Med en krans i bagaget

År 1923 besatte italienska styrkor den grekiska ön Korfu. Det var en del av Mussolinis svar på mordet på tre höga italienska officerare vid den grekisk-albanska gränsen, vilka var där som medlemmar av en internationell kommission. Detta blev också den första stora europeiska konflikt, som kom att behandlas av det tre år tidigare bildade Nationernas Förbund.

Den allmänna opinionen reagerade starkt mot den italienska aktionen, och dess främste talesman inom den internationella organisationen blev Hjalmar Branting.

Året därpå mördades i Rom den socialistiske deputeraden Matteotti. Mordet väckte indignation, inte minst i Norden, och Branting kom återigen att göra sig till talesman för den internationella opinionen mot Mussolinis regim.

I detta läge togs ett beslut om att Nationernas Förbunds råd nästa gång skulle sammanträda i Rom, efter den italienska regeringens inbjudan. Mot detta reserverade sig Branting, som ansåg att organisationens möten borde hållas i det neutrala Genève. Den svenske statsministern var emellertid ensam om sin ståndpunkt och en stor majoritet i Nationernas Förbund stod fast vid sitt beslut att hålla det trettioandra rådsmötet i Rom, mellan den 8 och den 13 december 1924. Sveriges delegation skulle utgöras av tre personer: Branting själv samt attachéerna Folke Arnander och Erik Boheman.

Det har sagts, och det sägs alltjämt, att ingenting är mer meningslöst än dessa eviga, monotona och ofta fruktlösa internationella sammanträden för fred och nedrustning. Den promemoria om det aktuella Rom﷓mötet, som den unge delegaten Boheman, endast 29 år vid detta tillfälle, skrev efter sin ankomst till Sverige och som nu bevaras i Riksarkivets samlingar ger oss dock en helt annan bild av hur det kan gå till vid en sådan tillställning. Låt oss följa med honom till Rom och njuta av alla de turer, som förvandlade denna resa till en för honom oförglömlig upplevelse!

En krans till Matteotti

”Vår avresa till Genève hade fixerats till den 3 december”, skriver Boheman. ”Någon vecka före avresan gick jag upp till statsministern för att höra om resvägen, hotell o s v. Härvid yttrade statsministern i förbigående, att han hade för avsikt att i Italien nedlägga en krans på Matteottis grav.

Min häpnad och förskräckelse kan lättare tänkas än beskrivas och jag yttrade omedelbart, att en sådan åtgärd skulle framkalla en stark reaktion i Italien. Statsministern syntes lätt förgrymmad och yttrade, att ingenting kunde hindra honom från att hedra den döde frihetshjältens minne.”

Politik och diplomati

Det är inte svårt att föreställa sig Bohemans oro inför en sådan demonstration mot myndigheterna i värdlandet Italien. Branting, som också var ledare för socialdemokratiska partiet, följde som sådan ett beslut som ”de tre nordiska broderpartierna” tagit, medan Boheman såg på det hela som diplomat. Därför vände han sig till utrikesminister Undén, i hopp om att denne skulle få Branting på andra tankar. Undén lugnade Boheman och försäkrade honom, ”att något sådant naturligtvis icke skulle komma ifråga”.

Dagarna gick. ”Klockan 2 onsdagen den 3 december ringde det på min telefon”, fortsätter Boheman, ”och jag hörde statsministerns stämma. Han hade då sedan några dagar varit sängliggande i influensa och hans läkare hade för den skull bestämt avrått honom från att resa till Rom, vilket också meddelats allmänheten och italienska regeringen samtidigt som det offentliggjordes, att utrikesministern i stället skulle representera Sverige.

Denna sjukdom kom naturligtvis ur politisk synpunkt en smula olägligt, då det lätt efter Korfu-affären och Brantings protest mot rådsmötet i Rom kunde synas, som om hans sjukdom vore ‘une maladie diplomatique’.

För att återgå till telefonsamtalet så hörde jag statsministerns av influensan en smula förtjockade röst framställa en förfrågan, huruvida jag mottagit kransen. Min röst måtte uttryckt en oförställd förvåning, när jag frågade: ‘Vilken krans?’, ehuru jag samtidigt överfölls av onda aningar. Statsministern svarade: ‘Kransen till Matteotti, förstås, som vi ju kommit överens om.’ ... Då det tydligt hördes på statsministerns röst, att han led av feber, ansåg jag mig icke kunna göra fler invändningar. Utrikesministern kunde jag icke träffa och jag måste skynda mig hem för att packa.”

Vad varken Hjalmar Branting eller någon annan kunde veta då var, att kransen till Matteottis minne aldrig skulle komma att bli nedlagd på den mördade italienske socialistens grav. Däremot –sådant är ödet! – skulle italienska regeringen inom drygt ett par månader lägga ned en krans på Brantings egen grav!

Kartong från statsministern

”En timme innan tågets avgång kom en liten kartong uppskickandes från statsministern, försedd med begäran att jag skulle medtaga den till Rom. Min hustru, som liksom alla kvinnor ända sedan Evas dagar lider av en starkt utvecklad nyfikenhetskänsla, insisterade på att vi skulle öppna kartongen, vilket också skedde, och framför våra häpna blickar låg den lilla av mossa och tallbarr sammansatta kransen. ... Kransen, som onekligen var rätt näpen, var försedd med långa, blågula, guldfransade band, på vilka lästes följande taktfulla inskription:

(Till Giacomo Matteottis minne, död för sitt lands frihet. Hjalmar Branting, Statsminister; Östen Undén, Utrikesminister)

Som läsaren redan förstått, är Undéns roll i denna lilla affär ett mysterium redan innan tåget till Rom rullat igång. Enligt Boheman skulle utrikesministern både ha accepterat att sätta sitt namn på kransen och varit ”på det klara med, att något framlämnande icke kunde ifrågakomma...”

Blomsteraffären skvallrade

Kanske för att trösta den skeptiske Boheman om att det hela egentligen var mycket bättre än vad det kunde ha varit om Branting fått hela sin vilja igenom berättade Undén, att statsministern först hade tänkt sig, ”att kransen skulle nedläggas i svenska regeringens namn och förses med följande tillägg till den redan så lyckade inskriptionen: Tué par des fascistes criminel.”, dödad av kriminella fascister.

Den 5 december – man färdades i en annan takt då – anlände sällskapet till Luzern, där telegram från Stockholm väntade.

I det stod, att kransexistensen nu var allmänt känd i Sverige, genom en artikel i Nya Dagligt Allehanda. Att tidningen hade fått vetskap om det hela berodde på en brist i kedjans svagaste länk: blomsteraffärens indiskretion.

Det var ingen särskilt trevlig resa, som våra tre hjältar företog genom Mussolinis Italien. När man anlände till Rom, på morgonen den 7 december, möttes man dessutom av arga landsmän, och Boheman behövde varken tid eller ansträngning, för att förstå ”att fan var lös”. På perrongen väntade bland annat Kungl. Maj:ts minister hos Vittorio Emanuele, friherre Augustin Beck﷓Friis. Denne, som av Boheman fick det föga smickrande epitetet ”en mindre, beskäftig och snurrande gestalt”, kunde med hjälp av inlärd italiensk vältalighet och mycket gestikulerande berätta för de nykomna att hela Italien redan kände till en liten men ack så viktig del av innehållet i deras bagage, samt att Mussolini sällan haft så lätt att hålla sig för skratt som under det senaste dygnet.

Italienskt anfall

Beck-Friis berättade att han redan fått ta emot ett första italienskt anfall i form av ett raseriutbrott från generalsekreteraren i utrikesministeriet, ambassadör Contarini.

Denne ”hoppade runt och skrek” och i ”högeligen ursinnigt tillstånd framhöll det vansinniga i den svenska statstanken”. Det fanns mer av den varan att hämta hos italienarna, försäkrade Beck-Friis, och nu var det Undéns tur att stå för mottagandet.

Väntande vid stationen befann sig även ”en manstark skara detektiver”, vilka förde de utländska gästerna och den nerpackade kransen i italienska regeringens bil till Palace Hotel, där ett antal karabinjärer hade fattat posto. Läget var onekligen bekymmersamt och sällskapet samlades för rådslag. Efter ett kort sådant i Undéns salong kom man fram till den föga originella slutsatsen, att utrikesministern snarast borde uppsöka Mussolini. Mycket mer originellt, däremot, var vad Undén tänkte säga till Il Duce: visst var det sant, att de höga svenska diplomaterna i fyra dagar burit en krans till Matteottis ära genom halva Europa, men någon kransnedläggning hade det aldrig varit frågan om!

Nu gällde det för Mussolini att inte fråga Undén varför man hade kransen med sig... Samma påhittiga förklaring skulle Boheman avge till sir Eric Drummond, generalsekreteraren i Nationernas Förbund, som i ett brev sänt till svenskarnas hotell sade sig med spänning vänta på deras version av hela denna affär, vilken i Italien väckt ”tremendous excitement”.

”Jag skyndade mig till sir Eric”, skriver Boheman, ”och sökte efter bästa förmåga förklara saken och framhöll, att det aldrig varit och icke var utrikesministerns avsikt att nedlägga någon krans.” Under tiden stannade Arnander kvar i hotellet. Och ”så slutade denna dag som när ett åskmoln nyss från valvet skridit”.

Telegram från Mussolini

Ungefär samtidigt anlände till italienska legationen i Stockholm ett telegram från Mussolini. I det förklarade Il Duce, att han knappast kunde tro vad ansvariga för den svenska utrikespolitiken höll på med:

”Inom den internationella arenan har det alltid varit en fundamental princip”, skrev Mussolini, ”att ländernas regeringar inte får blanda sig inom andra staters inre angelägenheter. Därför förefaller det så absurt, att utrikesministern från en stat med vilken Italien har vänskapliga förbindelser kan komma på tanken, att så grovt bryta mot normerna för de mest elementära formerna av internationella relationer. Detta inte minst med tanke på att denne minister kommer till Italien som representant för sitt land i samband med att vi erbjudit vår huvudstad som säte för ett möte med Nationernas Förbunds råd, d v s en organisation vars syfte just är att stödja och utveckla världens folkförbindelser.”

Den 8 december inleddes slutligen Nationernas Förbunds trettioandra rådsmöte i Palazzo Doria Pamphilis magnifika salonger. Och medan delegaterna höll sina anföranden anlände till Rom ytterligare ett telegram från svenska utrikesdepartementet, ”vari meddelades, att statsministern vidhöll sin önskan, att kransen måtte kunna överlämnas till änkan”. De svenska delegaterna hade dock vid det här laget fått veta, ”att Matteottis grav alls icke befann sig i Rom utan någonstans mellan Florens och Venedig, vadan en pilgrimsfärd dit även av rent fysiska skäl var utesluten”.

Den 9 december var en, ur kranssynpunkt, ovanligt lugn dag. Det var kanske detta, som gjorde att Undén plötsligt insjuknade. Inte nog med att utrikesministern ”led av svåra plågor i magtrakten”. Han var dessutom ”grön i ansiktet och utstötte apliknande vrål.” Det hör till livets mysterier, och passar utmärkt med alla andra märkvärdiga ting i denna sällsynta historia, att den svenske utrikesministern i de italienska telegrammen och depescherna fått ett ”H” lagt till sitt efternamn, så att han i alldeles allvarlig ton kallas för ”Signor Hunden”.

Boheman blev ansvarig

Medan hjärnan bakom det hela, statsminister Branting, låg i sängen hemma i Stockholm och Undén låg i Rom i den trogne Arnanders vård blev Eric Boheman, den ende legitimerade kransmotståndaren från allra första början, högste ansvarig för hela företaget. 29-åringen fick av den lidande utrikesministern i uppdrag ”att uppsöka Beck-Friis för att till honom temporärt överlämna representantskapet i rådet. Beck﷓Friis fick nästan ett ‘nervous breakdown’ vid underrättelsen”, skriver Boheman, ”och vägrade först att åtaga sig detta ansvar. Jag fick använda all min övertalningsförmåga och, sedan jag försäkrat honom, att jag skulle sitta på en stol alldeles bakom honom, lyckades jag förmå honom.”

Men oturen ville tydligen inte släppa greppet över svenskarna, ty nu hade det visat sig, att även spanjorerna var intresserade av att hålla ett rådsmöte i sin huvudstad. Kunde italienarna ordna det fanns det, enligt den iberiska logiken, ingen anledning för spanjorerna att inte göra likadant.

Boheman ansåg, att Sverige borde protestera, på samma sätt som man hade protesterat när Mussolini föreslog det ur svensk synpunkt olycksdrabbade mötet i Rom. Men det tyckte inte den stackars Beck-Friis, som på grund av en serie märkliga omständigheter nu skulle tvingas att föra Svea Rikes talan inför världen. ”Beck-Friis”, skriver Boheman, ”blev alldeles förskräckt och sade, att han omöjligen kunde göra detta, då han varit minister i Madrid och han endast satt i rådet såsom Undéns ställföreträdare. Jag framhöll för honom, att, då vi protesterat mot detta mötes hållande i Rom, vi av principiella skäl måste göra detsamma ifråga om Madrid. Han vägrade dock i det längsta att yttra sig, men sedan jag sagt honom, att hans ställning såsom minister säkerligen bleve hotad om han icke gjorde en så självklar sak, blev han slutligen övertygad.”

Till skillnad från Branting och Undén, den lilla kransens båda undertecknare, blev inte Beck﷓Friis sjuk. Han fick tvärtom samla ihop sina resterande krafter och ta sig till rådet, där Boheman gav honom en liten lapp att läsa. Knappt hade Beck-Friis läst den officiella svenska reservationen mot det spanska förslaget när han, alldeles av egen inspiration, yttrade följande utan tvekan älskvärda men i sammanhanget inte så lyckade ord: ”Personligen vill jag tilläga, att de fyra år jag var svenskt sändebud i Madrid varit de bästa i mitt liv. Jag älskar Madrid, och jag hoppas, att rådet snart ska finna det lämpligt, att sammanträda där.” Svensk diplomati fortsatte onekligen att fira triumfer på den internationella arenan... Boheman lyckades emellertid stryka Beck-Friis tillägg ur det stenografiska referatet, och sammanträdet avslutades under stor munterhet hos alla närvarande... utom två personer.

Krans i byrålådan

På Palace Hotel vilade under tiden Undén i sängen och kransen i byrålådan. Men då utrikesministern inte ville veta mer av ”den olyckliga av tallbarr och vissnande mossa bestående kransen” skickades Arnander med den till legationen.

Det blev världsmannen Beck-Friis sak, kanske som något slags premium för hans senaste diplomatiska insats, att ”tillintetgöra den lilla helvetesmaskinen”. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort. Den hårt prövade friherren hittade ingen annan lösning än att bjuda ”samtliga tjänare på biograf, varefter han, sedan huset var alldeles tomt, i mörkret smög sig ner med kransen till värmeledningspannan, öppnade luckorna och med en suck av lättnad slängde in kransen i glöden. I samma ögonblick kom emellertid någon av tjänarna hem” och Kungl. Maj:ts blåblodige representant hos Konungen av Italien ”vågade sig icke upp ur källaren utan satt där i mörkret en god stund, till dess huset åter blivit lugnt, då han smög sig upp igen”.

Den 17 december hade Undéns tillstånd förbättrats till den grad, att den svenska delegationen kunde lämna Beck﷓Friis åt sitt öde och anträda återresan mot lugnare trakter. Med sig hade man en italiensk läkare för säkerhets skull samt, får man förmoda, en del barr kvar i bagaget...

Marcos Cantera Carlomagno är historiker och verksam i Lund.

**Publicerad i Populär Historia 6/1992