Eugen Schauman mördar den ryske generalguvernören i Finland, Nikolaj Bobrikov i Helsingfors senatshus den 16 juni 1904.

Mordet på Bobrikov.

Finlands kamp mot tsarväldet

När den ryske tsaren utsåg Nikolaj Bobrikov till sin högra hand i Finland var det för att sätta finländarna på plats och visa vem som bestämde. I februari 1899 lade den hårdföre generalguvernören fram sitt februarimanifest som i ett slag tog ifrån den finska lantdagen all dess makt.

16 mars 2001 av Birgitta Kurtén Lindberg

Den liberale tsaren Alexander, II mördad 1881, sörjdes djupt också i storfurstendömet Finland. Han hade varit aktad och respekterad – Walter Runebergs staty på Senatstorget i Helsingfors vittnar ännu om detta – men hans död innebar dessutom en vändpunkt i finländarnas relationer med den ryska regimen. Den ryska reformpolitiken förbyttes i repression.

Med de nationalistiska oroligheterna i bland annat Polen och Baltikum – följden av en hård russifieringsprocess – började man i Ryssland vilja dra åt tumskruvarna också kring Finland. Nationalismen var 1800-talets stora frihetsrörelse, och Finlands långtgående autonomi var en nagel i ögat på konservativa ryska imperialister: varför skulle finländarna ha det bättre än ryssarna själva, varför skulle man tillåta en ”separatism” som kunde bli farlig för en själv? Ryssland borde vara ett enhetligt och odelat rike med kejsaren, ortodoxin och det ryska språket som förenande band mellan dess olika folk.

Hätska utfall mot Finland i den ryska pressen hade länge förebådat vad som skulle komma, och när Nikolaj II utsåg den hårdföre generalen Bobrikov till ny generalguvernör i landet, föreföll Finlands öde beseglat. Glömd var då Nikolajs några år tidigare uttalade regentförsäkran, där han traditionsenligt bekräftat Alexander I:s löfte från Borgå lantdag 1809 att inte röra landets från svenska tiden ärvda lagar, glömt var dennes högtidliga löfte om en upphöjelse av den nya erövringen till en ”nation bland nationer”. Det var dessa löften som hade gjort övergången från svenskt till ryskt styre så relativt lätt och som gjort finländarna till lojala ryska medborgare. Nikolaj blev i Finland ”löftesbrytaren”, nu tog ofärdsåren vid.

Förryskningsprogram

Redan vid sin audiens hos kejsaren hade Bobrikov sitt förryskningsprogram klart: ett uppgående av den finska militären i den ryska, en reducering av lantdagens makt, ryska språkets införande i senat och ämbetsverk, ryssars inträde i finländska ämbeten, uppsikt över universitetet, avskaffande av finländska tullen och myntet – postverket hade redan tidigare satts under rysk kontroll. Finland skulle fås att inse var det hörde hemma, om så var med hårda nypor. Det skulle inte inbilla sig att det var ett självständigt land utan inse att det helt enkelt var en rysk gränsmark.

Bobrikov var inte dummare än att han insåg att hans tilltänkta åtgärder skulle komma att väcka ”irritation” men, som han sade, ”den ondska och det motstånd som oundvikligen blossar upp under denna utveckling måste krossas till vilket pris som helst”.

Finlands långtgående autonomi hade hittills inte vållat det ryska moderriket några problem. Landet var Rysslands ”snälla barn”. Enstaka röster varnade för att ändra på detta förhållande. Den upplyste ryske finansministern Witte höjde sålunda sin röst mot Bobrikovs planer. I andra fall, sade han till denne, brukar vi sända iväg folk för att kväsa uppror, ”medan Ni uppenbarligen sänds för att få ett sådant till stånd”.

Wittes varning klingade för döva öron. Ty, menade Bobrikov, om finländarna fick hållas med att sköta sina egna angelägenheter, skulle de bara bli alltmer fräcka och övermodiga och till sist bryta alla sina band med Ryssland. Den finska levnadsstandarden var högre än den ryska på grund av alla privilegier finländarna erhållit. Varför skulle finländarna ha det bättre än ryssarna själva? De snyltade på Rysslands godhet, deras andel av det gemensamma försvaret var för liten. Och om finländare utan prut kunde göra karriär som officerare i den ryska armén, varför skulle inte ryssar få tillträde till de höga befattningarna i Finland? Om man inte snabbt ändrade på förhållandena, skulle finländarna trots att de ju var ryska undersåtar snart känna sig helt främmande för allt ryskt.

På en studieresa genom landet konstaterade Bobrikov att hans farhågor var befogade: ”Icke på en enda post i landet har jag påträffat ryska män.” Inga tidningar i landet, rapporterade han vidare, var för den ryska regeringen eller understödde ett närmande mellan Finland och kejsardömet. ”Allt gav vid handen att Finland ingenting har gemensamt med riket, och det förekom mig, som gjorde jag en resa genom något utländskt land.”

Det var detta som nu skulle rättas till, och det brådskade. I oktober 1898 tillträdde Bobrikov sitt ämbete med en kejserlig kallelse till urtima lantdag i fickan. Den nya värnpliktslagen, som skulle tvinga Finlands unga män in i den ryska hären, skulle trumfas igenom. Någon tid till förberedelse gavs inte. Lantdagsmännen var bestörta. De försökte förgäves komma ur den hotfulla situationen genom att i stället för män erbjuda kejsaren ökade penningmedel för rikets försvar, och de hänvisade till konstitutionen: nya lagar kunde inte genomföras mot lantdagens vilja.

Februarimanifestet

Detta tredskande var för Bobrikov ”ett opassande försök att undervisa och varna högsta makten”. Den 15 februari 1899 slog hans februarimanifest ned som en bomb i Helsingfors. I ett slag var den hävdvunna finländska konstitutionen slagen i spillror. Lantdagens lagstiftningsrätt skulle enligt manifestet inte längre finnas, ty över denna skulle sättas en rikslagstiftning, som gav kejsaren rätt att ensam bestämma i alla frågor av riksintresse. Lokala frågor skulle inte röras, men eftersom det var kejsarens enväldiga rätt att avgöra vilka de frågor var som också var av riksintresse, hade lantdagen de facto gjorts helt tandlös. Dess ställning skulle nu reduceras till att vara ”rådgivande”, det vill säga maktlös.

Åtgärden sågs i Helsingfors som en statskupp. Upprördheten var stor, naiviteten kanske också. I hopp om att kejsaren varit missledd, att han ännu skulle kunna bevekas, samlades man till ett medborgarmöte där man beslöt att genom en massadress till kejsaren få honom att återta sitt diktat.

Beslutet fick inte komma till Bobrikovs kännedom och allt måste därför ske i största hemlighet. Tryckerierna stod under censurens kontroll och kunde inte användas, de tusentals exemplar av skrivelsen som behövdes måste skrivas för hand. Ett stort antal studenter var engagerade i aktionen. Dag och natt satt unga män och kvinnor och renskrev den protest som i patetiska ord talade om ”den bestörtning och sorg varmed man överallt i Finlands bygder tagit emot manifestet: ett litet folks rätt är lika helig som den största nations”.

Skrivelsen distribuerades på olika vägar hemligt omkring i landet. Skidåkande studenter såg till att också obygdens invånare nåddes, och när aktionen var slutförd hade en halv miljon medborgare, en fjärdedel av Finlands dåvarande befolkning, undertecknat protesten.

Femhundramannadelegationen

Den 13 mars – signifikativt nog Alexander II:s dödsdag – samlades en utvald delegation på femhundra man i huvudstaden: bönder, jurister och läkare, valda för att representera så breda befolkningsskikt som möjligt. Helsingfors hade klätt sig i sorg, studenterna med sorgflor om armen, damerna i helsvart. Butikernas skyltfönster var dekorerade i svart och vitt.

Vid Alexanderstatyn på Senatstorget lade de deputerade demonstrativt ned kransar till denne högt älskade kejsare, som genom sin lantdagskallelse 1863 hade bekräftat landets autonoma styre. Andra följde deputationens exempel, och snart var hela statysockeln övertäckt av blomsterhyllningar. Inga våldsamheter förekom, men den församlade folkmassan gav uttryck för det ödesmättade i situationen när den unisont stämde upp ”Vår Gud är oss en väldig borg”, Luthers mäktiga psalm, som sedan allt framgent har förblivit finländarnas samlande tröst i onda tider.

Några dagar senare vidtog femhundramannadelegationens avresa till S:t Petersburg. Bobrikov, som först nu fick veta vad som var på gång, försökte via telegram avstyra uppvaktningen, och när delegationen nådde S:t Petersburg fann den att den måste vända om med oförrättat ärende. Kejsaren tog inte emot. Bestörtningen var stor. I ett känslomättat tal yttrade en av de närvarande deputerade delegationens stora besvikelse. Talets slutord till den kejserliga representanten löd: ”Vi bedja Eder fråga Hans Majestät om han är rik nog att kasta bort ett helt folks kärlek.”

Vid februarimanifestets offentliggörande hade Bobrikov uttryckligen förbjudit tidningspressen att kritisera ”Hans kejserliga Majestäts manifest”. Censuren hårdnade därför. Tidningarna svarade med att i stället för klartext tillgripa allegorier. I förtäckta anspelningar fortsatte de sin förbjudna upplysningsverksamhet.

Det ledde till indragningar, som i sin tur skärpte deras motståndsvilja. Nya Pressens indragning fick tidningen att i stället försöka distribuera ströblad under andra namn. En dag hette tidningen Lärkan, en annan dag Staren, en tredje Bofinken. Bobrikov satte efterhand stopp för dessa kringmanövrer: ”Fan tog Bofinken” telegraferade en tidningsman till en annan, när också den sista fågeltidningen förbjöds.

Musiken kom Bobrikov inte åt. Februarimanifestets år är också ”Finlandias”. Stycket som snart skulle bli det kämpande Finlands signatur ute i Europa uppfördes första gången i största diskretion vid en välgörenhetssoaré för pensionerade pressmän. Sibelius trotsiga tondikt gick generalguvernörens öra förbi.

Nu följde förryskningsåtgärderna slag i slag. Den 6 juni år 1900 kom språkmanifestet som stipulerade om ryskans införande i senat och ämbetsverk, snart därefter kom brotten mot den från svensktiden ärvda – av tsaren garanterade – regeringsformens bestämmelse om ”inhemske män”. Guvernörsposterna i de olika länen började besättas med ryssar.

Inför detta maktspråk delade sig opinionerna i senaten, många avgick i protest, andra föll till föga. Senaten fylldes av undfallenhetsmän som i eftergiftspolitiken såg ett sätt att undvika än värre alternativ, och utanför senaten gick det passiva motståndet efterhand över i aktivism. När den nya värnpliktslagen över lantdagens huvud skulle träda i kraft, betraktades den följaktligen som olaglig, många präster vägrade kungöra den i kyrkorna, i andra fall förhindrades kungörelsen av högljutt psalmsjungande agitatorer. De uppbådade unga männen uteblev i stort antal från mönstringen 1902.

Motståndet hade organiserats i Kagalen, en hemlig organisation med förgreningar i landets olika distrikt, där också kvinnorna spelade en betydande roll. Det var en roll som förebådade deras rösträtt några år senare.

Värnpliktsstrejken blev till en början en framgång. Av 25 000 uppbådade ynglingar vägrade 15 000 att infinna sig. Bobrikov hotade med repressalier och ville sända de för strejken ansvariga studenterna direkt in i den ryska här de motarbetat, men kejsaren hindrade honom. Någon rysk värnplikt infördes aldrig.

I övriga hänseenden fortsatte självstyret att naggas i kanten. Den lilla inhemska armén upplöstes. Oroligheter på Helsingfors senatstorg i samband med uppbåden ledde till de så kallade kosackkravallerna, där ridande rysk polis försökte återställa ordningen med våld. En av dem som träffades av de vinande piskorna var den unge tjänstemannen Eugen Schauman, Bobrikovs framtida baneman, som råkade i handgemäng med en av de tillkallade kosackerna. Han lyckades smita i tid för att kunna sätta sig i säkerhet.

Stämningen var upprörd. I studentkretsar framsades nu för första gången lösenordet: bort från Ryssland. Det ryska övervåldet såg ut att börja föda ett inhemskt våld.

År 1903 utrustades Bobrikov med diktators befogenheter. Allt fler ryssar sattes – oberoende av kompetens – in på nyckelplatser i landets förvaltning. Obekväma män, bland andra domarna i hovrätterna, fick avsked, kända oppositionsmän landsförvisades. Censuren hårdnade, en jakt på misshaglig litteratur inleddes. Senatens språk var nu i huvudsak ryska; finska och svenska tolererades (jämte ryskan) bara i ekonomidepartementets protokoll.

Det var inte bara svenskan, landets dittillsvarande förvaltningsspråk och därmed farliga förbindelselänk till den gamla ärkefienden Sverige, som motarbetades. På sikt skulle också bruket av finska inskränkas i officiella sammanhang. För att skapa en språkkunnig inhemsk tjänstemannaklass utökade Bobrikov antalet rysklektioner i läroverken. Inte heller flickskolorna glömdes; de blivande mödrarna förutsattes fungera som stöd vid sönernas läxläsning.

En utrensning av misshagliga läromedel vidtog också. Vid sina inspektionsresor i skolorna hade Bobrikov funnit farliga yttringar av separatism. Topelius Boken om vårt landoch Runebergs Fänrik Ståls sägner innehöll en betänklig fosterlandskärlek som uteslöt det ryska moderlandet. Sådan litteratur borde avlägsnas ur skolorna. Betänkligt var också att befolkningen i gränsmarken inte kunde sjunga kejsarhymnen, i stället hade de upphöjt Runebergs Vårt land till en egen nationalsång.

Rysk byråkrati och finländska obstruktioner mot de tilltänkta förändringarna hade förhalat reformerna för Bobrikov. Utrustad med diktators fullmakt kunde han nu en gång för alla krossa finländarnas ”ondska och motstånd”. Det skulle ske vid en ny lantdag i juni 1904, där rikslagstiftningen definitivt skulle slås fast enligt februarimanifestets intentioner. Värnpliktsstrejken, nu inne på sitt tredje år, höll på att mattas av. Vid det pågående uppbådet tycktes det som om motståndet var helt brutet.

Stämningen i landet var deprimerad och uppgivenheten låg på lur, när sakerna plötsligt tog en helt ny vändning. Den 16 juni 1904 brann fem skott av i senatsbyggnaden i Helsingfors. Tre av skotten var riktade mot Bobrikov, som i sin egenskap av senatens ordförande just då var på väg in i byggnaden. Med de två återstående kulorna tog attentatsmannen sitt eget liv. Det passiva motståndet hade nu definitivt övergått till aktivt.

Mordplaner hade legat i luften redan en tid, men den unge mördaren var ensam om sin gärning. Eugen Schauman, en knappt 30-årig skrivare vid senaten, var en tystlåten och skygg man, son till en av de senatorer som i protest mot de ryska olagligheterna avgått från sitt ämbete. Eugen efterlämnade ett brev riktat till kejsaren, där han förklarade sitt dåd:

”… generalguvernören Bobrikov har åstadkommit en fullständig rättslöshet här i landet. Lagarna kränkas öppet … det återstår endast att genom att gripa till nödvärn försöka göra honom oskadlig. Medlet är våldsamt, men det är det enda…”

Det var storfurstendömets första politiska mord, och det vållade en enorm uppståndelse. Schaumans brev offentliggjordes i alla Europas tidningar. Hemma i Helsingfors blev han folkhjälte över en natt, han var mannen som hade offrat livet för sitt land. Av en hänförd allmänhet jämfördes han med den tappre Molnets Broder, idealgestalten i Fänrik Stål, om vilken det heter:

Mer än leva, fann jag, var att älska,

Mer än älska är att dö som denne.

Jämförelsen var mer relevant än vad folk kanske visste. Modern forskning har visat att också rent privata motiv låg bakom Eugen Schaumans handling. Han led av olycklig kärlek, hade just fått korgen på ett frieri och hade tappat sin livslust. Han ville också hävda sig inför sin beundrade far, som själv så starkt opponerat sig mot Bobrikovs åtgärder. Dådet kan sägas vara en återklang av hans barndoms dyrkan av Fänrik Ståls hjältar, just de antiryska hjältar som Bobrikov funnit så farliga och som nu som en ödets ironi faktiskt blivit denne diktators bane.

Mordet på Bobrikov hälsades alltså med jubel i Finland. Livsandarna vaknade på nytt hos ett av missmod förlamat folk, och framtiden tycktes ljusna. De flesta såg Eugen Schaumans gärning som ett rättfärdigt medel mot den orättfärdighet som rått, men det fanns de som tvekade. Den gamle Waldemar Schauman, Eugens far, var till en början själv en av dem, likaså den unge juristen Paasikivi, sedermera finsk president. Paasikivi varnade för våldsmetoder: land skall med lag byggas.

Mordet på Bobrikov ledde till omedelbara straffåtgärder, till husrannsakningar och nya deportationer. Waldemar Schauman häktades och förpassades till Peter-Paulsfästningen i S:t Petersburg, där han tvingades sitta några månader. Men tsarregimen fick snart annat att tänka på. Rysk-japanska kriget hade gått dåligt. Sex veckor efter mordet på Bobrikov dödades hans bundsförvant i finlandspolitiken, den ryske inrikesministern von Plehwe, vid ett socialistiskt attentat i S:t Petersburg. Storstrejken i Ryssland 1905 spred sig också till Finland. Massorna hade kommit i rörelse, och revolution låg på lur bland både arbetare och borgerliga intellektuella.

I den hotfulla situationen fann Nikolaj II för gott att lätta på förtrycket. I Finland återställdes lagligheten, den förhatliga värnpliktsreformen inställdes och folkrepresentationen demokratiserades i både Ryssland och Finland. Det sistnämnda skedde i Finland som en följd av egna underifrån kommande folkliga krav.

Med den allmänna rösträttens införande 1906 fick Finland världens mest moderna parlament. Kvinnorna fick inte bara rösträtt, de kunde själva – som de första i världen – bli parlamentsledamöter. Deras aktiva medverkan i motståndet mot Bobrikov fick här sin belöning. Än viktigare: rösträtten gav nu äntligen landets mindre bemedlade flertal, den finskspråkiga majoriteten, en rättvis representation. Det var ett arbetarkrav, och kampen mot tsarismen krävde ett enat folk. Den finlandssvenska hegemonins dagar var slut.

Reformen var välbetänkt. För än en gång såg tsarregimen ut att repa sig. Än en gång försökte den genomföra en förryskning av Finland innan den slutligen mötte sitt eget öde. Men imperiets ”snälla barn” hade genom Bobrikovs förtryckspolitik lärt sig att kämpa. Den 6 december 1917 kulminerade denna kamp i den totala frigörelsen från Ryssland.

Publicerad i Populär Historia 1/1999

Fakta: Den långa vägen till frihet

Finlands öde har präglats av dess geografiska läge. I väster finns Sverige, i öster ryska välden i olika skepnader: Novgorod, storfurstendömet Moskva, tsarernas Ryssland, Sovjetunionen. Under sexhundra år från 1200-talet och framåt var Finland en helt inte- grerad del av det svenska riket. Finländarna hade samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska medborgare.

Vid freden i Nöteborg 1323 bestämdes gränsen mellan svenskt och ryskt område. Åbo blev det svenska Finlands administrativa centrum. Under 1500-talet genomfördes reformationen i Finland under ledning av Michael Agricola.

I början av 1600-talet erövrades större delen av Karelen från Ryssland och under den svenska stormaktstiden utvecklades landet starkt, kanske främst under Per Brahe d y:s styre vid seklets mitt. Finländska soldater var en viktig del av den svenska krigsmakten.

Vid stormaktsväldets fall drabbades Finland svårt av ryska härjningar. När freden efter stora nordiska kriget slöts i Nystad 1721 hade ryska trupper ockuperat Finland i tio år.

under 1700-talets första hälft förlorade Sverige flera områden i Finland till Ryssland. En finsk nationalkänsla började växa fram. När Gustav III förde krig mot Ryssland 1788–90 ingick finländska officerare en sammansvärjning mot kungen (Anjalaförbundet).

I freden i Fredrikshamn 1809 avträddes Finland till Ryssland. Det blev nu ett storfurstendöme under tsaren. Men den svenska författningen fortsatte att gälla, Finland blev inte en integrerad del av Ryssland.

Under den ryska tiden växte de fosterländska känslorna och kulturlivet blomstrade. Samtidigt lades grunden till en långlivad konflikt mellan finskhets- och svenskhetsivrare. Helsingfors blev ny huvudstad 1812. I och med februarimanifestet 1899 startade försöket att förryska Finland, men motståndet mot denna process var stort.

År 1906 fick Finland enkammarriksdag (lantdagen) och som första land i Europa rösträtt för kvinnor. Med valbarhet till parlamentet var Finlands kvinnor först i världen. Efter revolutionen i Ryssland 1917 förklarades Finland självständigt. En resning med mål att göra Finland till en socialistisk republik i förbund med Ryssland ledde till inbördeskrig 1917–18, mellan ”röda” och ”vita”. Kriget slutade med att de ”vita” segrade och den finländska självständigheten bekräftades.

Publicerad i Populär Historia 1/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också