Röda korset och mannen i vitt
För hundra år sedan beslöt dynamitkungen Alfred Nobel att testamentera sin förmögenhet åt årliga pris av vilka ett skulle tilldelas en person som gjort berömvärda insatser för fredens sak. Det här priset, som delas ut i Oslo samtidigt med Nobelprisen i Stockholm, har varit det mest omtvistade. Redan det första fredspriset 1901 gick till en synnerligen kontroversiell pristagare. Det rör sig om ”mannen i vitt”, schweizaren Henri Dunant. Numera minns vi honom främst som den person som alstrade idén till Röda korset.
”Mannen i vitt” är ett epitet som Dunant fick i samband med slaget vid Solferino den 24 juni 1859. Det var ett av världshistoriens dittills blodigaste slag. I Magenta och Solferino, på italiensk mark, mätte Frankrike och Sardinien sina styrkor mot Österrikes. Solferino blev en sammandrabbning med 350 000 stridande. 40 000 sårade lämnades kvar på slagfältet.
Dunant var en ung affärsman från Genève som tidigt sysslade med filantropisk verksamhet. Det var hans mor som drev honom till det, välgörenhet var en dygd i släkten och över huvud taget en typisk företeelse i det kalvinistiska Genève med dess moralkodex. Redan som tonåring följde gossen Henri, som föddes 1828, med sin mor till sjukhus och fängelser för att ge allmosor eller själslig uppbyggelse.
Dedicerade bok till Napoleon III
I Solferino skulle Dunant uppsöka kejsar Napoleon och till honom dedicera en bok med titeln Karl den Stores Återuppståndna Rike, eller Det Heliga Romerska Riket, ånyo upprättat av Hans Majestät Kejsar Napoleon III.Där hävdade han på tämligen ovetenskaplig grund, att kejsaren de facto kunde ses som arvtagare till det romerska imperiet. Dunant hade baktanken att den fåfänge Napoleon därigenom skulle förmås att ge sitt beskydd åt ett äventyrligt affärsföretag i Algeriet, ”Finans- och industribolaget i Mons-Djemila”, som skulle förvandla den nordafrikanska öknen till böljande sädesfält, så som den delvis tedde sig under romersk tid.
Men när han såg eländet på slagfältet fick han andra tankar i huvudet. Ingen brydde sig om de sårade som låg och förblödde på marken eller inne i kyrkan i Solferino. Där kunde de ligga i dagar. Det var inte brukligt på den tiden att man bekymrade sig om de mänskliga resterna av ett stort slag. De enda intresserade var traktens likplundrare.
Den helgonlike Dunant, som oftast var klädd i vit hatt och vit kostym, gjorde en gigantisk insats för att ta hand om de sårade. ”Mannen i vitt” lyckades uppbåda en hjälpkår på cirka 300 personer – läkare, förbipasserande turister och ortsbor. Han började med att behandla de franska fångarna, men när han stötte på fiendesidans sårade hjälpte han även dem. Han fick snart kvinnorna i staden med sig. ”Tutti fratelli”, de är alla bröder, ropade han till dem. Mottot spred sig som en löpeld bland de hängivna italienskorna.
Minnen blev succé
Hemkommen till Schweiz kom Dunant på tanken att skriva ner sina minnen från det hemska slaget, och resultatet blev boken Mémoire de Solferino. Trots att han själv bekostade boken och spred den gratis, blev den snart en europeisk succé. Även höga personer, till och med kungligheter, hörde till de gripna läsarna; de stora författarna Victor Hugo och Ernest Renan skrev hänförda omdömen. Dunants bok är den första realistiska krigsskildringen i modern tid, ingen hade tidigare skildrat kriget så här.
Men boken var inte bara en osminkad berättelse. Här framlade han redan alla de idéer som skulle komma att ligga till grund för Röda korset: utbildning av sjukvårdspersonal, neutralisation av läkare och sjukvårdare, en enhetlig symbol och hjälpaktioner vid naturkatastrofer. Hjälpen skulle vara opartisk, utan hänsyn till den hjälpbehövandes nationalitet. Det var revolutionerande men inte orimliga tankegångar.
Under de följande åren reste Dunant runt och lyckades vinna höga beslutsfattare för sin idé. Han visade sig vara ett av de första stora PR-genierna. Det finaste kapet var den preussiske krigsministern von Roon. Till slut vann han också kejsar Napoleon för tanken, och den preussiska drottningen Augusta bemötte honom som en nära vän. Första gången ”rödakorsmän” agerade i ett slag var i dansk-tyska kriget vid Dybböls skansar 1864.
Konventionen i Genève
Centrum för Dunants aktiviteter var nu liksom tidigare Genève. En dag uppsöktes han av en bankman vid namn Gustave Moynier som var hänförd av boken om Solferino. Men denne kom snart att betrakta Dunant som ett brushuvud, vars hugskott det gällde att förvandla till paragrafer och mötesprotokoll. Han såg till att en särskild femmannakommitté bildades, under ledning av den ansedde general Dufour. Det var han som kom med idén till rödakorsfanan, en omvänd version av 1830 års schweizerflagga.
Moynier lade grunden till den berömda kongress i augusti 1864 där sexton nationers representanter enades om den Genèvekonvention, som utstakade ramarna för Röda korsets verksamhet. Men redan då hade Moynier börjat sidsteppa Dunant, som intet ont anande åtog sig rollen som nöjesminister för konferensen. Dunant var faktiskt ingen bra talare och märkligt fåordig på konferenser; han föredrog att möta sina partner öga mot öga, i förtroliga samtal. Den uppblåste Moynier var däremot den borne konferenshajen och snar att ställa sig i fokus i officiella sammanhang.
Dunant hade nu så djupt engagerat sig i rödakorsarbetet, att han helt försummat sitt djärva projekt i Algeriet. Plötsligt drog en depression över världen, och bolaget i Nordafrika gick omkull med ett brak. Det var inte bara Dunant som hade satsat pengar i företaget – så gott som hela Genèves finansvärld var inblandad, även Dunants måttligt rika föräldrar. Det gick så långt, att en domstol förklarade Dunant i konkurs och dessutom fastslog att han vilselett sina medfinansiärer, en allvarlig anklagelse.
Moynier, som kände allt större aversion mot Dunant, såg nu sin chans att manövrera ut honom helt. Till hans glädje avsade sig Dunant sitt uppdrag i rödakorskommittén. Nu hade Dunant en skuld på drygt en miljon francs att betala, och till borgenärerna hörde Moynier själv. Dunant tvingades lämna staden och begav sig till Paris, där han slapp möta föraktfulla blickar på gatan. Han satte aldrig mer sin fot i Genève.
Upptäckte byst av sig själv
Det fanns ingen chans i världen att Dunant skulle kunna betala skulden och det skedde heller aldrig. I Paris sjönk han ner i allt djupare misär, inte ens hans familj kunde hjälpa honom. Med kurrande mage besökte han världsutställningen, där han till sin överraskning fann en paviljong över Röda korset med en byst av honom själv! Han bad skamset att man skulle avlägsna bysten.
Napoleon hade fått nys om Dunants belägenhet och tog kontakt med en stenrik änka, madame Kastner, som skulle hjälpa honom ur krisen. Men den sataniske Moynier hade börjat skicka ut agenter över hela Europa, som viftade med domstolsutslaget framför näsan på potentiella hjälpare. Man hade till och med posterat ut en vakt, som snappade upp brevet där Dunant skulle fått reda på kejsarens initiativ. Sedan fortsatte klicken i Genève att hindra andra penningleveranser till Dunant, bland annat en rundhänt gåva från ryska kejsarinnan.
Blev bortglömd
Dunant begav sig till England, dit han var bjuden för att hålla föredrag om sina fredsidéer. I Plymouth höll han 1872 ett eldande tal men sjönk ihop mitt i anförandet, utmattad av hunger. Ingen räknade med att en människovän kunde ha några timliga behov. Så här fortsatte det i ett tjugotal år, hans krafter sinade och han blev bortglömd. Till slut trodde faktiskt världen att Dunant var död.
I början av 1890-talet stabiliserades läget något. Han fick ett mikroskopiskt apanage av sin bror men fortsatte att leva under mycket knappa villkor. Då hade han flyttat till ett pensionat i Heiden nära Bodensjön. Här fick han, som tidigare umgåtts med kungligheter och ministrar på galamiddagar, kontakt med vanligt folk och byggde upp ett gräsrotsprojekt, Heidens rödakorsförening, tillsammans med en fredsivrande postfröken och en stressad lärare vid namn Sonderegger.
Den småsinte Moynier fick reda på Dunants lokala verksamhet och förbjöd honom genast att använda Röda korsets brevpapper och emblem – den symbol som ju hade Dunant att tacka för sin tillkomst. I sina minnesanteckningar, Les heures de travail (Arbetsstunder, 1907), nämner Moynier sin vedersakare endast i förbigående. Dunant fanns inte heller med på ett konstverk som föreställde kongressdeltagarna i Genève 1864, och en byst kom att resas över grundaren av Röda korset, Gustave Moynier, som ännu kan ses i en park i Genève.
Men hut går ju förr eller senare hem. Det började med att en duktig journalist från Zürich vid namn Baumberger besökte Dunant. Han talade om för världen att här, i en trång enrummare i en schweizisk alpby, levde den åldrade skaparen av Röda korset, bortglömd av världen. Indignationen vällde över genèveklicken som en stormflod. Kända personager som ”fredsängeln” Bertha von Suttner, Nobels väninna, uppsökte Dunant i den sjukkammare han bebodde. Dunant hann under sin femte livsperiod uppleva myriader av tacksägelser och hedersbevis från hög som låg.
I samband med norska nobelkommitténs överläggningar dök Henri Dunants namn upp. Men den finansiella kraschen i Algeriet befläckade ännu hans rykte. Dessutom kom det invändningar: orsaken till krigsherrarnas intresse för Dunants rödakorsidé, var det inte att deras krig kunde bedrivas lite snyggare? Var Röda korset kanske bara en städpatrull på slagfälten när striden var över? Den norske författaren Björnstierne Björnsson, ja till och med Dunants själsfrände Bertha von Suttner, var öppna för invändningen.
Det var ingen obefogad kritik. Vi ser ju vilken självklar institution Röda korset blivit under vårt sekel, samtidigt som krigen blivit allt grymmare och allt mera totala: två motstridiga företeelser sida vid sida. Därför fick Dunant nöja sig med att dela 1901 års fredspris med en numera helt okänd fredskämpe, Ferdinand Passy.
Men det vore orättvist att betrakta Dunant som en patentsökare av en tvivelaktig idé. 1994 kom romanförfattarinnan Eveline Hasler ut med en halvdokumentär bok om Dunant, Der Zeitreisende (Tidsresenären), som snart toppade den schweiziska upplagelistan. Hasler har gjort nya källstudier om Dunants liv och kunnat ge en delvis ny bild av honom, särskilt under hans sista år.
Illusionsfri pessimist
Han hade fler idéer: under sin djupaste misär utvecklade han tanken om en internationell skiljedomstol, som när den bildats kom att avsätta en del konstruktiva resultat. Hasler uppehåller sig också kring hans märkliga idé om ett feministiskt Gröna korset; Dunant angrep männen för deras krigsiver och utdelade åt kvinnorna rollen av predestinerade fredsänglar, en något naiv tanke. Men egentligen var den åldrige Dunant en ganska illusionsfri pessimist, som intuitivt förutspådde de många och gigantiska krig som skulle befläcka vårt århundrade. Dessvärre fick han rätt.
I augusti 1910 dog den ärelöse bromsaren Moynier. Två månader senare
avled hans rehabiliterade offergestalt. Under en resa till Zürich nyligen tog jag en spårvagn till kyrkogården där Dunant ligger. Allt var i sin ordning – hans gravvård är precis så praktfull som det anstår en man av hans kaliber.
Folke Schimanski är historiker och journalist och ingår i Populär Historias redaktion.
