För 100 år sedan jublade Norge
Norges största nationella manifestation har inte varit vintersportsegrar eller unionsupplösningen 1905 utan ägde rum för 100 år sedan. Det var den 9 september 1896, då polarforskaren Fridtjof Nansen triumfatoriskt stävade in i Oslofjorden med fartyget Fram, medan så gott som hela Oslos – eller dåvarande Christianias – båtbestånd bildade spaljé längs inloppsrännan. På land hade en äreport rests, garnerad med 200 vitklädda gymnaster för att markera Nansens intresse för friluftsliv. Och osloborna jublade.
Den modige och beslutsamme Nansen hade dittills skurit yviga lagrar på upptäckandets och vetenskapens fält. Genom sin skidfärd över Grönland 1888 hade han visat att öns inre inte gjorde skäl för namnet – den svenske polarforskaren Nordenskjöld var bland dem som antog det – utan utgjordes av en snötäckt och ogästvänlig högplatå med mycket låga temperaturer. Ingen hade dittills vetat hur där såg ut, flyg fanns ju inte. Grönlandsturen var ingen nätt utflykt utan innebar våldsamma umbäranden, delvis förorsakade av Nansens envishet.
Den beramade turen på Fram – ett ovanligt fult fartyg men väldigt solitt och specialbyggt för ismassornas angrepp – hade visat att hela Norra ishavet verkligen var ett hav med tusentals meters djup och inte en isig arkipelag, som de flesta trodde. Från Fram hade Nansen i sällskap med en medresenär företagit en mycket obekväm skidfärd i syfte att nå Nordpolen. För en gångs skull gav han upp. Dock hade ingen ditintills nått så långt norrut som Nansen.
Nationalist och hjälparbetare
Triumffärden 1896 markerar samtidigt slutet för Nansens spektakulära bedrifter som polarforskare. Hädanefter skulle han snarare göra sig bemärkt som Norges nyttigaste nationalist, senare som internationell hjälparbetare av gigantiskt format. I tre år hade Nansen och hans kamrater drivit omkring i Ishavet utan en aning om vad som hände i Norge.
Det som inträffade var den första stora unionskrisen med norrmännens krav på egen utrikesrepresentation. Nansen övertalades att slå ett slag för landets frigörelse, och världskänd som han var började han idka lobbying ute i Europa för saken. Först försökte han få norgeentusiasten Wilhelm II på norrmännens sida, men fick inte ens audiens. Bättre gick det hos kejsarens engelske kollega. Arbetet blev framgångsrikt; det betydde en hel del för den slutliga frigörelsen 1905.
Kungamakare
En del norrmän var smått missunnsamma mot Nansen, bland andra Björnstjerne Björnson som tyckte att det var ”för mycket isbjörn i honom”. Mest spefull var ”hovedstadsintelligentsiaen”, som satt på kaféerna vid Karl Johan. Ofta tyckte de att nationalismen tog sig väl stora proportioner, och supervikingen Nansen blev en tacksam måltavla. En av dem som gjorde sig lustiga över nansendyrkan var Knut Hamsun.
När Norge skulle välja kung blev Nansen kungamakare; det var han som erbjöd tronen till den danske prinsen Carl, som bytte namn till Håkon VII.
Under åren efter första världskriget blev Nansen anlitad i Nationernas förbund och Internationella Röda korset. Här kunde han använda den osedvanliga organisationstalang han praktiserat vid sina upptäcktsfärder för humant hjälparbete. Han lyckades rädda nästan en halv miljon fångar i Ryssland så att de repatrierades till sitt hemland. När det sedan blev uppenbart att miljontals människor höll på att svälta ihjäl där på grund av krigets efterverkningar, revolutionen och västmakternas bojkott av den unga sovjetstaten, tog han med sedvanlig beslutsamhet itu även med detta problem. Allt skedde under motstånd av segrarmakternas politiker och ryska emigranter, som var beredda att cyniskt offra miljontals människors liv bara för att destabilisera Lenins regim.
Men Nansen drevs enbart av humanitära motiv. Därför tvekade han inte, trots kritiska röster, att förhandla med den förhatliga sovjetregeringen för att hjälpa de nödlidande. Han fortsatte sitt värv i Sovjetunionen och försökte bland annat hjälpa armenierna, på vilka turkarna bedrev ett exempellöst folkmord, till ett eget landområde i Sovjet. Men projektet saboterades av Stalins regim.
Kaotiskt privatliv
Den bild av Nansen som visas ovan är den officiellt norska. Den är sann men också ofullständig. Tre aspekter på hans mångskiftande personlighet och verksamhet, som yngre norska historiker dröjer vid, utelämnas vanligen. En är Nansens kaotiska privatliv. Han var känd som flitig kvinnojägare och bedrog sin hustru, och äktenskapet var stormigt. Han hade ett kärleksförhållande med Sigrun Munthe, gift med den kände konstnären Gerhard Munthe. Efter sin fru Evas tidiga död äktade han Sigrun som innan dess lät skilja sig. Det blev ett nästan lika bråkigt äktenskap som det första.
Dessutom var Nansen otroligt fåfäng, särskilt i yngre år. De bilder som togs på grönlandsisen och under Frams färd hade för få exponeringar av huvudpersonen i expeditionerna. Alltså lät han en fotoateljé i Christiania komplettera samlingen. Han poserade ”på plats”, så att hans manlighet och hjältemod framhävdes. Det ska tilläggas att detta skedde under en tid då naturalistiska interiörer var vanliga i fotoateljéerna.
Kommunisthatare
Märkligast är Fridtjof Nansens inrikespolitiska engagemang under senare delen av sitt liv. Han engagerade sig i Fedrelandslaget, en reaktionär och kommunisthatande sammanslutning. Nansen och hans själsfränder kände nostalgi över den nationella samling som var given före unionsupplösningen. Nu hade det oavhängiga Norge blivit ett normalt 1920-talsland med parlamentariska kriser och hårda klassmotsättningar. Här fann sig den gamle heroen, som hade en klart individualistisk inställning till politiken, inte tillrätta. Strängt taget var han motståndare till den parlamentariska demokratin, och partigränser var en styggelse för honom. Landet borde enligt Nansen styras av en elit av verkliga män med hjärtat på rätta stället – som han själv.
Nansen som inrikespolitiker stämmer inte helt överens med Nansen som hjälpare. Hans ställningstaganden för de förtryckta ute i världen ledde inte till att han förstod arbetarrörelsens kamp i sitt eget hemland. En förklaring bland flera är hans släktbakgrund inom den gamla dansk-norska ämbetsmannahierarkin, där man hade svårt att acceptera det nya, masspolitiska 1900-talssamhället.
År 1930 dog han, överraskande tidigt, vid 68 år ålder. Det kanske räddade hans rykte inför eftervärlden. Ty därmed slapp han dras in i den rörelse som en hängiven medarbetare till honom under hjälpaktionerna i Ryssland utvecklade mot slutet av 1920-talet. Medarbetarens namn var Vidkun Quisling.
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.
