Svenska flickscouter på ett läger i New Forest nära Southampton i England. Fotot är troligen från 1924.

© SVT/TT nyhetsbyrån

Scoutläger skulle fostra goda medborgare

Scoutläger har gett hundratusentals svenska barn och ungdomar ljuva minnen – och ibland lite hemlängtan. Berikande naturupplevelser varvas med trevligt umgänge i nya vänners lag. Bakom friluftsaktiviteterna finns tankar om samhällsfostran.

28 december 2019 av Björn Lundberg

Varje år tillbringar många tusen svenska barn och ungdomar en del av sommarmånadernas skollov på läger eller kollo av olika slag. Eftersom sommarlovet förknippas så starkt med ledighet kan det vara värt att påminna om att lovet från början instiftades för arbete snarare än rekreation. När den obligatoriska folkskolan infördes 1842 var Sverige ännu ett agrarsamhälle och barnens insatser behövdes i jordbruket. Att låta barn gå i skolan hela året hade i praktiken varit en omöjlighet för många bondefamiljer.

När industrialiseringen tog fart och städerna växte under 1800-talets andra hälft förändrades villkoren. Eftersom fabriksarbetarnas och medelklassens barn inte hade några självklara sysslor under sommarmånadernas skollov växte behovet av organiserade fritidsaktiviteter. På sommarkolonierna, som såg dagens ljus under 1800-talets sista decennier, skulle framför allt städernas arbetarbarn få möjlighet att andas frisk luft och äta näringsriktig kost.

Scoutrörelsen pionjär för friluftsliv

Kring sekelskiftet 1900 började även intresset för friluftsliv ta fart i Sverige. Till en början rörde det sig om ett projekt för en relativt liten samhällselit som hade tid och råd att vandra i fjällen och utforska andra natursköna platser. Många friluftsfrälsta ville dock att bredare folklager skulle få upp ögonen för naturupplevelser. 

Boken om friluftslif, som gavs ut 1910, sammanfattade den nya tidens budskap: »Allt mäktigare höjer sig ett tidens rop till kamp mot den ökade nervositeten, den minskade lifslusten, den försämrade vigören, orsakad af våra dagars myckna tanke- och innearbete. Botemedlet är framför allt att söka i mera kroppsrörelse och härdande friluftslif

I Sverige blev scoutrörelsen en av pionjärerna på området, inte minst i fråga om att ordna läger för barn och ungdomar. Ända sedan starten under åren före första världskrigets utbrott har scouterna organiserat läger av olika slag, från små sammankomster för enskilda kårer eller avdelningar till internationella läger med tiotusentals deltagare.

År 1912 hölls det första scoutlägret i Sverige, samtidigt som OS hölls i Stockholm. Här ses tältlägret på Östermalms idrottsplats.

© Stockholms stadsmuseum

Baden-Powell grundade scoutrörelsen

För att förstå bakgrunden till scoutrörelsens snabba utbredning måste vi söka oss bortom Sveriges gränser. Rörelsen grundades nämligen under 1900-talets första decennium i Storbritannien. Initiativtagare var militären Robert Baden-Powell (1857–1941), som på tidstypiskt manér oroade sig för tillståndet hos den brittiska ungdomen.

Alarmerande rapporter tydde på att landets pojkar var klena, sjukliga och dessutom ointresserade av att kämpa för nationen och imperiet. Baden-Powell frågade sig hur det stolta brittiska väldet skulle kunna överleva med sådana soldater och medborgare.

Hans förslag på lösning baserades på egna erfarenheter som militär spejare i Asien och Afrika. Sommaren 1907 höll »B-P« ett särskilt läger för ett dussintal pojkar på Brownsea Island i södra England. Året därpå samlade han sina idéer i en särskild handbok med titeln Scouting for Boys. Den blev en omedelbar försäljningssuccé och snart bildades scoutgrupper runt om i Storbritannien.

Hemligheten bakom framgången var att Baden-Powells spejarlekar och vildmarksromantik tilltalade de unga läsarna, medan hans högstämda nationalism och krav på pliktuppfyllelse var ljuv musik i många vuxnas öron.

Ebbe Lieberath och svenska scoutrörelsen

Boken letade sig även utanför Englands gränser. Ett exemplar hamnade i händerna på den svenske gymnastikläraren Ebbe Lieberath som översatte boken till svenska 1910.

År 1911 grundade KFUM (Kristliga föreningen av unga män) ett scoutförbund och i januari följande år bildades det fristående Sveriges Scoutförbund med Lieberath som chef. Redan under premiäråret höll organisationen sitt första förbundsläger. Platsen var Djurgården i Stockholm och lägret pågick parallellt med de olympiska sommarspelen i den svenska huvudstaden.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Två år senare arrangerades ett liknande läger på Limhamnsfältet i Malmö, i samband med Baltiska utställningen. Gemensamt för dessa arrangemang var prägeln av »uppvisningsläger«. Syftet var främst att skapa publicitet och intresse för den nya organisationen. Särskilt Olympialägret i Stockholm blev lyckat i detta avseende. Scouterna deltog inte bara med en egen gymnastikuppvisning på Stockholms stadion utan tjänstgjorde också som funktionärer vid flera av tävlingarna, bland annat maratonloppet.

Scouter lagar mat över öppen eld på Stegeborgslägret på Eknön i Sankt Anna skärgård i Östergötland år 1965. Lägret hade cirka femtusen deltagare från 23 länder.

© TT nyhetsbyrån

Flickscouter i eget förbund

Trots att scouting presenterades som en form av fostran i manlighet började flickor genast introduceras för den nya fritidsaktiviteten. Redan 1909 hade en grupp flickor i lånade uniformer tågat in på en stor scoutuppvisning i London, vilket föranledde Baden-Powell att organisera ett särskilt förbund för flickscouter. Mönstret upprepade sig i Sverige, och år 1913 bildades Sveriges Flickors Scoutförbund.

Under de första åren kämpade organisationen dock i motvind. Idén att flickor skulle fara på läger och idka friluftsliv mötte visst motstånd. Det ansågs heller inte riktigt passande att flickorna sov i tält. »Det är tryggare att ha flickorna inomhus«, slog tidningen Scouten fast.

Förutom de uppmärksammade storlägren ordnade scouterna regelbundet läger och utfärder i betydligt mindre skala. Under veckoslut och sommarveckor tog kårer och distrikt sina medlemmar på utfärder och övernattningar av olika slag. Syftet var inte bara att andas frisk luft och njuta av naturen. Scouternas principer byggde också på en tydlig idé om medborgarfostran. I samband med lägren skulle dessa ideal omvandlas i praktik.

Fostra handlingskraftiga medborgare

I dag har scoutmetoden världen över blivit känd som learning by doing. Fast i början av 1900-talet var det ingen i Sverige som använde detta engelska uttryck. Det lite stelare »vanebildningens lagar« fick i stället sammanfatta vad man ville åstadkomma.

Barn och ungdomar skulle inte bara lära sig hur olika praktiska göromål kunde utföras, utan också vänja sig vid att faktiskt göra dem. På lägren fick barnen därför öva sig i att ställa i ordning tält, bädda och städa, laga mat och diska. Under särskilda övningspass tränades deltagarna i att göra upp eld, spåra i naturen och bemästra knopar.

Ytterst handlade det om att fostra handlingskraftiga samhällsmedlemmar som löste problem och visade initiativrikedom. Den goda medborgaren skulle vara nyttig och produktiv. En scouthandbok förklarade att scouterna skulle lära sig »använda lediga stunder till nyttigt och nöjsamt arbete i syfte att motverka de dåliga inflytelser, vår ungdom är utsatt för«. I detta sammanhang fyllde lägren, där ledarna kunde övervaka arbetet dygnet runt, en nyckelroll.

Folke Bernadotte i hövdingstolen på ett läger utanför Västervik 1946.

© SvD/TT

Lägren skulle spegla det goda samhället

Lägrens uppbyggnad skulle dessutom spegla det goda samhället. Särskilt viktigt var det att alla hjälpte till i arbetet med att ställa i ordning lägret, eftersom det goda samhället enligt scouterna skapades av gemensamt arbete. På fält och ängar restes lägren som små städer i miniatyr. Förutom tält, latriner och lägerkök kunde större läger ofta stoltsera med postkontor, bank och egen tidning. 

För scouterna själva var det inte alltid uppenbart att de deltog i en verksamhet som ytterst syftade till att fostra goda medborgare. Och det var inte heller meningen:

»Kanske är det inte till alla delar medvetet för scouterna, att deras sommarläger blev en skola i praktiserad medborgarkunskap«, slog scouthandboken Lägerliv fast.

Campingfeber på 1920-talet

Under 1920-talets sista år fick scoutrörelsen ett andra genombrott i Sverige. Sommaren 1927 drabbades landet av campingfeber och scouterna tillhörde föregångarna på området. Denna sommar höll pojkscouterna i Sveriges Scoutförbund också ett stort läger utanför Saltsjöbaden öster om Stockholm.

Med det så kallade Jublolägret firade förbundet sitt 15-årsjubileum. Detta skiljde sig från de tidigare »uppvisningslägren« eftersom det försökte efterlikna de mindre avdelningslägren. I stället för medial uppmärksamhet betonades friluftsliv och patrullanda.

Året därpå arrangerade också Sveriges Flickors Scoutförbund sitt första nationella läger, vid Häringe slott söder om Stockholm. Scoutrörelsen växte sedan oavbrutet fram till andra världskriget. »Varje scout i läger minst en vecka om året«, blev rörelsens motto.

Jamboreer skulle skapa fred

Scouting hade spridit sig till ett stort antal länder, förutom Sverige. Efter första världskriget såg Baden-Powell därför en möjlighet att att skapa en form av fredsrörelse. Om barn från olika länder reste på läger och umgicks som kamrater skulle förståelsen mellan barn från olika kulturer öka. »B-P« kallade den här sortens internationella läger för jamboreer och de största samlade omkring 30 000 deltagare. 

Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besöker den 22:a världsjamboreen som hölls utanför Kristianstad 2011.

© Drago Prvulovic/TT

Nyttoläger under andra världskriget

Andra världskrigets utbrott 1939 innebar ett tillfälligt men abrupt slut för det internationella utbytet.

Även förutsättningarna för att åka på läger i Sverige förändrades dramatiskt. Inkallelser och annan beredskapstjänst hindrade ledare från att delta samtidigt som ransoneringarna gjorde det svårare att ordna med resor och proviant. Ändå upplevde scoutrörelsen, vars motto som bekant var och är »Alltid redo!«, en blomstring under dessa år.

Varje sommar reste flera tusen scouter på så kallade nyttoläger i jord- och skogsbrukets tjänst. Särskilt livsmedelsförsörjningen var ett svårt samhällsproblem eftersom många av lantbrukets arbetande händer kallades in till militärtjänst. I stället för att vandra ut i ensligt belägna naturområden slog scouterna därför upp läger i närheten av bondgårdar där de kunde hjälpa till att hacka betor, bärga hö eller plocka potatis.

Auktoritär fostran ifrågasattes

När kriget tog slut försvann behovet av nyttoarbete. Inslagen av lek och äventyr hamnade åter i förgrunden. Det blev också tydligt att flick- och pojkscouternas läger hade kommit att likna varandra allt mer. Ingen ifrågasatte längre att flickor idkade friluftsliv, sov i tält eller fick lära sig hantera såg och yxa. I stället uppfattades pojkscouternas gamla manlighetsfostran ibland som gammalmodig och auktoritär.

Sommaren 1950 väckte en incident på pojkscouternas storläger Åvatyr på Tyresö förstasidesrubriker i rikspressen. En pojke som blivit ertappad med att skräpa ner hade offentligt straffats med att få en liter vatten hällt i varje byxben. Den här sortens skämtstraff hade länge varit en del av det pojkscouterna kallade kamratfostran, men tidsandan förändrades snabbt under dessa år. Nu väckte metoderna upprördhet bland både föräldrar och tidningsmakare. I debatten som följde slogs det fast att pojkar och flickor kunde lära sig mycket av gemensamt samarbete.

Flickor och pojkar tillsammans

Sommaren 1953 hölls ett försöksläger med deltagare från både pojk- och flickscoutförbunden. Det verkligt stora steget togs 1960 då de två förbunden beslöt att gå samman till ett. Även om det inte innebar att pojk- och flickscouter omedelbart integrerades i gemensamma grupper var utvecklingen tydligt utstakad.

När det nybildade Svenska Scoutförbundet bjöd in till storläger i Östergötland 1965 deltog både pojkar och flickor, sammanlagt 9 000 personer från 20 länder. I praktiken rörde det sig dock om separata lägerplatser för pojkar och flickor.

Publicerad i Populär Historia 7/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också