Rum för döden i Rom
När man sedan kommer nära döden, via anhöriga eller arbete, kompliceras bilden och livets bräcklighet framstår med all sin, förvisso oönskade, tydlighet.
I vår tid gömmer vi ofta undan denna naturliga del av livet, som vore det något skamfullt, ett misslyckande, en förlorad kamp. Annat var det förr, då fanns döden hela tiden tätt inpå, och för många var livets slut inte en skrämmande ändpunkt utan ett steg in i en bättre värld. Stora tänkare och ledare, såväl världsliga som andliga, kunde i sina funderingar kring de eviga frågorna mycket väl hämta inspiration i dödens tidlösa sfär. Det är inte bara Hamlet som har greppat en dödskalle när det kärvat till sig.
Ett intressant exempel på denna dödsdyrkan finner man i anslutning till en kyrka i centrala Rom. När kapucinermunkarna i Saint Bonaventure-klostret (nära Fontana di Trevi) år 1631 sökte sig till en ny plats tog man självklart med sig alla sina bröder, även de mer än fyratusen munkar som hade lämnat jordelivet. I dag finns bara kyrkan och valven därunder kvar, men denna krypta är å andra sidan någonting helt makalöst, om än också makaber.
Här finns kvarlevorna av tusentals munkar. Benen är omsorgsfullt arrangerade och en klassisk inskription i ett stenblock sätter tonen för besökaren: ”Vad du är nu, var ock vi en gång. Vad vi är nu, skall ock du bli”.
Fantastiska väggprydnader gjorda av bäcken och revben, rosetter av kotor, valv av skallar och ben och åter ben fyller källaren. Konstellationerna antar former som blommor och ljus, timglas och klockor och till och med bevingade skallar. Alla kan de tolkas som symboler för livet och dess triumf över döden. Men budskapet är dubbelt, i alla fall för oss moderna uttolkare. I ett av valven lutar sig till exempel tre barnskelett mot en hög av bäckenben, en påminnelse om att döden finns närvarande även i livets startskede.
Flera mumifierade munkar står eller ligger i valven med händerna fromt knutna. De är iklädda sina enkla bruna mantlar som hålls samman av ett rep – exakt samma klädsel som de levande bröderna i entrén fortfarande bär. De flesta av dessa hedersmumier dog på 1700- och 1800-talet och var framstående munkar som sågs som extra heliga. Här finns också ett litet kapell för mässor, den enda platsen i kryptan som inte är smyckad med ben.
Ingen vet med säkerhet vem som skapade detta så kallade ossuarium, men det finns flera teorier. Troligen inleddes arbetet under senare hälften av 1700-talet. Den berömde Marquis de Sade besökte kryptan 1775 och beskrev den i sin bok Voyage en Italie som ”begravningskonst värdig ett engelskt sinne”.
I en av teorierna om tillblivelsen sägs det att kapucinermunkar som flydde undan revolutionsterrorn i Frankrike 1793–94 fann en tillflykt här och tillbringade tiden med detta gigantiska benpussel. En annan teori påstår att en konstnär på flykt undan lagen gömde sig i källaren och tillbringade de många åren med att konstfullt arrangera de tiotusentals benbitarna.
Troligen har arbetet pågått under lång tid och i flera etapper. Det man säkert vet är att det avbröts 1870 när den italienska armén marscherade in i Rom. Ett stenblock i kapellet tyder på att några soldater i påvens armé, som dödades av monarkister den 20 september 1870, fick sin gravplats här.
Du hittar kapucinermunkarnas krypta på Via Veneto 27 i Rom. Närmaste metrostation är Barberini. Kryptan har varit stängd i flera år för renovering, men är nu åter öppen.
