Det förflutna viktigt för ett nytt Baltikum

När jag i radio för några år sedan tog upp mellankrigstidens Estland blev jag attackerad av den talrika baltiska kolonins företrädare. Jag hade råkat åt

25 maj 2001 av Folke Schimanski

När jag i radio för några år sedan tog upp mellankrigstidens Estland blev jag attackerad av den talrika baltiska kolonins företrädare. Jag hade råkat återge tämligen kritiska intervjusvar rörande Estlands forne diktator Konstantin Päts, som sedermera omkom i ett sovjetiskt läger.

Trots att jag i samma sändning hade garderat mig med ytterligare en intervju, där Päts fick en mera skonsam behandling, blev jag uppringd av en känd exilestnisk ekonom, som indignerat krävde ett genmäle.

Men det är knappast fel att våga påstå, att de baltiska staterna hade svårt med demokratin under sin första frihetsperiod 1918–40. I alla de tre staterna infördes ytterst liberala författningar, liknande weimarrepublikens, och den politiska oredan blev snart stor. På trettiotalet ser vi att alla länderna har någon form av auktoritärt styre. Päts regim anses ha varit mildast; den modererades dessutom 1938. Fördomsfriast var den lettiske envåldshärskaren Ulmanis.

Att kalla dessa regimer för nazistiska eller fascistiska är dock att gå för långt. Man menar att de ändå utgjorde ett alternativ, eller en buffert, gentemot rent högerextrema rörelser, även om de lånade vissa ingredienser ur Mussolinis idévärld.

Det här har varit, och kan fortfarande vara, lite känsligt för balterna. Som sovjethistorikern Klas-Göran Karlsson skrev i Populär Historia nr 4/91, idylliserar balterna sin mellankrigstid. Man låter tolkningar av nutiden och förväntningar på framtiden färga historiebilden. Päts är t ex idag en idolgestalt för många goda estniska patrioter.

När det gäller övergången till den s k marknadsekonomin, känns det också frestande för balterna att se tillbaka på mellankrigstiden, som präglades av en del ekonomiska svårigheter. Åtminstone Estland och Lettland blev då förhållandevis moderna ekonomier enligt den tidens begrepp.

Även de tydliga nationella gränserna mellan de baltiska staterna vill man idag i viss mån återuppliva. En symbol för detta är att varje baltiskt land i framtiden vill ha en egen nationell valuta. Befrielsekampen under åttiotalet visade visserligen exempel på gemensamma aktioner. Men vad gäller metoderna att nå självständighet, var bristen på samverkan ganska iögonfallande.

En av de historiker som under lång tid specialiserat sig på Baltikum är Gert von Pistholkors, verksam vid universitetet i Göttingen. Han är en framstående kännare av regionen och förestår den baltiska historikerkommissionen i Tyskland. Själv är han av tysk och finsk härkomst och föddes i Narva i Estland 1935. Han bör ha en viss distans till de baltiska staternas historiska ödesfrågor, samtidigt som han känner en personlig anknytning till området.

När Populär Historia fick en intervju med honom frågade vi vilken roll som mellankrigstiden spelar för det förgångna i dagens baltiska stater?

– De tre baltiska staterna har inför sina självständighetsförklaringar uppehållit sig mycket vid återknytandet till det förflutna. Nu när oberoende har nåtts, märker de dock tydligt, att en direkt anknytning i många hänseenden inte är möjlig.

I vilka hänseenden då?

– Jag anser, att i såväl befolkningsmässigt och politiskt avseende kan de femtio år, som ligger emellan, absolut inte förbises. När det gäller det demografiska spektrat, förlorade de baltiska länderna under det första och andra världskriget en miljon människor – under vart och ett av krigen.

– Idag är således situationen mycket annorlunda. De har tappat en stor del av sina dåvarande minoriteter. Men nya minoriteter har tillkommit, fast man inte längre kan karakterisera dem som sådana. De baltiska staterna har genomgått en fullständig politisk omstrukturering. De tvingades ju att knyta intima ekonomiska band med Sovjetunionen och kan inte utan vidare återuppliva sina tidigare västeuropeiska marknader.

Hur såg den ekonomiska strukturen ut i de baltiska staterna under mellankrigstiden?

– De baltiska nationerna försökte att genom en radikal jordbruksreform bli moderna agrarstater på samma sätt som Danmark. Danmark var den stora förebilden för dem under mellankrigstiden. Med detta mål för ögonen, satsade de framför allt på självägda jordbruk eller familjejordbruk utan avlönad arbetskraft.

– Samtidigt med detta ansåg de det nödvändigt att forcera industrialiseringen, särskilt i Lettland, men också i Estland. Däremot mindre i Litauen, eftersom Litauen till hela sin inriktning endast kunde vara ett agrarland.

– De investerade mycket pengar i industrialiseringen, i handelsväsendet, fast egentligen mindre i jordbruket, så att deras målsättning att bli jordbruksproducerande länder inte kunde nå optimal höjd. Trots allt nådde de fram till ett någorlunda solitt ekonomiskt system, som å andra sidan blev mycket sårbart under den ekonomiska världskrisen.

Idag kan man inte gripa tillbaka på detta koncept av ett jordbruksexporterande område?

– Sovjetmakten inledde mellan 1944 och 1949 mycket hårda tvångskollektiviseringar med jättelika omflyttningar av den estniska, lettiska och litauiska befolkningen. Bara från Litauen deporte-rades 800 000 människor till Sibirien!

– Denna tvångskollektivisering i riktning mot kollektiva och statliga jordbruksenheter har naturligtvis i långa stycken underminerat balternas förmåga att bedriva självständiga jordbruk. Jag kan inte föreställa mig, att en fullständig omstrukturering till privatägda jordbruk kan genomföras.

Var de baltiska staterna under mellankrigstiden präglade av småföretagande?

– Ja, de baltiska staterna hade ju förlorat sin gamla ekonomiska plattform. Under första världskriget överfördes de tunga industrierna med anställda och allt till Ryssland, särskilt de lettiska. Från Riga t ex tvingades 80 000 arbetare att flytta österut med sina familjer.

– På så vis började man helt från ett nolläge. Inom många branscher, särskilt inom textilindustrin, arbetade man i mycket små företag med mindre än fem anställda. Många rörelser, särskilt de som drevs av den ryska minoriteten, var enmansföretag. Och i dessa små företag jobbade man faktiskt upp en viss ekonomisk styrka. Stora företag var det däremot ont om.

Nu ligger detta så långt tillbaks i tiden, att man väl inte kan dra några erfarenheter av det? Dessutom har ju generationerna växlat.

– Brytningen med det förgångna är mycket stor. Hela det baltiska området har ju varit en del av centrala kommandoekonomier. De kontrollerades av Moskva, och militära projekt och mycket av liknande slag förekom. Allt detta kommer förstås att förändras, vilket leder till stora problem.

Det finns ju vissa skeenden som tenderar att upprepas. De tre baltiska staterna lösgjorde sig efter första världskriget från exakt samma stormaktsområde. Var det också då fråga om ett eftersläpande beroende till det forna Tsarryssland?

– Största delen av Estland och Lettland hörde mellan 1710 och 1914 till det ryska riket; ifråga om Litauen gäller detta fr o m delningen av Polen i slutet av 1700-talet. Självfallet har den långa tillhörigheten haft djupgående verkningar. Det ledde till att t ex Riga blev den största exporthamnen i det ryska riket, och att Reval-Tallinn blev den näst största importhamnen i detta område.

– Men Litauen väckte genom sin närhet till Polen ryssarnas misstro. Det delades upp i fyra olika guvernement och gick ekonomiskt mycket starkt tillbaka.

– Det är alltså tydligt, att dessa områden blev kraftigt genomsyrade av rysk centralmakt och ryska intressen. Av det skälet blev starten 1918 utomordentligt svår för alla tre nationerna. I så måtto påminner den situationen starkt om dagens. Men de ekonomiska och politiska betingelserna var givetvis helt annorlunda då.

Vi har tidigare berört etniska minoriteter. Det är inte ointressant att under mellankrigstiden begärde Nationernas förbund, att de baltiska staterna skulle anta särskilda lagar för att iakttaga minoriteternas rättigheter?

– Garantmakterna för det nya systemet efter första världskriget, Storbritannien och Frankrike, fordrade av alla då nya stater, att de skulle skapa förnuftiga minoritetslagar. De baltiska staterna hade säkert som målsättning att behandla sina minoriteter väl. Den största minoriteten i de båda staterna Estland och Lettland var då som nu den ryska. Den uppgick till nära 100 000 personer i Estland och till ett ännu större antal i Lettland. Den näst största minoriteten i Estland var väl tyskarna, sedan kom judarna. I Lettland var det tvärtom. Dessa minoriteter fick kulturella autonomirättigheter, vilka var mycket långtgående med avseende på skolväsende, föreningsliv och ekonomisk aktivitet.

Men i Estland fick väl t ex den svenska minoriteten under Päts regim sina rättigheter starkt beskurna?

– Regeringen Päts var som sådan inte fientlig mot minoriteter. Men det stämmer, att majoritetsfolken med åren alltmera stärkte sin roll i samhällslivet. Det fanns 88 procent ester i Estland, 76 procent lettgaller i Lettland och långt mer än 80 procent litauer i Litauen. Minoriteterna blev trängda ut i periferin. Alla minoriteter måste undergå vissa restriktioner under den auktoritära regimen i Litauen efter 1928 och efter 1924 i Estland och Lettland. Man kan nog säga, att den lettiska regeringen under Ulmanis inte längre var positiv gentemot minoriteter. Den tenderade med all tydlighet att vidta diskriminerande åtgärder mot judar och tyskar.

Dagens minoritetssituation i Baltikum är som ni nämnde helt annorlunda än då. Vi har över 30 procent ryssar i både Estland och Lettland, men inte så många i Litauen. Alltså kan man inte heller där återknyta till mellankrigstiden?

– Vad gäller problemen i skolväsendet och det offentliga livet, bör balterna så långt som möjligt tillåta det ryska språket och de ryska sedvänjorna och bara ställa helt nödvändiga krav. I ett kommande Estland och Lettland måste varje medborgare kunna tala landets huvudspråk, nämligen estniska och lettiska. Men självfallet måste minoritetsrättigheterna – särskilt med hänsyn till Europas målsättning – vara mycket liberala.

Det som gör en smått betänksam är utvecklingen av demokratin under mellankrigstiden. Det hela började med – om jag fattat det rätt – mycket liberala författningar i alla tre länderna. Senare övergick de till halvdemokratiska eller auktoritära strukturer. Vilka lärdomar kan man dra av detta?

– Det är tveksamt om man kan dra några lärdomar, om man kan jämföra förhållandena då och nu. Ni har fullkomligt rätt: de liberala författningarna var i så måtto alltför långtgående, som de gav den verkställande makten för lite svängrum.

– Av det skälet gick Litauen över till en auktoritär struktur redan 1928, eftersom parlamentet inte var rätt instrument för att skapa stabilitet. I Estland och Lettland utvecklades partiväsendet riktigt bra. Fast där gick det också under, därför att det just i små stater mycket ofta bildas alltför många partier. På så sätt kunde inga stora bärkraftiga strukturer med t ex ett konservativt eller ett liberalt eller ett socialdemokratiskt parti uppstå.

– Staten Estland hotades också av ett bolsjevikuppror i december 1924. Av det skälet blev möjligheterna i Estland till en harmonisk utveckling av ett parlamentariskt styre och partisystem begränsade.

I skrivande stund har Lettland återupplivat sin författning från 1922. Är det förnuftigt?

– Jag tycker att det är rimligt, att man söker en anknytning till de dåtida rättsförhållandena, fastän med en klar målsättning att vidareutveckla denna författning och att anpassa författningen till de förhållanden som nu råder. Man anknyter för att vidareutveckla, inte för att stadfästa det som rådde för sjuttio år sedan.

En känd författningsexpert har framhållit, att det ska införas en parlamentarisk spärregel?

– Ja, jag tycker att det vore klokt, om man kunde införa någon sådan procentspärr. Vi vill väl knappast ha tillbaka förhållandena i de tidigare baltiska nationerna. Då satt ingen regering i mer än två år.

Det vill säga fram till den auktoritära perioden?

– Fram till den auktoritära perioden, och det var ju inte det mål man egentligen strävade mot!

Begreppet Baltikum är ju inget baltiskt påfund, det skapades egentligen av general Ludendorff. Också i Sverige förekommer detta uttryck. Är det inte en felaktig term för tre skilda kulturer?

– Det håller jag i högsta grad med om! Begreppet Baltikum är vilseledande på så vis, att de tre baltiska staterna historiskt sett inte hade mycket gemensamt före 1900-talet. Tidigare gick deras historia vitt isär.

– Särskilt Litauen hade ju en helt annan utveckling. Det var under 1300-talet starkt orienterat mot Polen. Och det är känt, att relationerna mellan Estland och Lettland aldrig varit särskilt starka. En naturlig närhet, som begreppet Baltikum ger uttryck för, finns inte mellan de tre folken.

– Esterna hör till den finsk-ugriska språkmiljön och söker sig kulturellt och politiskt mot Skandinavien. Letterna med sin mellanposition är balter i ursprunglig mening, precis som litauerna. Men letterna har alltid varit övervägande protestanter. De har upplevt reformation, motreformation, pietism och upplysningstid. Litauerna hade däremot en polsk adel och gick snabbt tillbaka till katolicismen. Det var först under slutet av 1800-talet, som de utifrån ett starkt beroende av Polen lyckades utveckla ett eget nationsbegrepp.

Den baltiska ententen under trettiotalet var väl ändå ett försök till någon form av samarbete?

– Tyvärr var betingelserna för den baltiska ententen inte särskilt gynnsamma, vare sig 1920, under det andra försöket 1934 eller under det sista försöket 1940. De interbaltiska avtalen var till intet förpliktande. Litauen kunde inte riktigt dras med in i samarbetet p g a dess permanenta konflikt med Polen om Vilniusområdet.

– Jag tror det kan vara psykologiskt klokt att anknyta till sådana traditioner -– men materiellt kom inte mycket ut av denna baltiska entente. Det enda resultatet var egentligen, att Molotov tog de baltiska ententesträvandena till intäkt för att inkorporera de baltiska staterna i Sovjetunionen.

För att summera menar ni att balterna i sitt nationalbygge idag inte kan anknyta till det förgångna?

– Jag tror att det överhuvudtaget är fel att i alltför hög grad vilja anknyta till tider, som ligger så långt tillbaka och som följts av en lång period av en politisk verklighet, vilken varit helt annorlunda till sin struktur och organisation. Jag skulle därför vilja varna för att man alltför mycket tar fasta på historiska referenspunkter.

Publicerad i Populär Historia 1/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också