecklas till ett centrum för slavhandeln, och köpare kom från hela regionen.
I korrespondensen från senmedeltiden förekommer slavar rätt ofta. Till exempel skriver affärsmannen Francesco Datini i maj 1393 till sin agent i Genua: ”Var snäll och köp en liten slavflicka till mig. Hon skall vara ung och stark, åtta till tio år, och frisk och stark nog att tåla mycket hårt arbete.” Agenten lyckades emellertid inte hitta någon, och i augusti skriver Francesco på nytt till honom: ”Fartygen från Turkiet anländer nu och ibland har de goda laster.” Men inte heller nu lyckades det agenten att leta upp någon lämplig flicka. Först vid årsskiftet noterar Francesco att en liten flicka, Orenetta, hade inköpts och skulle levereras från Venedig.
I sitt hushåll hade Francesco redan andra slavar, bland andra en tartar som inköpts som liten. Även om dessa i allmänhet behandlades väl, och inte sällan födde bastarder som upptogs som familjemedlemmar, så fordrade de ständig uppsikt och kontroll. För att försvåra flykt skar man dem i ansiktet och på händerna så att ärren för alltid skulle röja deras rätta identitet. Trots detta flydde många. Chanserna att komma undan var dock små, då städerna samarbetade när det gällde att infånga rymlingar.
Enligt gammal sed var en förrymd slav dessutom en tjuv; hon eller han hade ju stulit sig själv från sin husbonde.
Många florentinare var också rädda för vad dessa främlingar skulle kunna ta sig för. Francescos hustru hörde till dem. Dessutom var hon tvingad att se sin makes lilla dotter, som fötts av en ofri kvinna, växa upp under deras tak. ”De är kvinnliga odjur”, skrev hon. ”Man kan inte lita på dem. När som helst kan de göra uppror mot oss, precis som skedde i Provence.”
Och det låg säkert en hel del i hennes ord. Poeten Petrarca hade kallat slavarna ”våra inhemska fiender” och en sicilianare skrev oroligt att ”vi har lika många fiender som vi har slavar”. Ett ytterligare skäl till att man fruktade sina ofria tjänstehjon var att dessa vid ankomsten ibland var pestsmittade. I februari 1394 skriver en affärsman: ”Det är få slavar ombord på de genuesiska fartygen på väg från Konstantinopel, för det sägs att massor med människor dör i pesten därborta. Och alla som fraktas hit dör under överfarten. Att köpa en slav nu vore som att ta med sig pesten hem.”
Trots detta växte emellertid handeln under 1300-talet. Afrikanska slavar skeppades till Italien från Nordafrika och Spanien, och slavar från Balkan och Levanten såldes vidare till Spanien. På en fraktsedel avseende en last med ett fartyg från Levanten till Genua listas 17 balar kläde, 191 blytackor och 80 slavar. På ett annat fartyg, på väg till Mallorca, skeppades 15 balar bomull, fyra lådor papper, tre tunnor galläpplen och ”nio turkiska huvuden”. Ett av de senare tillhörde en kvinna som ”kunde sy och göra allt” som en slav måste kunna för att få en någorlunda dräglig tillvaro på Mallorca, vars invånare ”är som hundar”. Sannolikt väntade ett inte alltför blitt öde de stackars turkarna.
Vid transporter försäkrades ibland slavarna. Dock gällde inte försäkringen sjukdom eller om någon kastade sig i havet. Att självmord nämns i dokumenten tyder på att självmordsförsök inte var ovanliga. Slavar var rätt och slätt varor och behandlades därefter. I ett affärsbrev läser man att:
”... slaven du skickat är sjuk, eller snarare så full av utslag att vi inte kan hitta någon köpare som vill ha henne. Vi kommer att byta bort henne bäst vi kan och skicka dig redovisning. Förresten får jag veta att hon är med barn, troligen i andra månaden, och blir därför inte värd någonting. ”
Svaret på brevet blev nedslående: ”Vi har pratat med prästen som ägde slaven och han säger att ni kan kasta henne över bord, med vad hon har i magen.”
Trots slavhandlarnas kyliga attityd till sina levande varor, be-handlades slavarna i allmänhet relativt väl av sina husbönder. Även om slavar formellt betraktades som saker och inte som personer, levde de i stort sett under samma villkor som vanliga tjänare. Om detta vittnar också det faktum att slavpopulationen med tiden kom att integreras med Florens befolkning.
Köp av en slav var föremål för samma kontraktsskrivande som vilket annat köp som helst. Den 11 maj 1248 upprättades i Genua följande avtal om en liten flicka:
”Jag, Giunta, son till Bonaccorso i Florens, säljer, ger och levererar till dig, Raimondo Barbiere, en viss vit slav som tillhör mig och som kallas Maimona, ursprungligen från Malta, för 5,5 floriner, som jag härmed bekräftar mottagandet av. (...) Jag bekräftar att jag överlåtit full äganderätt och fysisk förfoganderätt över henne till dig (...) Och jag, sagda Maimona, bekräftar att jag är en slav och att jag vill bli levererad och såld till dig, Raimondo. Jag bekräftar att jag är mer än tio år gammal. ”
Att flickan själv kom till tals i kontraktet säger oss något om synen på henne. Visserligen var hon ett ting, men likväl kanske också en uppskattad tjänarinna. Hundrafemtio år senare kunde en frisk liten slavpojke i tioårsåldern betinga ett pris av 25 floriner i Florens. Vid arton års ålder var priset tio floriner högre. Flickor mellan tio och femton år kostade ännu mer. En bra häst däremot kunde man få för 15 floriner.
Alla slavköp blev emellertid inte lyckade, och man kan anta att slavarna i hushållen ledde till att de gifta kvinnorna fick både mer ansvar och mer bekymmer. Att styra över avlönade pigor och tjänare var en sak. Om dessa var omsorgsfullt utvalda och hade goda referenser kunde man i allmänhet lita på dem. Men med slavar var det en annan sak och man kunde aldrig förlita sig helt på deras lojalitet. Kontrollen av dem var därför viktig, speciellt i hus med mycket och dyrbart lösöre, och den ålåg i allmänhet hustrun.
I brev till sin unga maka skriver Francesco Datini att hon inte får lita på någon, att hon alltid ska gå upp före alla andra i huset och kontrollera att allt är i sin ordning. Hon får aldrig låsa upp ytterdörren innan hon förvissat sig om att ingenting saknas.
Det kan förefalla en smula paradoxalt att tillsynen av slavar skulle utgöra något större problem. Ägaren var ju i sin fulla rätt att göra nästan vad som helst med sin slav, inte minst bestraffa den. Det fanns emellertid ett psykologiskt dilemma. I ena stunden var slaven en medlem i hushållet och åt och levde tillsammans med familjen, i den andra var den ett föremål som vid behov kunde säljas eller pryglas. Denna dubbla syn på slaven var inte alltid så lätt att hantera. Dessutom betydde slavarnas relativa rörelsefrihet att de hade en viss social kontakt utanför huset. Därmed fungerade de lätt som ryktesspridare, och inget familjeöverhuvud tyckte om att familjens interna problem ventilerades offentligt. Följaktligen drog man sig för att göra sig av med eller ingripa med alltför stor hårdhet mot tredskande slavar. Ett exempel på detta får vi i en mors brevväxling med sin son.
Alessandra Strozzi är änka och bor i Florens med sina döttrar. Sönerna lever i exil och med den äldste, Filippo som arbetar i Neapel, korresponderar hon flitigt. I sitt hushåll har Alessandra en slavinna som bereder henne bekymmer. Den 6 december 1450 skriver hon ett långt brev till Filippo i vilket hon först förhör sig om snittet på kragsnibbar i Neapel. Hon ämnar nämligen låta sy upp ett dussin skjortor till sonen och vill vara säker på att dessa är moderiktiga i Neapel. Sedan tar hon upp bekymren med slavinnan:
”Du vet att jag köpte Cateruccia, vår slavflicka, för länge sedan; hon har varit hos oss i flera år nu. Då jag inte har varit tillräckligt hård mot henne uppför hon sig nu väldigt illa mot mig och de andra. Du skulle inte tro dina ögon om du fick se vad hon gör. Skulle du inte kunna komma hit en gång i månaden och ta itu med henne? Jag har alltid lidit för att jag inte kan straffa henne.”
Varför gör hon sig inte av med flickan? Förmodligen för att hon är rädd för skvallret och att Cateruccia ska tala illa om dottern Lesandra som hon tydligen har ett horn i sidan till. Brevet fortsätter:
”Om det inte varit för min kärlek till Lesandra skulle jag ha sålt flickan. Jag vill inte vara med om det här kriget som hon för mot mig. Det är som om jag vore slaven och hon husmor. Alla hennes hotelser gör att både jag och Lesandra är rädda för henne.”
En muslimsk slavinnas ”giftiga tunga” kunde alltså förpesta livet i en borgerlig familj i Florens på 1400-talet. Det visar oss en mänsklig men kanske oväntad sida av familjelivet i ett slavsamhälle, som tillika var renässansens och humanismens hemort.
Gunnar Dahl är historiker vid Lunds universitet.
Att läsa: Michael Nordberg: ”Renässansmänniskan” – 1400-talets Italien – myter och verklighet. Gunnar Dahl: Trade, Trust, and Networks – Commercial Culture in Late Medieval Italy.
