Fred och krig – världen för 200 år sedan
”Er återkomst går över 100 000 lik!”
Med dessa ord fick den franske tronpretendenten Louis av Bourbon, långt senare konung med namnet Ludvig XVIII, låta sig nöja. Kanhända var han en realistisk person som inte hade väntat sig mer; kanhända blev han djupt besviken. Ty i sitt hjärta önskade Louis inget högre än att återvända och återupprätta det kungadöme som knappt ett decennium tidigare hade krossats i giljotinblod av revolutionens beredvilliga bödlar.
Han var villig till kompromisser, och han utlovade väldiga belöningar om fransmännen återinförde monarkin, men förgäves. Andra män och kvinnor fick återvända just detta år, anno 1802: åtskilliga monarkistiska emigranter kunde för första gången på länge känna La France under sina fötter. Men när det gällde tronpretendenten själv var dörrarna till Europas stormakt stängda och bevakade. Mannen bakom ovannämnda citat, Frankrikes förste konsul, ville nämligen inte ha konkurrens. Hans namn var Napoleon Bonaparte, och 1802 var ett av hans stora år.
”Förste konsul” var hans titel; kejsare skulle han bli först ett par år senare. Ett rejält steg på vägen togs dock år 1802. En folkomröstning nyttjades som stöd för att den 2 augusti omvandla titeln till ”konsul på livstid”, med rätt att själv välja efterträdare. Samtidigt förändrade Napoleon författningen så att den församling han själv kontrollerade, senaten, fick mer att säga till om. Ännu var han formellt republikan, ännu låg det ett vagt revolutionärt skimmer över Paris – men det blev allt svårare att urskilja för var månad som gick.
Ett tecken härpå var bestämmelsen av den 19 maj 1802. Denna dag instiftades en ny, sedermera synnerligen ryktbar och åtråvärd utmärkelse, Hederslegionen, som berättigade innehavaren till en ärofull pension. Den orden som förknippas med termen inrättades två år senare. Alla fransmän uppskattade inte påfundet, och instiftandet omgärdades av allehanda illvilligt skvaller och parisiska intriger. Allra mest och allra giftigast skvallrade författarinnan Madame de Staël och hennes älskare Benjamin Constant, vilka till slut förvisades från Paris av en trött och fientlig överhet. Intrigmakaren och militären Jean Baptiste Bernadotte, sedermera kung av Sverige med namnet Karl XIV Johan, fick dock stanna kvar trots att han misstänktes för att vara inblandad i en anti-napoleonsk armékomplott. Genom äktenskap och vänskap var han nära förbunden med medlemmar av familjen Bonaparte, och det drog han nytta av.
Det är ingen slump att denna artikel om vad som hände för exakt 200 år sedan tar sitt avstamp i Napoleons Frankrike. Det mesta som har med europeisk storpolitik att göra i början av 1800-talet är relaterat till franska förhållanden. Paris var Europas nav, och just år 1802 var det få som öppet beklagade detta faktum. Det var ett år då de europeiska soldaterna hade tagit rast och överlåtit arbetet åt diplomaterna.
År 1802 slöt Frankrike och dess allierade fred med de fiender man ännu förde krig med, i första hand Storbritannien. Avtalet undertecknades i Amiens den 27 mars. Enligt detta skulle britterna utrymma samtliga utomeuropeiska erövringar med undantag för Trinidad (som tagits från spanjorerna) och Ceylon (som tagits från nederländarna). De lovade också att återlämna Egypten till turkarna och Malta till johanniterna, den korsriddarorden som styrt ön under de senaste seklerna. Britterna erkände de nya gränser som Napoleon Bonaparte krigat till sig, och förste konsuln lovade att dra tillbaka sina trupper från Syd- och Mellanitalien.
Att den här freden överhuvudtaget blev av berodde mindre på militära överväganden än på ekonomiska. Storbritannien hade som första och hittills enda land upplevt den industriella revolutionen. Textilfabrikerna arbetade för högtryck, inkomsterna växte. Kapitalismen skördade enorma materiella triumfer, och mycket ville ha mer. På kontinenten kontrollerade Napoleon en stor fransk marknad, vilken blockerades av kriget. Industrin ville ha fred för att kunna expandera, för att få fransoserna att köpa brittiska varor!
När Amiensfreden var ett faktum jublade folk på båda sidor av Engelska kanalen. Hyllningsdemonstrationer och parader till Napoleons ära hölls i London, och den förste franske ambassadören på mycket länge fördes i triumf genom den brittiska huvudstaden. Tyvärr varade inte glädjen särskilt länge. Napoleon hade ingen tanke på att låta det franska hantverket krossas av brittiska importprodukter. Tvärtom, han ville bygga upp en blomstrande fransk industri, och en god grund lades genom den omfattande finanssanering som bar frukt detta år. En privat sedelbank med statlig koncession, Banque de France, grundades.
När engelsmännen inom kort hade dragit bitter lärdom av vad franska tullmurar har för effekt på internationell köpenskap yrkade de raskt på nytt krig. Och de fick som de ville: redan den 16 maj år 1803 var freden historia. Men det kunde ju inte de jublande folkmassorna av anno 1802 veta.
Som kuriös parentes kan anföras att detta ur anglo-franskt perspektiv sett ovanligt fredliga år även resulterade i en märklig fransk kulturexport till England. Exporten bestod av en kvinna från Strasbourg, född som Marie Grosholtz år 1761. År 1794 ärvde hon två parisiska vaxmuseer av sin onkel Philippe; under denna period bestod hennes mer än lovligt makabra yrke i att göra vaxmodeller av färska giljotinerade huvuden.
År 1795 gifte hon sig med ingenjören François Tussaud och antog dennes efternamn, men äktenskapet blev olyckligt. Marie tog 1802 konsekvensen av fiaskot och emigrerade till England med två söner samt vaxskulpturer. De följande 33 åren turnerade hon kors och tvärs i landet för att slutligen etablera det världsberömda vaxmuseum i London som horder av turister besöker varje år.
Även på andra fronter gick det bra för Napoleon. 1802 var, som nämnts, ett av den lille korsikanens mest lyckade år, och det är helt logiskt att Antonio Canovas berömda porträttbyst av ”Napoleon som förste konsul”, förfärdigad i Paris och numera i Gipsoteca Canoviana i Possagno, stammar från just 1802.
En stor offentlig triumf ägde rum på påskdagen, då det ryktbara konkordatet mellan Napoleon och påven utfärdades, något som formellt avslutade den gamla tvisten mellan Rom och det revolutionära Frankrike.
En kommitté under ledning av juristerna Trouchet och Portalis började vid samma tid bearbeta de mängder av lagar som stiftats i svallvågorna efter franska revolutionen, ett arbete som två år senare skulle resultera i den berömda Code Civil, en av historiens viktigaste juridiska skrifter. Vid en folkförsamling i Lyon valdes Napoleon dessutom till president för den norditalienska statsbildning som gick under beteckningen Cisalpinska republiken, vilken härmed bytte namn till Italienska republiken.
Årets bok i Frankrike var François René Chateaubriands Le génie du christianisme (Kristendomens ande). Chateaubriand, det ledande namnet inom den litterära franska romantiken, hade bakom sig ett oroligt och kringflackande liv på två kontinenter. Han hade levt bland pälshandlare vid Niagarafallen, misslyckats i karriären som rojalistisk soldat i Frankrike och under en period dragit sig fram som fattig översättare i London.
Men 1801 vände turen, och med publiceringen av den indianska kärlekshistorien Atala var Chateaubriands lycka gjord. Le génie du christianisme var ett kraftfullt försvar för kristendomen – inte minst dess betydelse för europeisk kultur – mot upplysningstidens kritik. Det var en kristendomstolkning som välkomnades både av Napoleon och av hans fiender, en tolkning som svarade perfekt mot romantikernas drömmerier.
Att den gotiska arkitekturen nu återigen blev föremål för beundran berodde till icke ringa del på Chateaubriands inflytande, och förste konsuln belönade honom med en hög diplomatpost i Rom.
Det var alltså Napoleons Frankrike som dikterade villkoren. För många europeiska småstater innebar detta radikala territoriella förändringar, och år 1802 var inget undantag. Det kunde bli vinst och det kunde bli förlust, allt beroende på om fursten eller konungen hade hoppat på den franska triumfvagnen i tid eller varit våghalsig nog att stödja Bonapartes fiender.
En stat vars härskare utan tvekan hade valt rätt var det lilla tyska Württemberg, som belönades med stora landvinster. Flera städer som tidigare hade åtnjutit fri riksställning blev nu württembergska besittningar, i synnerhet år 1802. 1806 upphöjdes furstendömet till kungarike, och 1810 hade dess territorium fördubblats jämfört med ett decennium tidigare.
Sämre gick det för Viktor Emanuel I av Sardinien. Han tillträdde sitt kungliga ämbete just 1802, då brodern Karl Emanuel IV abdikerade, men det hade han ingen större glädje av. Samtliga fastlandsbesittningar (Savojen och Piemonte) ockuperades av franska trupper mellan 1802 och 1814. Under denna period fick Viktor Emanuel hålla till godo med ön Sardinien.
I Sverige var det än så länge fred och ro. Gustav IV Adolf hade ännu inte sällat sig till Frankrikes fiender, och det skulle dröja sex år till den ryska invasionen av Finland. Det mest spektakulära politiska beslutet var att förbudet mot kaffe upphävdes (tyvärr bara temporärt, som det skulle visa sig). I Skåne anlade Höganäs gruvsällskap en järnväg, på vilken vagnarna drogs med hästkraft.
Utanför Stockholm påbörjades uppförandet av Drottningens paviljong i Haga (nuvarande Haga slott). Den unge kungen befann sig detta år ovanligt mycket i den östra rikshalvan. Hans finska eriksgata löpte från Åbo till östgränsen, sedan genom Savolax till Uleåborg på nya vägar. Längst i öster utbröt gräl med arvfienderna om i vilken färg gränsbron skulle vara målad, svensk eller rysk. Ryssarna löste problemet genom att tjära bron om natten.
Ett ovanligt fredligt år, således? En paus mitt i napoleontidens kanonmuller?
Nej, knappast. Att 1802 vid en första anblick förefaller ha varit lugnt och fredligt beror uteslutande på att vi är fördomsfullt eurocentrerade. Om vi vågar flytta blicken bort från de mer kända konflikthärdarna i det just vid denna tid ovanligt lugna Europa framgår det snart att 1802 sannerligen inte präglades av fred. Varsågod, här är ett axplock exempel för att illustrera att människans diaboliska drift att skada sina bröder sannerligen inte hade mattats av bara för att britter och fransmän för en gångs skull var vänner:
I Kaukasus var tsarens trupper i färd med att underkuva bergsfolken och utbreda det ryska väldet. År 1802 kom turen till osseterna att motvilligt acceptera den nordliga grannens permanenta närvaro. Även i Arabien var läget oroligt. Sedan en tid befann sig wahhabiterna, anhängare av en radikal muslimsk reformrörelse, i kraftig militär expansion på bekostnad av såväl fredliga pilgrimskaravaner som regionens stormakt, det turkiska osmanska riket. Just 1802 var ett av wahhabiternas verkliga triumfår: Mekka föll för deras styrkor. Det skulle dröja till 1818 innan rörelsen tillfogades ett avgörande nederlag. Längst ned i södra Arabien, i den jemenitiska hamnstaden Aden, hände också saker. Britterna undertecknade detta år ett fördrag med den lokale sultanen, vilket resulterade i att Aden inordnades i Britannias intressesfär. Ett par decennier senare skulle britterna avsluta penetreringen med att tillfångata sultanen och förvandla den lilla hamnen till en av jordens viktigaste bunkringsplatser för sjöfart, populärt kallad The Coalhole of the East.
Om vi söker oss över världshaven till Nordamerika finner vi att år 1802 var ett av den indianska urbefolkningens sällsynta segerår i kampen mot blekansiktena. Men det rörde sig inte om den typ av västliga blekansikten som vi brukar associera med indiankrig utan om den ryska regim som sökte lägga under sig Alaskas kustområden. I juli 1799 hade guvernören Alexander Baranov anlagt ett fort uppkallat efter ärkeängeln Mikael, en föregångare till den senare staden Sitka på Baranof Island. Tlingit-indianerna uppskattade inte guvernörens styre och slog tillbaka år 1802. Fortet förstördes, och en ny anläggning uppfördes inte förrän efter två år.
Men den verkliga oroshärden i västra hemisfären år 1802 var inte Alaska utan Haiti. Här hade en före detta slav, Toussaint Louverture, gått i spetsen för ett omfattande slavuppror år 1791. Framgångarna uteblev inte, och 1801 var Toussaint Louverture i praktiken kolonins herre. Formellt hade Haiti förvisso inte utropat sig självständigt, men i praktiken hade ön glidit ur sina franska herrars grepp. Med den brittiska flottan som ständigt irritationselement och kriget i Europa som högsta prioritet hade Napoleon inte haft möjlighet att intervenera. Nu var det emellertid fred på hemmaplan, och då kunde fransmännen slå tillbaka.
Förste konsul Bonaparte sände ingen mindre än sin egen svåger, general Charles Leclerc, gift med Pauline Bonaparte, till Haiti i spetsen för en expeditionskår på 23 000 man. Leclerc var en duglig soldat som troget kämpat för Napoleon både i Egypten och i Tyskland. Även på Haiti gjorde han vad han blivit ålagd, och efter franska framgångar avstannade stridigheterna i maj 1802. Parterna kom överens om villkor för stillestånd, men Leclerc hade ingen tanke på att hålla löften till det rebelliska slödder han sänts att krossa. Toussaint Louverture greps genom förräderi och sändes till Frankrike, där han avled året därpå. När det kort tid senare ryktades att Napoleon planerade att återinföra slaveriet i kolonin utbröt ännu ett svart uppror, nu under ledning av Henri Christophe och Jean-Jacques Dessalines. Situationen för de franska styrkorna blev kritisk, i synnerhet efter det att många dukat under för gula febern. Leclerc själv avled i november, och ett år senare tvingades de återstående fransmännen kapitulera. År 1804 proklamerade Dessalines Haiti som världens första svarta republik.
Om fransmännen hade bekymmer med sitt kolonialvälde var det tvärtom för britterna. 1802 är ett märkesår för deras expansion i Indien, den vidsträckta subkontinent som var på väg att utvecklas till juvelen i den brittiska kronan. Orsaken var den inre oron i maratha-konfederationen, västra Indiens starkaste militärmakt. De hinduiska maratherna var splittrade på flera rivaliserande välden.
I oktober 1802 besegrades deras formellt sett högste ledare, peshwa Baji Rao II av Poona, av krigsherren Jaswant Rao Holkar. I syfte att rädda vad som räddas kunde flydde Baji Rao till britterna. Förhandlingar vidtog, något som resulterade i det för indisk historia ödesdigra fördraget i Bassein den 31 december samma år. Peshwan lovade att försörja sex brittiska bataljoner i sitt land, ge upp krav på betydande områden och hädanefter konsultera Storbritannien i utrikespolitiska angelägenheter. I gengäld drog den brittiske befälhavaren Arthur Wellesley (senare hertig av Wellington) i fält på peshwans sida, och snart var denne återinstallerad i Poona.
Expeditionen blev inledningen på en svit av militära uppgörelser mellan britterna och maratherna, i vilka de senare led förödande nederlag och de förra byggde upp ett imperium. Sedan han bytt sida 1818 blev Baji Rao själv avsatt från sin post.
Arabien, Haiti och Indien i all ära, men det enskilda land på jordklotet för vilket just år 1802 hade störst betydelse var Vietnam. Här hade uppror och inbördeskrig i decennier omöjliggjort en fungerande centralmakt. Den ambitiöse fältherren Nguyên Phúc-Anh, född 1762, hade emellertid steg för steg undanröjt sina rivaler. Hans väg till makten bereddes inte minst av tillgången till europeiska, särskilt franska, legotrupper, vilka bistod med överlägsen teknik.
De avgörande drabbningarna ägde rum under första halvåret 1802, och i juni stod Nguyên Phúc-Anh som ensam härskare över landet. Vietnam hade därmed i praktiken blivit ett kejsardöme, även om segraren – som bytte namn till Gia Long – dröjde till 1806 med att anta den formella titeln hoàng dê.
Gia Long, vars dynasti var den sista i Vietnams monarkiska historia, regerade till 1820. Han lät reparera vägnätet, upprätta ett effektivt postväsen, reformera valuta och lagar och bygga offentliga spannmålsmagasin – men han följde inte upp sina erfarenheter av europeisk teknik och organisation. Ånej. Gia Long var utpräglat konservativ och höll på gamla vietnamesiska traditioner; inte ens den europeiska handeln uppskattades. Om kristendomen tyckte han inte, må vara att han åtminstone tillät franska missionärer att predika läran. Det var inte tal om att ge fransmännen privilegier, trots den hjälp de skänkt i inbördeskriget.
Med upprättandet av det vietnamesiska kejsardömet förändrades maktbalansen i Sydostasien, och det fick konsekvenser i synnerhet för grannlandet Kambodja. I början av 1800-talet dominerades detta rike av den mäktiga grannen Siam (Thailand), vars ledare just år 1802 erkände den blott elvaårige kambodjanske kungen Chan II som sitt lands legitime härskare.
När Chan kröntes fyra år senare ägde ceremonin rum i Siams huvudstad Bangkok. Med Gia Long runt om hörnet var emellertid Chans och Kambodjas läge betydligt sämre än tidigare. Risken var överhängande för att siameser och vietnameser skulle använda den mellanliggande buffertstaten som slagfält, alternativt stycka upp riket mellan sig. Chan löste dilemmat genom att ödmjukt sända tributer till både hovet i väster och hovet i öster samt hoppas på det bästa.
Så ter sig, vid en hastig och av utrymmesskäl mycket impressionistisk överblick, det politiska och militära året 1802. Här och där var det fred – i Kina, i Japan och, som sagt, för en gångs skull även i Europa – men på andra håll flöt blodet i strömmar.
Men 1802 var mycket mer än så. Det var inte minst ett år då det moderna industrisamhällets konsekvenser för vanliga människor motvilligt började tas på allvar, då motsättningar mellan arbetare och arbetsgivare stundom blev lika akuta som mellan kungar och kejsare.
I London strejkade varvsarbetarna förgäves för högre löner. De fruktansvärda arbetsförhållanden som ledde till vidriga kroppsskador och utbrända ungdomar resulterade detta år i den första av britternas fabrikslagar, den så kallade Health and Morals of Apprentices Act.
Så värst mycket till lagstiftning var det emellertid inte. Arbetsgivarna beordrades ombesörja att lärlingarna fick utbildning i att läsa, skriva och räkna. Flertalet arbetsgivare valde att ignorera bestämmelsen. De brittiska lagstiftarna sökte också lindra barnarbetets elände genom att begränsa lärlingars arbetsdag i textilindustrin till ”bara” tolv timmar, men framgången uteblev.
Ej heller vetenskapen stod stilla år 1802. Representanter för alla möjliga discipliner gjorde sitt för att utöka det mänskliga vetandet. En av de verkliga snilleblixtarna kom från den tyske läraren Georg Friedrich Grotefend i Göttingen. Han älskade att dyka ned i till synes olösliga gåtor och pussel, och just detta år gav han sig på de dittills obegripliga persiska inskrifter som resenären Carsten Niebuhr hade kopierat under ett besök i Persepolis år 1765. Grotefend slog vad med några vänner att han skulle knäcka kilskriftens gåta, och han lyckades. Den 2 september 1802 rapporterade han tolkningen av bland andra konunganamnen Dareios och Xerxes. Ett stort steg var taget i kartläggningen av vår forntid.
Ur astronomiskt perspektiv medförde det tidiga 1800-talet ett genombrott inom asteroidforskningen. Den tyske astronomen Heinrich Wilhelm Olbers lyckades år 1802 lokalisera den näst största av alla asteroider (den största, Ceres, hade upptäckts 1801), vilken döptes till Pallas efter den grekiska vishetsgudinnan Pallas Athena.
Även inom tekniken skedde odiskutabla framsteg: den första fabriken för framställning av socker ur betor startade detta år i Schlesien. Till 1802 års mer äventyrliga teknologiska bravader hör det som den våghalsige fransmannen André-Jacques Garnerin utförde under ett besök i England. Sedan 1780-talet hade fransmännen experimenterat med två nya uppfinningar: luftballongen och fallskärmen, gärna nyttjade i kombination. Monsieur Garnerin förbluffade engelsmännen med att hoppa fallskärm från omkring 2 400 meter.
Det största framsteget inom vetenskapen geografi stod Matthew Flinders för. Denne engelsman, bördig från Lincolnshire, hade inträtt i Royal Navy år 1789 och blivit expert på australiska farvatten. År 1801 lämnade han England på skeppet Investigator och ägnade de följande åren åt att segla runt och kartlägga huvuddelen av Australiens kust.
En inte fullt lika betydelsefull upptäckt gjordes av besättningen på det amerikanska skeppet Palmyra: en dittills okänd atoll, bestående av femtio små öar mitt i Stilla havet, omkring 1 600 kilometer sydväst om Honolulu. Atollen fick sedermera namnet Palmyra och lyder i dag under USA.
Ju mer vi letar, desto mer finner vi. Om vi strök 1802 ur det förflutna skulle vår politiska, vetenskapliga och kulturella historia drastiskt förändras. 1802 var året då den store norske matematikern Niels Henrik Abel föddes på Finnøy, dömd till ett kort men viktigt livslopp. Det var också året då två av fransk litteraturs största namn genom tiderna, Victor Hugo och Alexandre Dumas den äldre, såg dagens ljus, liksom den österrikiske lyrikern Nikolaus Lenau, den engelske målaren och skulptören Edwin Landseer (mannen bakom lejonen på Trafalgar Square), den tyske sagoförfattaren Wilhelm Hauff, den ungerske nationalhjälten Lajos Kossuth och Kalevalas utgivare Elias Lönnrot.
Bland de europeiska kulturpersonligheter som lämnade det jordiska år 1802 kan nämnas den italienske tonsättaren Giuseppe Sarti, med fler än femtio operor bakom sig, och den banbrytande ryske författaren Aleksandr Radisjtjev.
Och det hände mycket mer än födslar och dödsfall! Ludwig van Beethoven komponerade sin andra symfoni, opus 36. I England satt den bittert kärlekslöse poeten Coleridge och skrev Dejection: An Ode. Samtidigt började Thomas Bruce, den sjunde earlen av Elgin, att röva bort en stor skulptursamling från Akropolisklippan i Aten och föra konstverken till London, där de ännu kan beskådas på British Museum. Earlens tilltag vållade ilska redan i samtiden, och Lord Byron skulle i sinom tid spy mycken galla över dådet.
Dramatikern Friedrich Schiller, som året tidigare hade skrivit Maria Stuartoch två år senare skulle bli odödlig med Wilhelm Tell, adlades 1802 och kunde lägga till ett ”von” framför efternamnet. Den utfattige tyske skalden Friedrich Hölderlin, som för att försörja sig hade accepterat en anställning i Bordeaux, drabbades av ett hårt slag när hans olyckliga kärlek Susette Gontard avled i juni samma år. Skalden tillbringade sommaren med att vandra till fots tvärs genom Frankrike, och när han kom hem hade den schizofreni som bubblat under ytan brutit ut fullständigt. Tre år senare gick mörkret slutligen ned över Hölderlins sinne, och han tillbringade sina sista 36 år i skuggan av vansinnet.
Ännu mer olycklig var situationen för en annan stor tysk poet, Friedrich Leopold von Hardenberg, mer känd under pseudonymen Novalis. Han hade nämligen avlidit i tuberkulos redan i mars 1801 utan att hinna fullborda sin roman Heinrich von Ofterdingen. Verket publicerades postumt 1802 och har gått till historien genom den blå blomma som uppenbarar sig för hjälten i en drömvision. För det unga Europa blev Novalis blomma en symbol för romantik och längtan.
1802 var också året då två av de mest remarkabla järnåldersfynden i skandinavisk historia, de gyllene danska Gallehus-hornen, stals och smältes ned; kopior av dem kan beskådas på Nationalmuseum i Köpenhamn.
Incidenten fick ett litterärt efterspel. Den lovande unge poeten Adam Oehlenschläger inspirerades samma år till dikten Guldhornene, ett banbrytande verk inom den danska romantiken.
Om vi slutligen återvänder till det fredliga Sverige finner vi, mitt bland alla glada kaffedrickare, såväl vetenskapliga framsteg av män på höjden av sin levnads bana, som inledande varsel om vad som var att vänta av ungdomen.
I Uppsala hade en östgötsk student vid namn Jöns Jacob Berzelius problem med sina medicinska studier men lyckades just detta år ta licentiatexamen. I det ämne som Berzelius sedermera skulle komma att excellera stod en annan svensk för en av årets stora upptäckter. Professor Anders Gustaf Ekeberg, som föregående år hade rönt det typiska kemistödet att bli blind på ena ögat till följd av en explosion, upptäckte år 1802 grundämnet tantal (Ta). Upptäckten gjordes när professorn i två olika mineralprover fann en dittills okänd metalloxid som var svårlöslig i syror.
Inspirerad av antiken gav han det nyupptäckta ämnet namnet tantalum, efter Tantalos, en elak kung som enligt grekisk mytologi plågades i nedersta dödsriket genom att hänga från ett träd omgiven av vatten, vilket drog sig undan när han önskade dricka. Så gjorde även ämnet: mitt i överflödet av syra kunde det inte ta något till sig och mättas, såsom Ekeberg själv påpekade i sin förklaring.
Även i den akademiska bondbyn i Skåne möter vi ett känt namn: år 1802 tog Esaias Tegnér filosofie magisterexamen vid det universitet där han senare skulle bli professor i grekiska. Magisteravhandlingen hade titeln De causis ridendi (”Om orsakerna till skrattet”). Den unge Tegnér inspirerades vid samma tid av brodern Lars Gustafs bortgång till att skriva dikten ”Elegi vid en broders död”, som raskt blev prisbelönad.
Skalden hann även med att ingå hemlig förlovning med sin älskade Anna Myhrman. Den värmländske brukspatronen och fadern Christofer var föga förtjust men gick tre år senare med på att dottern gifte sig med den unge poeten.
Året var 1802. I Vietnam skapas ett imperium. I Alaska inträffar en fruktansvärd massaker. Trosfanatiska beduiner stormar den heliga staden Mecka. I Uppsala upptäcks ett nytt grundämne. Hölderlin blir tokig. Sardinien byter kung. Britterna tar ett stort steg på vägen mot hegemoni i Indien och fransmännen misslyckas att hålla kvar Haiti. Kilskriften tolkas. Australien kartläggs. I fredens Europa lyser förste konsulns sol likt aldrig förr, och författaren till De tre musketörerna föds. Tegnér förlovar sig och Madame Tussaud emigrerar till England.
Människor i rörelse, en värld i krig och en värld i fred. Skalder, soldater, arbetare, slavar, kamelryttare och kompositörer exakt 200 år före vår nutid.
Dick Harrison är docent i historia och författare.
