Propagandans ansikte

Nämn ordet ”propaganda” och många av oss tänker instinktivt på Tredje riket, Joseph Goebbels och Leni Riefenstahl. Jättelika manifestationer med fladdr

16 mars 2001 av Dick Harrison

Nämn ordet ”propaganda” och många av oss tänker instinktivt på Tredje riket, Joseph Goebbels och Leni Riefenstahl. Jättelika manifestationer med fladdrande fanor, marscherande nazister och flammande tal av uniformerade män på tribuner högt ovanför folkhavet och idén att en lögn blir trodd om den bara upprepas tillräckligt ofta. Denna tankeassociation är inte slumpartad. Den systematiska massindoktrinering som 1900-talets diktaturer har gjort sig skyldiga till utgör historiens i särklass mest synliga manifestationer av politisk propaganda. Därav följer att vi tenderar att uppfatta ordet ”propaganda” som något negativt, något fult och farligt.

Ord och benämningar har sina öden. Ursprungligen betydde ”propaganda” endast ”utbredning”. Första gången ordet användes i skrift var 1622, då påven inrättade Congregatio de propaganda fide, ”Församlingen för trons (det vill säga katolicismens) utbredande”. Ordet kan härledas ur det latinska verbet propagare, som egentligen betyder något så föga politiskt som ”fortplanta (genom sticklingar)”.

I sin nuvarande betydelse kan ordet ”propaganda” definieras som systematiska försök att påverka människors åsikter, värderingar och handlingar i en bestämd riktning – företeelsen är alltså närmast en form av reklam. Därav följer att propagandans historia är intimt relaterad till kommunikationsmedlens utveckling. När nya kommunikationsmedel lanseras förändras också propagandans former. Detta är särskilt märkbart inom ett av världshistoriens allra första propagandamedel – arkitekturen. Tempel, palats, borgar, slott och rådhus har regelbundet tjänstgjort som symboliska budskap till såväl den egna befolkningen som till andra länders ledare. I tider då det talade ordet har haft stor betydelse för opinionsbildningen – till exempel under antiken – har retorik (talekonst) varit föremål för mångåriga studier och övningar. Efter att boktryckarkonsten spridit sig under andra hälften av 1400-talet kom i stället karikatyrer, nyhetsbrev och flygblad att bli populära propagandaverktyg.

Den offentliga politiska propagandan har spelat en viktig roll i vårt land. Vi harofta glömt, eller valt att glömma, de inte sällan ganska råa inslagen i vår politiska kultur. I en internationell jämförelse är Sverige emellertid inte på något sätt unikt oskyldigt vad gäller propagandans former och utveckling. Det finns skäl att se lite närmare på denna sida av vår historia, i synnerhet nu i valtider, då partiernas idékläckare och reklambyråer får utlopp för sin propagandistiska tankemöda. För att få ett rejält historiskt perspektiv kan det vara klokt att inledningsvis hoppa ända tillbaka till medeltiden.

Förräderiet i Västerås

Mellan den 23 och 25 januari 1437 förråddes Erik Puke i Västerås. Mot givna eder fängslades han och sändes till Stockholm för en summarisk skenrättegång, varefter han avrättades. Ordern om gripandet kom från marsk Karl Knutsson (Bonde). Orsaken till förräderiet var att Erik Puke inte kunde besegras militärt. Han tillhörde en gentemot marsken fientlig fraktion, som åtnjöt utbrett stöd hos allmogen.

Den 17 januari hade Karl Knutssons och Erik Pukes styrkor mötts i ett oavgjort slag vid Hälleskogen norr om Harakers kyrka i Västmanland, varefter det var uppenbart att marsken inte skulle lyckas besegra sin motståndare i ärlig kamp. Karl Knutsson lät i detta läge sluta stillestånd och bjuda in Erik Puke till fredsförhandlingar. Den senare accepterade, omedveten om i hur hög grad motspelaren vägleddes av den skrupelfria realpolitik som är utmärkande för den machiavelliske renässansfursten. Erik Puke betalade för sin okunskap med sitt liv.

Förräderiet i Västerås 1437 är en lämplig inkörsport till historien om den svenska politiska propagandan. Erik Puke var nämligen vid tiden för sin död en av Sveriges mäktigaste män, och omständigheterna kring dödsfallet gick inte att hålla hemliga. För Karl Knutssons fiender var detta gudasänt propagandamaterial, ett till synes ovedersägligt bevis för personens allmänna uselhet. Troligen cirkulerade motstridiga uppgifter om vad som verkligen hände i Västerås redan under våren 1437, och under påföljande decennier skulle en mängd sinsemellan helt olika versioner av händelseförloppet skrivas ned.

Libell och visa

Rykten om förräderiet i Västerås spred sig även till kontinenten för att brukas av Karl Knutssons utländska fiender. År 1447 skrev tyskarna Hans och Syuerd Freyse samt Hans Scryuer, vilka tjänstgjorde under den avsatte unionskungen Erik av Pommern, en hätsk stridsskrift (så kallad libell, ”liten bok”). I denna beskylls Karl Knutsson för att vara en trolös menedare, bland annat till följd av agerandet mot Erik Puke. Libellen skickades till en mängd makthavare i Östersjöområdet, bland annat till den nye nordiske unionskungen Kristofer, till biskopen i Åbo och till flera tyska furstar och städer. Avsikten var att mottagarna skulle spika upp skriften på kyrkdörrarna, så att alla läskunniga skulle få syn på den och sedan berätta för övriga vad libellen innehöll. Endast ett av exemplaren har bevarats in i våra dagar – det som sändes till den nordtyska staden Wismar.

Ett av de mest renodlade försöken att svärta ned bilden av Karl Knutsson är den så kallade Pukevisan, en svensk folkvisa från mitten av 1400-talet. Originalet har gått förlorat, men visan har bevarats i två danska versioner. Visan är genremässigt sett en ballad, avsedd att sjungas offentligt och reta upp allmogen mot Karl Knutsson. Erik Puke framställs i balladen som ett oskyldigt offer, medan hans motståndare skildras som en inkarnation av ondskan. 1437 års händelser överdrivs betydligt. I själva verket hade ju de båda stormännen förhandlat om krig och fred i Västerås vid tiden för brottet, men enligt visan hade det oskyldiga offret snarare varit på väg till ett kloster när den elake skurken tog honom till fånga och tvingade honom att acceptera en middagsinbjudning. Efter middagen dödades den försvarslöse gästen – enligt en version blev han hängd, enligt en annan halshuggen.

Karlskrönikan

Inför all denna propaganda var Karl Knutsson tvungen att slå tillbaka och så skedde också. Hundra år senare berättade den svenske reformatorn Olaus Petri att brev ännu på hans tid bevarades, i vilka Karl Knutsson gjorde allt han kunde för att försvara sig mot anklagelserna för att ha förrått Erik Puke. Karl Knutssons främsta vapen blev emellertid inte brev, libeller och visor utan en rimkrönika: Karlskrönikan. Denna, som räknas som vårt första stora politiska propagandaverk, författades i Karl Knutssons kungliga kansli på 1450-talet.

Karlskrönikan är ett väldigt arbete skrivet på knittelvers och avsett att spridas muntligt (sjungas) på ting och marknader. Verket står i skarp kontrast gentemot Erikskrönikan, vårt främsta litterära verk från 1300-talet. Erikskrönikan är riktad till adeln; den kännetecknas av höviskhet och litterär genomarbetning. Karlskrönikan är däremot riktad till hela folket – till borgare, bergsmän och bönder. Stilen är betydligt grövre än i Erikskrönikan, och skildringen av enskilda personer är mer än ärekränkande.

Alla Karl Knutssons fiender framställs som monster i människohamn. Den ondsinte Erik Puke är ovärdig att leva; han gör sig ständigt skyldig till baktaleri, hot, bakhåll och mordanslag. Karl Knutsson – en ridderlig och folkkär man som har Gud på sin sida – har likväl fördrag med honom månad efter månad. Ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) är också en skurk, och den liderlige kung Kristofers död tycks att döma av Karlskrönikan ha ackompanjerats av att helvetets portar öppnades på vid gavel. Författarna har inte besparat sig någon möda i sin iver att måla fan på väggen.

Personangrepp och lögner

Ingen enskild storman segrade i propagandakriget om Erik Pukes död. Karl Knutsson gjorde en berg- och dalbanekarriär med tre perioder som kung – han var aldrig riktigt säker, trots kraftsamlingen i Karlskrönikan (se förra numret av Populär Historia). Däremot vet vi att själva propagandataktiken befästes under andra hälften av 1400-talet, i svallvågorna efter krönikeförfattarnas verksamhet. Detta sätt att genom grova personargument och rena lögner försöka påverka den folkliga opinionen hade kommit för att stanna. Senare svenska makthavare – Sturarna och Gustav Vasa – följde Karl Knutsson i spåren.

En oerhört viktig förändring inträffade emellertid under Gustav Vasas regering, vilket kom att sätta sin prägel på den svenska propagandan för lång tid framåt. Efter att lutherdomen införts som svensk statsreligion sattes predikan – prästens timslånga föreläsande för menigheten – i centrum för gudstjänsten. Här fanns fantastiska möjligheter för statsmakten att via predikstolen hamra in politiska åsikter i allmogen! I synnerhet under de många krigsåren på 1600-talet och början av 1700-talet tjänstgjorde prästerna som den svenska monarkins megafoner i lokalsamhället. Det moraliskt förkastliga i denna propaganda till trots måste det erkännas att prästerna gjorde ett bra jobb – den inhemska krigsmoralen var exceptionellt god ända till det bittra slutet på 1710-talet. Trots pest, missväxt och Poltava förblev svenskarna trogna Karl XII:s regim.

Stormaktstidens kungar nöjde sig emellertid inte med predikstolarna. Från centralt håll spreds även rykten och flygblad med olika budskap beroende på för vilka propagandan var ämnad. Under trettioåriga kriget gällde det således att övertyga tyskarna om att Gustav II Adolf stred för att försvara protestantismen, inte för att främja Sveriges maktpolitiska intressen. I själva Sverige gällde det snarare att sprida uppbyggliga nyheter om kriget till hemmafronten. Det mest berömda organet i den inhemska propagandan var tidningen Ordinari Post Tijdender, som började ges ut 1645 av postmästaren i Stockholm. Publikationen, som ursprungligen kom ut en gång i veckan, har genomgått flera ansiktslyftningar under årens lopp men existerar fortfarande under namnet Post- och Inrikes Tidningar, Sveriges och sannolikt världens äldsta alltjämt utkommande tidning.

Partipropaganda

Den politiska propagandan i Sverige genomgick en ny stor förändring sedan det karolinska enväldet gått i graven 1718. Under frihetstiden, fram till Gustav III:s statsvälvning 1772, blev propagandan inte i första hand ett medel för staten att påverka befolkningen, utan snarare ett sätt för olika grupper inom det offentliga Sverige att bekämpa varandra. De olika partifraktionerna (hattar och mössor) utnyttjade hänsynslöst alla till buds stående medel för att få motståndaren att framstå som farlig, allra helst som någon sorts landsförrädare.

Det mest kända exemplet på politisk propaganda under denna epok var det spel som föregick Sveriges olyckliga krig mot Ryssland 1741–43. Militärt sett var kriget vansinnigt, något som många även insåg innan det bröt ut. Att det över huvud taget kunde bryta ut berodde till stor del på lyckad propaganda från hattarna. Propagandan bedrevs mycket skickligt genom ett långt förarbete, som det är omöjligt att här skildra i detalj. Vad som särskilt bör poängteras är hattarnas förmåga att lyfta fram enskilda personer och få dem att framstå som martyrer för de barbariska ryssarnas blodtörst, samtidigt som man knöt an till fosterländskhet i allmänhet och till minnet av Karl XII i synnerhet.

År 1738 sändes en svensk major vid namn Malcolm Sinclair på diplomatiskt uppdrag till Konstantinopel. På återresan mördades han i Schlesien av ryska militärer, vilka hade order att bemäktiga sig de papper Sinclair medförde. När nyheten om mordet nådde Sverige utnyttjades det omgående i syfte att spä på rysshatet. Den unge uppsalastudenten Anders Odel skrev en 90 strofer lång visa, Sinclairvisan, som snabbt erhöll en omfattande popularitet. I dikten mottas Sinclairs blodiga vålnad av Karl XII på de elyseiska fälten, de saligas hemvist enligt grekisk mytologi. Med hjälp av mordet på Sinclair kunde hattarna genomdriva beslut om truppförflyttningar till Finland, men det krävdes ytterligare några års intriger och propaganda för att driva fram ett verkligt krigstillstånd.

En perfekt skandal

På 1740–41 års riksdag utvecklade hattarna till fullo sin propaganda. Man talade om ”Abels blod, som ropade på hämnd”. Oppositionen mot de konkreta hämndplanerna var ännu utbredd, i synnerhet inom bondeståndet. Plötsligt ser verades emellertid hattpolitikerna en perfekt politisk skandal på fat. En ung ämbetsman vid namn Johan Gyllenstierna blev i februari 1741 ertappad på väg ut från ryska legationen i Stockholm, detta trots att han som ämbetsman vid kansliet var förbjuden att umgås med tsarens sändebud. Gyllenstierna var dessutom på olika sätt förknippad med det svenska oppositionspartiet, mössorna. Hattarna var inte sena att blåsa upp skandalen till stora proportioner. Många personer arresterades och utsattes för förhör. Tortyr förekom. Att vara motståndare till krig mot Ryssland var, påstod hattarna med affären Gyllenstierna som exempel, detsamma som att vara landsförrädare. De fyra stånden gav nu samtliga vika, och den 28 juli utfärdades en formell krigsförklaring. Resten är historia: kriget resulterade i militär katastrof och landavträdelser.

1739–41 års propaganda är bara toppen på ett isberg. I det intensiva partiliv som utvecklades under frihetstiden var propaganda lika självklar som den är i nutidens politiska liv. Det fanns en mängd varianter, allt från ropen om ”Abels blod” till de betydligt mer subtila anspelningar som Olof von Dalin gjorde sig känd för i tidningen Then Swänska Argus (1732–34). Verkligt blomstrande blev debatterna efter införandet av 1766 års tryckfrihetsförordning, då skandalpressen under några år upplevde en storhetstid.

Pressens genombrott

Den politiska propagandan såsom vi numera är vana vid den härstammar från första hälften av 1800-talet, då de liberala idéerna började tränga fram och hota den konservativa bernadotteska regimen. Man brukar traditionellt ange Lars Johan Hierta som utvecklingens viktigaste namn. I december 1830 startade Hierta Aftonbladet,Sveriges första politiska tidning i modern mening. Regeringen avskydde Hiertas publikation och förbjöd utgivningen gång på gång, varvid Hierta svarade med att ge ut samma tidning på nytt men under ett lätt förändrat namn – 1839 var han uppe i Det tjugondeförsta Aftonbladet.

Det dröjde inte länge innan andra tidningar började dyka upp, liberala såväl som konservativa. Att det gick så bra för just Hiertas tidning berodde knappast på det politiska innehållet i sig utan på att Hierta till skillnad från de flesta av sina konkurrenter var en god affärsman. Han inspirerades av The Times och aktade sig för att gå för långt i angreppen på myndigheterna.

Efter tidningspressens genombrott har den svenska politiska propagandan alltid haft ett stabilt fotfäste i det skrivna ordet. Alla politiska partier och rörelser har vid något tillfälle skaffat sig, eller försökt skaffa sig, ett inflytande över den läsande allmänheten. När striden stod het mellan frihandelsvänner och protektionister under 1800-talets sista decennier förekom således en mängd patriotiska och religiösa argument i skrift, vilka inte hade något som helst med den krasst materialistiska sakfrågan att göra. Man drog sig inte för grova ironier. Inför 1890 års andrakammarval lät frihandlarna trycka upp en plansch som drev med motståndarnas slogan ”Sverige åt svenskarna”. På denna kunde man se hur sniket elaka protektionisterna var gentemot 1890 års Medelsvensson, en herre vid namn ”Petterson”. Berättelsen om Pettersons olyckliga öden i Tull-Sverige avslutas med en bild på hans grav, varvid texten kungör att även blommorna på graven är rejält tullskyddade (två kronor för ett kilo). ”Sedan är Petterson tullfri”, förkunnas det lakoniskt.

Den skriftliga propagandan har emellertid sällan stått ensam, snarare har den utgjort en fast bas kring vilken andra strategier kunnat vävas. Detta märks inte minst om man studerar folkrörelsernas verksamhet under andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Frikyrkornas, nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens budskap spreds i stor utsträckning muntligt, ofta i form av vad vi i dag skulle kalla skräck- eller skrämselpropaganda. Det var de svavelosande helvetespredikningarnas tid, vare sig fienden utgjordes av Satan, brännvinet eller kapitalisten. Folk samlades i lokaler, där en talare eller predikant försökte trumfa igenom sina åsikter. Det mest kända uttrycket för denna muntliga propagandakultur är Folkets hus-lokalerna, vilka ännu utgör centrala knutpunkter för socialdemokratin. En särskild politisk yrkeskår formades under decennierna kring sekelskiftet: agitatorerna, som reste runt från ort till ort för att locka de potentiella åhörarna till att bilda fackföreningar eller ansluta sig till partiet. Det var inte ovanligt att socialistiska agitatorer sökte sig direkt till arbetsplatserna för att sprida sitt budskap, något som givetvis inte sågs med blida ögon av arbetsgivarna. Sedan var det en annan sak att de dynamiska agitatorerna inte nödvändigtvis var lika bra på praktisk politik som de var på propaganda. Socialdemokraternas första stora propagandaäss, August Palm, som rörde åhörarna till tårar när han talade om ”det vita slaveriet”, gjorde inte någon större lycka som ledare och organisatör.

Hårda ord och smädelser

Jämfört med den propaganda som gjorde sig gällande från såväl höger som vänster under 1900-talets första hälft ter sig nutidens valargument och personpåhopp tämligen tama. En första pajkastningsdust med slag långt under bältet ägde rum på affischerna inför 1911 års andrakammarval. Socialdemokraterna använde sig bland annat av en teckning av en brutal arbetarnäve, som kramar ihjäl en fet högerman till texten ”Så här kunna Stockholms arbetare på valdagen den 22 sept. krama lockoutens, militarismens, livsmedelsfördyringens, herremaktens regering, om de vilja”.

Tre år senare utsatte högerkrafterna den liberale ledaren Karl Staaff för vad som förmodligen måste betecknas som den värsta smädelsekampanjen i svensk historia. Staaff beskylldes offentligt (utan någon som helst grund) för att ha tagit mutor från Ryssland. För att de verkliga Staaff-hatarna skulle få sitt lystmäte tillverkades askfat med politikerns ansikte i relief – här kunde man bränna hatobjektet i ögonen med sina cigarrer! Faktum är att den svenska extremhögern försökte sig på liknande kampanjer under första hälften av 1980-talet, då med udden mot Olof Palme, men detta betraktades av det offentliga politiska samhället som sjukt och ovärdigt. På 1910-talet var sådant beteende helt accepterat.

Kosackvalet

Affischkriget fortsatte efter första världskriget och nådde en berömd höjdpunkt inför 1928 års andrakammarval. Högerns affischstrateger, särskilt inom ungdomsorganisationen, använde sig av ett måhända fult men likväl föga ovanligt knep: man sökte svärta ned motståndaren genom association med något som allmänt uppfattades som mycket negativt – arvfienden i öster.

Hattarna hade använt sig av en liknande strategi när de tvåhundra år tidigare undergrävde mössornas positioner i riksdagen för att kunna förklara krig mot Ryssland. Återigen gällde det att få fienden att framstå som en rysk lakej. Situationen var väl vald, eftersom det förekom tekniskt valsamarbete mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Dessutom kunde socialdemokraterna anklagas för att ha lett in Sverige på en farlig nedrustningsväg, som gjorde fältet fritt för en bolsjevikisk invasion. Följaktligen lät man tillverka en skräckinjagande valaffisch föreställande ett kosackmonster som hotfullt rider fram mot den arme svenske väljaren och stirrar vederbörande rakt in i ögonen. I den bredvidstående texten hamras budskapet obarmhärtigt in: ”En var som röstar på ’Arbetarepartiet’ röstar för Moskva”. Underförstått: Om ni röstar på socialdemokraterna kommer kosackerna snart att rida i Sverige! Vill ni verkligen att ryssarna skall bränna, plundra och våldta i vårt kära fosterland?

Observera att det inte finns mycket renodlat kommunistiskt i bilden av den lede fienden på hästryggen. Visst finns det röda fanor på affischen, men de fungerar bara som allmän inramning. Kommunismen var inte tillräckligt farlig för att kunna användas som ett element i skräckpropaganda. Svensken i gemen sympatiserade knappast med kommunismen som ideologi, men företeelsen var för ung för att någon mccarthyism liknande den i 1950-talets USA skulle kunna flamma upp. Om högerpolitikerna ville skrämmas måste de därför klä ut kommunisterna så att de framstod som gammaldags tsarryska mörkermän, sedan länge legitima personifikationer av ondskan i den svenska allmänhetens ögon. Alltså valde man att anspela på den månghundraåriga fiendskapen till Ryssland, till moskoviterna och kosackerna, snarare än på Lenins och Stalins ideologi.

Logiskt sett var detta en bisarr kullerbytta – hur i hela världen skulle den svenska socialdemokratin kunna länkas till Ivan den förskräcklige och Peter den store? – men det fungerade som planerat. Högern vann valet, som har gått till historien som ”kosackvalet”. Socialdemokraterna gjorde ett av sina sämsta val någonsin.

Affischkriget avblåst

Jämför kosackvalsaffischen med valfri affisch från de senaste decenniernas valrörelser! Medan man under mellankrigstiden ägnade sig åt att spy galla över motståndaren har man under 1970-, 1980- och 1990-talen föredragit att hamra in retoriska budskap om den egna politikens förträfflighet beledsagat av stora, förskönande porträtt på partiledarna. När Gösta Bohman var ledare för det parti som stod bakom ovannämnda skrämselpropaganda förekom vid ett tillfälle en affisch som helt dominerades av det föga provokativa budskapet ”Rösta på Gösta”. Inte en kosack inom synhåll, inte ens en skurkaktig sosse. Varför? Led moderaterna av idétorka?

Såsom framgår av detta drastiska exempel har tonen i det utåt sett mest prominenta skriftliga propagandamedlet i Sverige, valaffischen, förändrats betydligt under efterkrigstiden. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det politiska klimatet blivit behagligare, att våra politiker blivit snällare mot varandra. Så är dock knappast fallet. Vad det handlar om är snarare ännu en förskjutning inom mediautbudet. Dolkstötarna och råsoparna har flyttat från affischer och tidningar till TV, radio, musik och – på sistone – IT-världen. Det är mycket lättare att finna etiska övertramp i dessa nya medier än i de stora tidningsdrakarnas politiska bevakning.

Mångfald och övermättnad

Ett typiskt exempel på att svensken inte blivit snällare med åren är de klisterdekaler som då och då kan ses på personbilar. Försvarsvänliga kretsar lät för några år sedan sprida bildekaler med budskapet ”Detta kunde vara en rysk stridsvagn” – ett klassiskt återfall i kosackvalstänkande! Det massmediala lågvattenmärket utgörs av den så kallade vit makt-musiken, genom vilken nynazisterna söker nå ut med sina ljusskygga tokerier – men detta är endast ett extremt exempel på en allmän företeelse. I takt med mediautvecklingen har den politiska propagandan bytt kostym och anpassat sig.

Propagandan präglas i dag av mångfald och – till följd av mångfalden – en viss övermättnad. Propagandan slår emot oss i allt från fräna reklamfilmer med idérötter på andra sidan Atlanten till subtila anspelningar i bokform med djupa rötter i svensk tradition. Jan Guillou har sagt rent ut att hans populära arbeten om vår svenske ärkemördare Hamilton i mångt och mycket är uppbyggda kring vänsterpropaganda. Historiskt sett utgör dessa agentromaner således direkta paralleller till den verksamhet skribenter som Olof von Dalin bedrev redan på 1700-talet.

Dick Harrison är docent i historia, från i höst verksam vid Linköpings universitet. Han skrev om medeltida kungaval i förra numret av Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 4/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också