Människans millennium
Europas mäktigaste man år 1000 var en tjugoårig drömmare vid namn Otto III. Knappt tre år gammal hade han i maj 983 upphöjts till medkonung av en församling tyska och italienska stormän i Verona, och vid jultiden samma år kröntes han i Aachen av ärkebiskoparna Johannes av Ravenna och Willigis av Mainz. Då bud kort tid senare anlände om att fadern, kejsar Otto II, hade avlidit ärvde barnet hela det tysk-romerska riket. Eftersom treåringar inte gör sig bra som stormaktsledare kom makten i praktiken att vila i händerna på pojkens mor, den grekiska prinsessan Theophanu, ända till hennes död 991. Hon följdes av ännu en stark kvinna, pojkens farmor Adelheid. Först i september 994 övertog Otto III personligen regeringsmakten.
Den tonårige härskaren har gått till historien som en av Europas mest besynnerliga maktpersoner genom tiderna. Hur mycket av hans idéer som vilade på egna visioner och hur mycket som berodde på uppfostrarna – kapellanen Bernward och greken Johannes Philagathos – kommer vi aldrig att få veta. Otto var en ung man med sinne för spekulationer. Han samlade kring sig några av de mest framstående andliga tänkarna i det dåtida Europa, briljanta intellektuella som Gerbert av Aurillac och asketer som Adalbert av Prag. Otto var även en handlingskraftig yngling som inte drog sig för att använda våld. Han ledde en armé till Italien 996 och lät göra sin släkting Bruno till påve, varefter denne krönte Otto till kejsare den 21 maj. Två år senare ledde han ännu ett fälttåg till Rom för att kväsa sina sydländska fiender, och 999 var det Gerberts tur att bli upphöjd till påve med namnet Sylvester II.
Kärnpunkten i Ottos drömmar var Rom, den stad dit han ledde sina fälttåg och där han placerade sina vänner som religiösa ledare för den katolska kristenheten. Från och med att han kröntes till kejsare kallade han sig Romanorum Imperator Augustus, ”Augustus, romarnas kejsare”, en titel som för tankarna till antikens potentater. Det var inte någon slump. Otto syftade till inget mindre än att återupprätta och förnya det gamla romarriket. Det ord han använde om sin plan var renovatio, samma term som går igen i vårt nuvarande ”renovera”. Rom skulle bli centrum i ett nytt, kristet imperium, ett pånyttfött Europa under Ottos egen ledning.
På Palatinen, den kulle där de gamla kejsarresidensen hade legat, lät Otto bygga sig ett nytt palats. Hovceremoniel och ämbetsmannatitlar från antiken återinfördes. I den storstilade planen ingick inte bara ett återupprättande av imperiet i väster, norr och söder utan även en markant expansion i öster. Åren 1000-1001 upprättades därför på Ottos initiativ nya ärkebiskopsdömen i de nya kristna rikena i öster, först i Polen och sedan i Ungern, länder som därmed knöts till det nya imperiet.
Den stolta planen gick emellertid om intet. Otto hade byggt sitt kejsardöme på lös sand. Redan i början av 1001 bröt ett uppror ut i själva Rom, varvid kejsaren och hans påve måste fly till Ravenna. Under ett försök att ta sig tillbaka till sin älskade huvudstad drabbades Otto av malaria och avled den 24 januari 1002 i Paterno vid Monte Soracte, endast 21 år gammal.
Om man ritar upp Ottos imperium, hans vänkrets och hans ambitioner på en modern karta får den politiskt medvetna nutidsmänniskan lätt en aha-upplevelse. Ottos personliga inflytande sträckte sig över huvuddelen av Västeuropa, och på mödernet var han även medlem av den grekiska kejsarfamiljen i Konstantinopel. Genom målmedveten östutvidgning strävade han efter att skapa en allt större kejserlig konfederation. I våra dagar, exakt ett millennium efter att Ottos projekt lanserades, har ett pånyttfött romerskt imperium med liknande utsträckning rest sig som Fågel Fenix ur askan. Om EU:s planer fortskrider som planerat lär det inte dröja länge förrän Polen och Ungern ånyo inlemmas i imperiet. Liksom för tusen år sedan är det uppenbart att byggnationen inte vilar på särskilt stabil grund. Korruptionsskandaler följer i varandras spår, och när det mullrar på Balkan måste hjälp inkallas från USA för att något konkret ska ske. Hur länge dröjer det tills våra politiker måste fly från Bryssel och Strasbourg såsom Otto måste fly från Rom? Cirkeln slutes för Europas mäktiga . . .
Denna liknelse är både fascinerande och missvisande. Den är fascinerande såtillvida att den sätter fingret på några till synes tidlösa drömmar hos västvärldens ledare. Idén om ett samlat Europa var lika levande för intellektuella och politiker år 1000 som den är år 2000. Då liksom nu fanns det också lokala opinioner som ansåg idén befängd.
Liknelsen är emellertid missvisande eftersom den inte tar hänsyn till ett antal grundläggande skillnader mellan nu och då. De som tänkte, planerade och agerade politiskt år 1000 utgjorde endast någon ynka promille av Europas befolkning, och de hade helt andra referensramar än vi har i dag. De drömde inte om en gemensam marknad utan om ett kristet universum. Vanligt folk lär inte ha tagit någon som helst notis om kejsar Ottos drömmerier. De hade fullt upp med att slita på åkrarna, fiska, jaga, föda barn och överleva. Världen var mindre, osäkrare och farligare.
Låt oss förflytta oss nästan 500 år fram i tiden, från början av 1000-talet till 1480-talet, från Palatinen i Rom till Marks och Kinds härader i södra Västergötland. För de tysk-romerska kejsarna var dessa skogstrakter terra incognita, okänt land. Även sett ur de rikssvenska historieskrivarnas perspektiv var Mark och Kind i normala fall fullständigt ointressanta.
Så plötsligt, i mitten av 1480-talet, händer något. Vi får veta att de lokala bönderna under tre års tid har vägrat betala skatt och planlagt en belägring av den kungliga borgen Öresten. Från 1483, kanske redan från 1482, hade södra Västergötland i praktiken utgjort en egen bonderepublik. Till slut bestämde sig centralmakten för att göra något åt saken, varför en militär expedition 1486 sändes ut under ledning av lagmannen Lindorm Björnsson. Bönderna kuvades, och sex upprorsmän, av vilka en redan hunnit avlida, dömdes till döden. Redan i december 1486 måste emellertid Lindorm Björnsson inskrida mot ett annat uppror i trakten. År 1493 dömdes tre bönder i Kind för att ha mördat riksföreståndaren Sten Stures svåger, och 1513 satte sig bönderna åter upp mot överheten och tog makten. Hur länge de behöll kontrollen över sina bygder den gången är okänt.
Vi vet inte varför västgötabönderna reste sig. Antagligen ogillade de sin fogde. Kanske hade de påverkats av den danske kungens propaganda. Måhända agerade de i missnöje över hur Sten Sture år 1475 hade låtit avrätta den i Västsverige populäre kaparhövdingen och före detta befälhavaren på Älvsborg, Otte Torbjörnsson. Huvudorsaken till att vi vet så lite är att ingen dåtida skribent fann böndernas agerande så besynnerligt att det ansågs mödan värt att skriva om. Den här typen av oroligheter låg i tiden.
Exemplet med västgötabönderna illustrerar hur annorlunda medeltidens politiska scen var jämfört med nutidens. Kungar, drottningar, kejsare och riksföreståndare hade sällan något större inflytande i lokalsamhället. Om de inte var beredda att båda upp dyra arméer och ge sig ut till ort och ställe kunde de lokala herrarna – storbönder, präster, adelsmän, eller vilka det nu var som råkade bestämma – göra som de ville. Om lokalsamhället dessutom var svårframkomligt, till exempel fullt av ogenomträngliga skogar och små lättblockerade stigar, så kunde kungens knektar lätt hamna i militärt underläge. Klyftan mellan herremännens värld och folkets värld var stor, men de förras makt var i gengäld mycket svagare än den är i dag. Egentligen hade västgötabönderna bara en kanal till den världsliga överheten, nämligen den lokale fogden, som alltid fick sitta emellan när missnöje uppstod. Våldsamma konfliktlösningar var vanliga. Det hände ofta att fogdar och riksföreståndare såg genom fingrarna med grova brott från de lokala eliternas sida, eftersom ett ingripande mot förövarna var för kostsamt och besvärligt.
Medlemmarna av det gamla bondesamhället brydde sig sällan om vad herremännen hade för sig. Det intresserade dem inte om rikets ledare var svensk, dansk eller tysk, eller om han kallade sig riksföreståndare, kung eller kejsare. Däremot irriterade de sig över herrarnas påfund i den mån dessa medförde besvärliga nymodigheter som gick ut över dem själva. Således lär ytterst få svenska bönder ha blivit upprörda över att Kristian II lät halshugga omkring 100 stockholmare år 1520, men de gjorde uppror när samme Kristian kort tid senare införde hårda skatter och förbud för allmogen att bära vapen. Först i detta läge bestämde de sig för att tiden var ur led och att det var upp till dem att vrida den rätt.
Bönderna var, med vårt sätt att se, reaktionära. Detta gällde inte bara västgötabönderna på 1480-talet utan samtliga bönder i hela Europa. De tog till vapen för att återställa den gamla ordningen. Egentligen skilde sig deras mentalitet på denna punkt inte så mycket från den tankegång som dolde sig bakom kejsar Ottos vision. Även Otto hade önskat vrida klockan tillbaka, återuppväcka en fallen världsordning. Medeltidsmänniskan, herre såväl som bonde, trodde att allt hade varit bättre förr. Förändring – revolution – var dem förhatligt. Världen fick gärna ”renoveras”, men inte raseras.
Vi gör ett nytt skutt ett halvt millennium fram i tiden, till det starka, självmedvetna Storbritannien i kölvattnet efter industriella revolutionen. Om jag skulle få plocka fram en enda bild av en enda person att symbolisera denna era, så skulle det bli ett fotografi av Isambard Kingdom Brunel, gärna stående bredvid någon av sina skapelser.
Isambard Kingdom Brunel var varken herre eller bonde. Han var ingenjör. Den familj han tillhörde var egentligen inte brittisk utan fransk. Fadern, Marc Isambard Brunel (1769–1849), även han ingenjör, gjorde till en början karriär inom den franska flottan men såg sig 1793 tvungen att fly till USA till följd av sina rojalistiska sympatier. Detta var mitt under franska revolutionens skräckvälde, då fel åsikter kunde leda en människa till giljotinen. I New York gjorde Marc Brunel stor lycka som konstruktör av såväl militära som civila anläggningar. År 1799 flyttade han sin verksamhet till Storbritannien, där han raskt tog ledningen i mekaniseringen av skeppsbyggnadsindustrin. Den ena geniala uppfinningen efter den andra lämnade hans skrivbord. Mest ryktbar är hans metod för att gräva tunnlar under vatten, en teori som omsattes i praktiken genom konstruktionen av tunneln under Themsen 1842. Ett år tidigare hade den brittiska kungamakten gjort Marc Brunel till Sir Marc Brunel i tacksam erkänsla för hans bidrag till nationen.
Ende sonen Isambard Kingdom föddes i Portsmouth 1806 och avled i Westminster 1859 efter ett kort men oerhört framgångsrikt liv. Han deltog till en början i faderns tunnelprojekt men kom snart att överträffa denne vad beträffar storslagna konstruktioner och djärva idéer. För det hastigt expanderande järnvägsnätet i Brittiska imperiet var Isambard en gudagåva. År 1833 utsågs han till chefsingenjör för Great Western Railway, där han lanserade sin idé om rälsar med ovanligt stort (två meter) mellanrum. Innovationen ledde till stora förbättringar, och leden mellan London och Bristol kom att betraktas som en mönsterjärnväg. Allt som allt var Brunel ansvarig för anläggandet av omkring 1 600 km järnväg i västra Storbritannien och på Irland, däribland ett antal tekniskt skickliga brokonstruktioner. Även järnvägsentreprenörer i Italien, Indien och Australien tog hans kunnande i bruk.
Vid sidan av sina storverk på landbacken konstruerade Isambard tre ångfartyg, Great Western (1837), Great Britain (1843) och Great Eastern (1858). Samtliga var vid tiden för sin konstruktion det största skeppet i världen, och Great Eastern behöll denna status i fyra decennier. Great Western var det första ångdrivna fartyg som gjorde regelbundna turer över Atlanten. Som om inte detta vore nog ritade Isambard även ett krigsfartyg avsett för tungt bombardemang mot ryska ställningar under Krimkriget samt en flyttbar sjukhusbyggnad för att ta hand om sårade under samma krig.
Isambard Kingdom Brunel var en av den viktorianska erans starkast lysande stjärnor, ibland räknad som 1800-talets allra största tekniska snille, ingenjören med stort I. Han var en karismatisk ledare, full av energi, vision och med ett öga för detaljer. Nästan alla engelsmän beundrade honom och hans verk. Isambards järnväg avsatte till och med spår i konsthistorien: J M W Turner avbildade den i målningen Rain, Steam, and Speed. I våra dagar har Isambard upphöjts till något av en brittisk ikon, en symbol för tiden då Gud var engelsman. De flesta som har varit i England har sett honom på bild, även om många inte vet om det. Hans gestalt dyker upp på pubskyltar, hans fartyg restaureras och hans och faderns gärningar hyllas på ett eget Brunelmuseum.
Något hade hänt. Far och son Brunel skulle inte ha gjort sig särskilt väl i Rom år 1000 eller i Västergötland på 1480-talet – men på 1800-talet blev de hjältar. De representerade Förändringen, den Nya Tiden. Redan i betraktandet av Marc Brunels tidiga levnadsöde varseblir vi att något väsentligt har hänt: Marc drevs att lämna Frankrike eftersom det pågick en revolution i landet. Robespierre, Marat, Danton och de andra revolutionärerna ville riva ned det gamla och bygga upp ett nytt samhälle grundat på idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. De hade inget gemensamt med de bönder som på medeltiden hade rest sig för att återinföra den gamla ordningen.
Tvärtom uppfattade många bönder den nya tidens män som fiender av samma onda kaliber som de gamla fogdarna. För revolutionärerna i 1790-talets Frankrike var den inhemska bondebefolkningen därför ett upproriskt problem som måste lösas med våld. Vår moderna värld föddes i smärta och en myckenhet av blodsutgjutelse.
I svallvågorna efter franska revolutionen sådde Napoleons soldater ännu en ödesdiger draksådd på Europas slagfält: nationalismen. De folk fransmännen påtvingade sitt välde, i synnerhet tyskarna, lärde sig för första gången på allvar att hata en nationellt definierad fiende och hylla det egna folkets, nationens, kulturella egenart.
Det Storbritannien som Marc Brunel bosatte sig i 1799 var ännu ett gammalt vanligt kungarike som av tradition hade erbjudit franska emigranter en fristad. Kungen var egentligen inte ens engelsman utan tysk, härskare av Hannover såväl som av London. Att tjäna britterna medförde inte några samvetsbetänkligheter för den blivande Sir Marc. Den värld sonen Isambard levde i var helt annorlunda. Storbritannien var nu ett skrytsamt imperium över vilket solen aldrig gick ned, ett land på väg in i sin storhetstid, ett land i vilket även gemene man var medveten om nationens storhet. Epoken skulle bli glänsande men kort. Orosmolnen höll redan på att förmörka himlen. På kontinenten skramlade nationalisterna med vapnen. Samma år som Isambard dog inleddes Italiens enande, och ett decennium senare var det dags för Tyskland att med blod och järn formas till det preussiska kejsardöme vi har lärt oss att associera med Bismarck och Kaiser Wilhelm. Runt nästa hörn lurade den imperialistiska kapplöpningen om Afrika, uppstyckningen av Osmanska riket på Balkan (och de till synes oändliga etniska tvister detta skulle medföra), två groteskt blodiga världskrig och lika många atombomber.
Den värld som Otto III kunde blicka ut över från sitt nyuppförda palats invid det gamla Forum Romanum hade få likheter med den nuvarande. Först och främst är vi människor betydligt fler än vi var för tusen år sedan. Vi är dessutom betydligt mäktigare – såväl våra regeringar som våra landsting, kommuner och bolagsstyrelser kan driva igenom beslut som hade varit otänkbara på medeltiden. Om Mark och Kind skulle förklara sig självständiga år 1999 skulle västgötarna bli utskrattade snarare än fruktade. Vi har gått till attack mot naturen och förändrat landskapet på ett grundläggande sätt. Där det tidigare var stora böljande skogar reser sig i dag betonglandskap. Vår kunskapshorisont har expanderat åt alla håll, från den egna världsdelen till hela jordklotet och vidare ut mot solsystemets yttersta himlakroppar.
Till detta kommer att våra värderingar har genomgått stora omvälvningar. För tusen år sedan kanaliserades idéer, visioner och drömmar huvudsakligen till religionens sfär; i dag har vi otaliga alternativ. Otto III byggde sin renovatio-idé på kristendomen. Om han hade levt i dag skulle han ha byggt på demokrati och kapitalism. Från att ha varit en föraktad yrkesman har finansmannen kommit att framstå som den nye aristokraten, och ekonomi har efterträtt religion som samhällelig kardinaldisciplin. I prästernas och påvarnas ställe befinner sig börsanalytiker och vetenskapsmän – i synnerhet smarta teknologer som i likhet med Isambard Kingdom Brunel vet att förena analytisk begåvning med sinne för näringslivets behov. En liknande omvälvning är märkbar inom politiken. Tidigare gjorde man uppror för att återställa ”den gamla goda tiden”; i våra dagar tävlar de politiska partiernas ledare om att göra sig till talesmän för förnyelse och förändring. Medan de svenska bönderna på 1400-talet ville vrida tillbaka klockan till en mytisk ”Sankt Eriks tid” har 1800- och 1900-talens rebeller krävt samhällsomstörtande revolutioner.
Vi – det vill säga vi rika västerlänningar – har dessutom fått det mycket mer bekvämt än våra förfäder hade det för ett millennium sedan. Vardagslivet har rensats på huvuddelen av det våld, den smärta och de hot i form av matbrist och sjukdomar som fordom gjorde livet osäkert. Kejsar Otto III skulle knappast ha avlidit av malaria vid 21 års ålder om han levt i våra dagar. På senmedeltiden dog var åttonde kvinna i Florens i barnsäng, och omkring 45 procent av köpmannabarnen i samma stad avled innan de fyllt 20 år; så är tack och lov inte fallet år 1999. Den befolkning som hemsöktes av böldpesten på 1300-talet skulle ha haft mycket svårt att förstå vad som är så förskräckligt med aids och ebola. Sett ur sin förmåga att sluka människoliv är våra nuvarande farsoter milda västanfläktar jämfört med forna tiders stormbyar.
Det är som synes ingen större konst att räkna upp förändringar mellan år 1000 och år 2000. På ett millennium har Homo sapiens sapiens förändrat villkoren för sin och hela planetens existens på ett sätt som ingen art under hela jordklotets historia tidigare förmått. En och annan pessimist hävdar i dag att det har gått för snabbt, att vi har nått fram till slutet. Om man okritiskt bläddrar i böcker av våra nuvarande civilisationskritiker, män som Georg Henrik von Wright, inbillar man sig lätt att mänskligheten är dömd att gå under om några decennier, att vi genom de tekniska framstegen och den ständiga expansionen har grävt vår egen ekologiska grav.
Vi får väl se. Själv ger jag inte mycket för dylika domedagsprofetior. Människan har räknat ut sig själv oräkneliga gånger under seklernas lopp. Att förutsäga vår snara undergång är en gammal kär tradition som andliga experter och filosofer med liv och lust har gått in för sedan biblisk tid. Om det är något som de senaste tusen åren har lärt oss så är det att dessa självutnämnda dödgrävares tendens att spå fel är oändligt mycket större än deras förmåga att spå rätt. Istället för att förtäras av helvetets eld, dränkas av en ny syndaflod, sprängas i tusen bitar av en superbomb eller kollapsa i ett globalt datorhaveri har vi under det gångna millenniet skapat en civilisation som ingen av våra föregångare, varken dinosaurier eller däggdjur, har varit i närheten av. Detta är något vi har all rätt att vara stolta över. Ingen av oss känd biologisk art har hittills nått så långt som människan.
Dick Harrison är docent i historia.
